Vita frun (1962)

Media (2 st)

Originaltitel	Vita frun
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Arne Mattsson
Producent	Rune Waldekranz
Manus	Folke Mellvig
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Sandrew Film & Teater AB
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1962-07-02

Medverkande

Nils Asther
Simon Ek, läkare

Anita Björk
Helen G:son Lundberg

Jan Malmsjö
Roger von Schöffer

Karl-Arne Holmsten
John Hillman, detektiv

Sif Ruud
Eivor Jansson, sjuksköterska

Elisabeth Odén
Agneta, Helens dotter

Visa fler

Handling

Den avlidne bruksherren Wilhelm G:son Lundbergs testamente läses upp. Hela förmögenheten och Stortuna slott tillfaller den avlidnes hustru i andra äktenskapet, Helen, och hennes dotter...

Visa hela handlingen

Press

Mottagandet pendlade mellan djupt ogillande, uttryckt i inledningen till Karin Michals recension i AB, som citeras här, och en relativt välvillig inställning. "Detta är botten! Det är en...

Visa all press

Den avlidne bruksherren Wilhelm G:son Lundbergs testamente läses upp. Hela förmögenheten och Stortuna slott tillfaller den avlidnes hustru i andra äktenskapet, Helen, och hennes dotter Agneta, medan Roger och Eva von Schöffer, hans avlidna hustrus barn i ett tidigare äktenskap bara får obetydliga summor. Doktor Simon Ek, familjens förtrogne, försöker lugna Eva, som blir besviken över den orättvisa fördelningen av moderns egendom. En natt finner man henne drunknad i ett kärr.

Roger kommer hem till systerns begravning. Många saker verkar egendomliga: systerns död, den mystiska "Vita frun", som spökar i paviljongen och den melodi som ljuder därifrån.

Liksom Roger är Helen fast besluten att avslöja spöket. Men i stället för en levande varelse möter hon en makaber docka som är en kopia av Agneta. Helen tillkallar John Hillman.

En natt väcks Helen av ett mystiskt ljud i Agnetas rum. Hon sover, men kring halsen har hon en medaljong som följde med Eva i kistan. När Helen skräckslagen kallat på hjälp är medaljongen borta.

Senare på natten hörs melodin från paviljongen. Helen går dit för att få klarhet. Hon blir mördad. Agneta försöker få fast mördaren. gen och springer dit. "Vita frun" jagar henne och av en tillfällighet lyckas Roger hindra henne från att bli mördad. Man finner slutligen Simon Eks sköterska, Eivor, död i kärret.

Polisen drar slutsatsen att Eivor driven av svikna förhoppningar om slottet och den väldiga förmögenheten dödat rivalen Helen, försökt mörda Agneta och sedan begått självmord.

Men Hillman avslöjar i en parapsykologisk seans att Eivor bara var ett redskap för den demoniske Simon Ek, som genom sin hypnotiska makt drev Eva i döden, sedan hon skrivit ett testamente till hans förmån. Eivor blev "Vita frun" som spred död och skräck. Men när hennes hat vändes mot Ek själv måste hon dö. Än en gång utövade han sin makt mot henne och fick henne att själv gå ner i kärret.

Pressreaktion Svensk filmografi

Mottagandet pendlade mellan djupt ogillande, uttryckt i inledningen till Karin Michals recension i AB, som citeras här, och en relativt välvillig inställning. "Detta är botten! Det är en deckarfilm som är så till den grad slarvigt gjord att de ansvariga borde sätta sig ned och skämmas. Fast de föredrar troligtvis att tjäna pengar på lättast möjliga sätt.

"Vita frun" är alltså det fjärde numret i Hillmanserien. Filmen är ett misch-masch utan rim och reson. Saker händer på måfå och för en skryteffekts skull, saker som sedan aldrig får en förklaring."

Välviljan sträckte sig kanske inte längre än till de råd och förhoppningar som utdelades av Nils Beyer som slutkommentar till filmen (StT): "Och man kan endast inför "Vita frun" upprepa, vad man haft anledning säga så många gånger förut. Arne Mattsson är ädelpekoralisten i svensk film. Men felet är inte uteslutande hans - det är också våra svenska filmproducenter, som har skuld till den otroliga misshushållningen med Arne Mattssons begåvning.

Låt honom filma "Romeo och Julia" och det kommer att bli en vidunderlig film. Men när han sätts - eller åtar sig - att spela in något mischmasch av Folke Mellvig, då blir det ingenting annat av det än en dekorativ pannkaka."

På flera olika håll prisades den tekniska skicklighet varmed filmen gjorts, Hilding Bladhs bilder etc. Också Nils Asther i sin roll fick beröm, till exempel av Barbro Hähnel i DN: "Den ende som fått bygga upp en gestalt är Nils Asther. Han är mycket bra. Med sin skarpskurna profil och sitt intelligenta sätt att tala är han en verklig prydnad för vårt galleri av mystiska mörkhåriga män."

Kommentar Svensk filmografi

Filmens manus av Folke Mellvig utgavs i romanform 1963 på Albert Bonniers Förlag.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se