Hallo Baby (1976)

Media (2 st)

Frisinnat, experimentellt lekfullt och avklätt i till viss del självbiografisk historia av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (Ekman), om en flickas uppväxt, från ett stökigt hem med en alkoholiserad pappa till sökandet efter konstnärsskapet.

Konstnären Marie Louise Ekman som skrev manus till och spelade huvudrollen i Hallo Baby är, med konstvetaren Maria Linds ord, ”en av de första som tar upp populärkulturen i Sverige, dessutom den första som konsekvent skildrar verkligheten ur en ung kvinnas perspektiv och lika konsekvent tar det banala på allvar.”

Marie Louise Ekmans och Johan Bergenstråhles Hallo Baby är något så ovanligt som en film vars kvinnliga manusskribent och huvudrollsinnehavare nästan har överskuggat den manliga regissören. När Ekman (då med sina tidigare efternamn De Geer Bergenstråhle) skrev den självbiografiskt färgade Hallo Baby var hennes egen erfarenhet av filmarbete i stort sett begränsad till medverkan i Öyvind Fahlströms Du gamla du fria (1972). Hennes dåvarande make Bergenstråhle hade dock regisserat tre långfilmer, och med hans namn på manuset fick filmen produktionsstöd från Svenska Filminstitutet.

Filmen handlar om en flicka som växer upp i Stockholms teatervärld med en alkoholiserad far. Efter några inblickar bakom kulisserna på teatern och in i familjehemmet, som präglas av missbruk, otrohet och gräl, lämnar vi den lilla flickan och återser henne som ung vuxen på väg in i stadens konstvärld. Hon prövar sig fram i olika relationer och situationer, träffar först en konstnär och sedan en teaterregissör, blir gravid och föder till slut en ny ”Baby”. Ett genomgående tema i filmen är striptease och masker; flickan rör sig genom Carl Johan De Geers scenografi med ett nollställt eller lätt förvånad ansiktsuttryck kombinerat med olika grader av nakenhet, spektakulär sminkning och uppseendeväckande klädesplagg – som en kvinnodocka. Recensenterna använde ofta ord som ”grotesk” och ”burlesk” för att beskriva filmen.

Johan Bergenstråhles tidigare filmer hade varit inriktade på samhälle och politik: vapenexport och billig arbetskraft i tredje världen i Made in Sweden (1969), Sveriges relation till de baltiska länderna i Baltutlämningen (1970) och invandrare i Sverige i Jag heter Stelios (1972). Från detta fokus på Sverige och svenskarnas relation till andra är steget till Hallo Babys porträtt av en specifik ung kvinna ganska stort. Eftersom Ekman själv spelar huvudrollen i Hallo Babys andra del, berättelsen har stora likheter med hennes egen bakgrund och konstnären vid denna tidpunkt var känd för att ha vikt ut sig naken och för att använda skabrösa motiv i sina målningar, är det inte svårt att se varför kritiker som Expressens Lasse Bergström beskrev denna ”suveränt egocentriska flickfilm” som mer hennes än makens film. Och med tanke på likheterna mellan Hallo Baby, kortfilmen Mamma, pappa barn som Ekman regisserade 1977 och hennes långfilmsdebut som regissör, Barnförbjudet (1979), blir det ännu tydligare att Hallo Baby markerar början på Ekmans säregna bidrag till den svenska filmhistorien. Bergenstråhle å sin sida skulle efter Hallo Baby ägna mer tid åt teater än åt film; han är allra mest ihågkommen för sina populära teateruppsättningar på Stockholms stadsteater, där han var verksam i trettio år.

Det är passande att Hallo Baby använder samma Wagnerstycke (från Tristan och Isolde) som hörs på soundtracket till Den andalusiska hunden, Lois Buñuels och Salvador Dalis surrealistiska filmklassiker från 1929. Hallo Baby innehåller visserligen inga visuella chocker jämförbara med bilden av ett rakblad dissekerar ett öga (den berömda inledningen till Buñuels och Dalis film) men det finns gemensamma nämnare i intresset för suggestiva drömmar, sexualitet, fantasifulla associationer och populärkultur i en konstnärlig kontext, och förstås synen på film som ett bland många möjliga uttrycksmedel. Och Ekmans tendens att fokusera på yta och nakenhet var provocerande för många när filmen kom ut.
Marie Louise Ekman har aldrig kallat sig feminist, men kanske kan flickrumsestetiken som präglar Hallo Baby ses som en föregångare till den feministiska strömning som idag kallas för ”gurlesk”*?

*från engelskans ”girl” kombinerat med ”burlesk”.

Ingrid Stigsdotter (2015)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "Hallo Stupid! Hallo Baby!"

Läs mer om denna film i vår artikel "Affischarkivet – en unik konstsamling"

Läs mer om denna film i vår artikel "Man får göra som man vill"

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Hallo Baby
Svensk premiärtitel	Hallo Baby
Internationell titel	Hallo Baby
Distributionstitel	Hallo Baby (Finland) Hallo Baby (Norge)
Dvd-titel i Sverige	Hallo Baby

Regi	Johan Bergenstråhle
Manus	Marie-Louise Ekman (som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle) Johan Bergenstråhle
Producent	Bengt Forslund
Foto	Staffan Lamm
Musik	Julius Jacobsen (originalmusik)
Scenograf	Carl Johan De Geer
Klippning	Lars Hagström
Ljudtekniker	Håkan Lindberg Thomas Samuelsson Klas Engström
Regiassistent	Walter Hirsch
Scripta	Kerstin Berg
Inspelningsledare	Jutta Ekman Göran Setterberg
Inspicient	Bruno Sörwing
B-foto	Roland Sterner
Stillbildsfoto	Walter Hirsch
Elektriker	Ulf Björck Göran Härjemo Stefan Gustafsson
Passare	Ragnar Waaranperä Thomas Roger PeO Strandberg
Ljussättare	Gunnar Andersson
Musikarrangör	Julius Jacobsen
Scenografiassistent	Birgitta "Gittan" Jönsson Stig Limér
Dekormålare	Leif Borgström Carl-Gustaf Nykvist
Rekvisita	Palle Sonesson
Kläder	Ingela Håkansson
Smink	Kjell Gustavsson Leif Qviström Kjerstin Elg Carina Saxenberg (assistent)
Klädassistent	Anette Fahlsten Elisabeth Olling
Specialeffekter, ljud	Håkan Lindberg
Mixning	Sven Fahlén
Övrig medarbetare	Marie-Louise Ekman (som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle) (tavlor)

Marie-Louise Ekman (som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle)	flickan
Malin Gjörup	flickan som barn
Anders Ek	Anders Ek, skådespelare
Björn Gustafson	den homosexuelle vännen, dansare
Keve Hjelm	andre maken, teaterregissör
Toivo Pawlo	flickans far, skådespelare
Håkan Serner	förste maken, fotograf
Britt Edwall	rödhårig skådespelerska/den tältande frun i filmen i filmen
Siv Ericks	flickans mor
Linda Gustavsson	flickan med de sneda ögonen, skådespelerska
Gerd Hagman	journalisten på vernissagen
Ulla Sallert	skådespelerskan i omklädningslogen
Carl-Olof Alm	den perverse mannen utanför korvbaren
Manne Grünberger	rabbinen
Fred Hjelm	andre regiassistentn
Jan Jönsson	den unge skådespelaren
Per Myrberg	skådespelare på krogfesten/apkvinnans manager i drömsekvensen
Christer Banck	kyparen som kräver betalning
Björn Gedda	den vitklädde huvudrollsinnehavaren
Fred Gunnarsson	den berusade skådespelaren på krogfesten
Hans Sundberg	den stele kyparen
Frank Sundström	förste teaterregissören
Rolf Björkholm	förste reklammannen vid omslagsfotograferingenj
Jan Fridlund	en man vid omslagsfotograferingen
Pierre Fränckel	konsthandlaren i päls
Leo Rosenblüth	försångaren/leksakshandlaren
Sandro Key-Åberg	den tältande maken i filmen i filmen
Kerstin Hedeby-Pawlo (som Kerstin Hedeby)	en rödhårig skådespelerska, pappans älskarinna
Nina Gunke	den vitklädda huvudrollsinnehavarinnan
Bodil Malmsten	flickans syster som vuxen
Mikael Söderberg	den vackre gossen
-	Ej krediterade:
Sigvard Olsson	förste regiassistenten
Carina Stridh	flickans syster som liten
Andreas Cahling	andra vännen på vernissagen
Maria Lindberg	den ledsna flickan på konstnärsfesten
Per Kättström	fotografen på vernissagen
Åke Blomström	familjefader
Hans Lindgren	den hotfulle mannen vid omslagsfotograferingen
Kurt Emke	andre reklammannen vid omslagsfotograferingen
Walter Hirsch	tredje reklammannen vid omslagsfotograferingen
Mårten Larsson	hovmästaren som kräver betalning
Annette Serner	apkvinnan i drömsekvensen
Arne Ragneborn	den knarkinjicerande grannen i fönstret
Leif Ahrle	en skådespelare på krogfesten
Kjell Gustavsson	sminkören
Annikka Nuora	en liten kvinna på gatan i Gamla Stan
Johann Neumann	en liten man på gatan i Gamla Stan
Catrin Eggers	granne
Kurt Wallbring	en restauranggäst
Plura Jonsson	medlem av orkestern
Carla Jonsson	medlem av orkestern
Tony Thorén	medlem av orkestern
Curt-Åke Stefan	medlem av orkestern
Lage Bergström	medlem av orkestern

Produktionsbolag	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	Sandrew Film & Teater AB
Distributör i Sverige (35 mm)	Sandrew Film & Teater AB	1976
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2017
Distributör i Sverige (DVD)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2004
Distributör i Sverige	Sandrew Metronome Distribution Sverige AB	2012
Laboratorium	FilmTeknik AB
Sales	SF Studios	2022

I en storstad växer en flicka upp. I filmens början är hon ett barn, i filmens slut har hon fött ett eget barn.
I sitt liv i staden möter hon hela tiden nya människor i de mest skilda situationer. Människorna omkring henne spelar olika roller inför varandra. Flickan försöker att leva med i staden och hitta en egen roll. Filmen följer hennes växlande behov av auktoritet, självständighet och gemenskap.
Så lyder regissörens lakoniska resumé. Till denna kan följande fakta läggas:
Filmen inleds med att huvudpersonen som liten flicka dels ser en teaterrepetition med fadern och hans motspelare, Anders Ek, dels upplever grälen i barndomshemmet mellan modern och fadern -- om pengar, spritmissbruk och älskarinnor.
Tio år senare prövar sig flickan fram som konstnär och har en man som är fotograf. Barndomshemmet är sig likt med fadern allt mer alkoholiserad. Flickan har en dröm om Anders Ek som hon beundrar. Senare söker hon också upp honom.
Modern blir sjuk och hamnar på sjukhus, blackfacesminkad söker dottern upp henne.
Dottern fixeras allt mer vid det friska och det sjuka i livet och iakttar detta i olika miljöer och sammanhang. Som judinna söker hon upp sin gamla rabbi i synagogan och visar honom sina teckningar. Hon upplever teaterns värld och de jagberusade skådespelarna. Hon ser en trafikolycka och iakttar människors ensamhet bakom fönsterrutorna.
En dag får hon själv en roll -- och regissören blir förälskad i henne. Hon blir med barn och drömmer en otäck dröm om en apkvinna som föder ett dött barn. Men hennes eget barn blir fullt friskt. I filmens slut vandrar de tillsammans ut i världen.

 

Censurnummer	115351
Datum	1976-01-27
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Originallängd	2900 meter

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Färg
Färgsystem	Eastman Color
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2900 meter
Längd i minuter	106 min
Akter	6 rullar
Dialogspråk	Svenska

Pressreaktion Svensk filmografi

Inte oväntat fick Hallo Baby ett mycket blandat mottagande som i sina ytterligheter pendlade mellan avsky inför det exhibitionistiska och experimentella och fascination inför det fantasifulla och originella.

Mest positiv i stockholmspressen var Åke Janzon i SvD:

"[Filmen! ger i alla sina fruktansvärda essenser en absolut syntetisk bild av ungdomens hemliga eller uppenbara liv just nu. För den som är fyrtio eller sextio kan den vara en uppenbarelse av samma betänkliga men lärorika slag som Harry Halles konfrontation med den nya kulturen i Hesses 'Stäppvargen'. (-) Gå inte och se den, om ni bara tycker om riktigt anständiga filmer och böcker! Men gör det om ni vill veta i vilken värld vi befinner oss, en ny värld med en ny rytm, full av öppenhet och protester men också märkt av en gränslös vilsenhet. Det är en kaotisk, förbryllande men alldeles sann film Marie-Louise de Geer och Johan Bergenstråhle har åstadkommit. De lever just nu för att avslöja sig själva -- och oss."

Lasse Bergström i Expr var också klart positiv: "Likgiltig blir denna suveränt egocentriska flickfilm aldrig". Liksom Janzon fick han associationer till Fellini när det gällde berättarformen. Bland skådespelarna fäste han sig främst vid porträttet av fadern, "gestaltad med en nästan furiös förtjusning av Toivo Pawlo: bara hans närvaro i filmen gör den värd att se".

Jurgen Schildt i AB tyckte att historien var "tunn som lövet". Han frånkände den visserligen inte "några vassa iakttagelser och självlysande episoder" ty "här finns också tre skådespelare som heter Toivo Pawlo och Anders Ek och Keve Hjelm och som oavbrutet agerar på höjden av sina djävulska eller parodiska ingivelser" men främst reagerade han mot exhibitionismen:

"Med exhibitionism avses inte nödvändigtvis det faktum att hon strippar genom halva filmen. Strippandet är antagligen trivsamt och frivilligt för den som strippar och ska det riktas några invändningar mot MLB:s trådlöshet överlåter jag det med varm hand åt Vakttornet eller Dagen. Men vad händer när strippandet blir koketteri och egocentricitet och programmatiska självsmekningar? (-) det är det utspelet, misstänker jag, som i sin tjurighet riskerar att förvandla henne till den stockholmska pipp-radikalismens Drottning Gåsfot".

"Om man kan smälta att MLDGB för det mesta inte har mycket kläder på kroppen så förefaller mig Hallo Baby vara en av de mer moraliska svenska filmerna jag sett på länge, i bemärkelsen konsekvent och medveten i sina uttrycksmedel" menade Maria Ortman i SDS. Den "formar och vidmakthåller en verklighet med e n egen inre logik; utan att vara pretentiös lever den upp till sina pretentioner."

Helt entusiastisk var Sven E Olsson i Arbetet som betecknade filmen som "en sällsynt och lysande blomma i den svenska vintern" och som menade att "filmen kan fungera både roande och oroande. Dess teatraliska överdoseringar ger många scener ett karikatyriskt tryck som inte endast förtydligar utan också lockar till skratt." Olsson gav också en intressant analys av det omdiskuterade kvinnoporträttet. Han fann att denna "flickkvinna äger mer än det ytligt sevärda. Inte minst då ett levande förhållande till det som är bakåt, till det ursprungliga, till barnets och dockornas och maskläggandets och charadernas tid. Till växande -- men med barnet hela tiden kvar i den egna handen. Så slutar filmen också."

Debatten kring filmen blommade främst upp efter en presentation i TVs Kvällsöppet två dagar efter premiären. Birgitta Bergmark (30.1.1976) i AB menade att det var "ohöljd reklam för en ohöljt kommersiell produkt! Filmen är ett led i alltmer synlig tendens till en reaktionär kvinnosyn (-) kvinnoidealet som aldrig protesterar, aldrig har en egen eller avvikande åsikt, aldrig ifrågasätter kvinnoförtrycket. Inte ens sexualiteten finns som ett störande moment i hennes eller åskådarens synfält. Baby är en mannekäng och poseringsflicka i livet och hennes frälsning och lycka kommer med barnet. (-) Och detta upphöjs till kvalitativt viktigt i en tid när en miljon svenska kvinnor ropar på arbete, daghemsplatser och jämlikhet!"

Mot detta synsätt reagerade Åsa Moberg (AB 4.2.1976) som tvärtom såg "flickans hela uppenbarelse som en protest mot alla gängse kvinnoideal. (-) Jag tror Birgitta Bergmark och andra som kritiserat den här filmen måste bli mer känsliga för vad bilder kan förmedla. (-) I Hallo Baby finns de eviga tvättlinorna som snärjer in de medverkande, ibland intill halshuggningens gräns. Där finns en kvinnlig huvudperson som tillåts vara både kammad och okammad, båce vacker och ful, både sexig och osexig. Och som omges av människor med alla slags kroppar: långa, korta, tjocka, magra, påklädda, avklädda. (-) [Hallo Baby är! en på många sätt nyskapande film och dess främsta brott är att den inte förklarar sig. Den bara är."

Detta övertygade inte Gabrielle Björnstrand som gick till angrepp mot vad hon upplevde som ytlig exhibitionism (DN 8.2.1976):

"De scener där Marie-Louise klätt ut sig till pinuppa eller ballerina med bar stjärt och bara bröst, fryser till vackra, tomma bilder. Hon verkar inte vara till för något annat än att ses. Att exploateringen här är frivillig spelar liten roll, dess kyla förs ut till publiken; om någon bara är till för att ses blir ju vi bara till för att se. Så sluts en cirkel av ömsesidig utsugning: Inget givande, inget tagande, inget verkligt exhibitionistiskt mod, modet nämligen att ge av sitt inre."

För den grövsta kritiken stod Helmer Lång (SkD 9.3.1976). Han såg filmen som ett utslag av ren kändiskult:

"Jag frågar mig hur denna medelmåttiga och vimsiga produkt kunnat skrikas ut i massmedia som en av årtiondets filmer. Svaret är naturligtvis den ställning som kombinationen De Geer Bergenstråhle har i Stockholms innekretsar. De tillhör helt enkelt 'gänget'. Framgången är given från början genom massmedias matchning av filmen. När väl TV har satt bollen i rullning, så fortsätter pressen villigt att -- med hjälp av diverse 'chockerande' foton -- bära upp 'framgången'. (-)

Sättet att lansera svensk film med 'kändis'-kulten som främsta tillgång är ohämmat cynisk, ett beklämmande PR-spektakel."

Hans Hederberg valde att i Chaplin strunta i allt det som den ytliga debatten handlat om, det privata och det avklädda, ty själv upplevde han "filmen som ett slags psykoanalytisk vandring i barndomens och ungdomens landskap, där episoderna stiger fram och försvinner ungefär som i realistiska drömmar. I varje film av detta slag måste huvudpersonens förhållande till sina föräldrar bli ett grundtema. Och i Babys fall ser jag hennes rastlöshet och svårighet att finna sig själv, och vila i sig själv, som i varje fall delvis orsakad av otryggheten i föräldrahemmet. (-)

Jag tror att Baby -- fyrkantigt uttryckt -- känner sig beredd att kämpa för att ge sitt barn en bättre start än den hon själv fick. Och jag tror att Baby först i det ögonblicket -- när hon träffat en man som hon gillar och föder sitt barn, som ändå innebär en utmaning i hennes liv -- känner den privata 'lycka' som är en förutsättning för att över huvud taget kunna ge något väsentligt bidrag till Den Yttre Kampen, den sociala och politiska."

Kommentar Svensk filmografi

Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (f 1944) har under hela sitt vuxna liv varit konstnär och är sedan 1985 professor vid Konstakademin.

Manuskriptet till Hallo Baby (skrivet i samarbete med dåvarande maken Johan Bergenstråhle) är hennes första litterära verk. Det har sedan följts av flera pjäser för radio. 1978 debuterade hon också som filmregissör med kortfilmen Mamma, pappa, barn. Senare har hon gjort flera långfilmer.

Hallo Baby har starkt självbiografiska drag, men författarinnan har alltid betonat att man inte bör uppfatta filmen som en nyckelhistoria:

"Den som tror att något av mina konstverk har det minsta med mitt innersta, min själ, eller mig själv personligen att göra, tar fel. Allt är reproduktioner av vad jag sett, hört eller drömt."

Manuskriptet tillkom våren och sommaren 1974, och en första version inlämnades till Filminstitutet 15 juli och en andra, bearbetad version 6 augusti. Filmen fick produktionsgaranti i september, kontraktskrivning och planering skedde under oktober/november och 9 december drog produktionen igång. Fram till 24 februari 1975 inspelades huvuddelen av filmen helt planenligt, och till försommaren återstod sedan nio inspelningsdagar. Totalt blev det 63 inspelningsdagar. Budgeten på 1,7 miljoner överskreds med drygt 300 000 kr, främst beroende på den omfattande scenografin och det stora antalet skådespelare. I maj 1975 gick Sandrews in som medproducent med 15 procent (300 000 kr).

Trots den omfattande publiciteten kring filmen i samband med premiären blev den inte någon större publikframgång. Totalt sågs den av drygt 135 000 personer, och i utlandet uppskattades den inte alls. Den kom därför bara att visas i de nordiska länderna samt Mexico, där den heller inte blev någon framgång. Den fick 1975/76 års näst högsta kvalitetsbidrag, och Toivo Pawlo belönades med en guldbagge som bästa skådespelare.

4 november 1985 visades filmen i svensk TV (TV2) och blev även då ganska omskriven, dock mindre för sin nakenhet. Eva af Geijerstam konstaterade i DN att filmen var ett "strålande bevis för att både fantasin och själen finns".

Bland filmens biroller återfinns rätt många icke skådespelare, välkända från andra sammanhang, exempelvis konstnärerna Linda Gustavsson, Kerstin Hedeby och Sigvard Olsson, författarna Britt Edwall och Sandro Key Åberg samt fotografen Walter Hirsch. "Systern", Bodil Malmsten, har sedermera gjort sig ett namn som poet. Scenografassistenten, Gittan Jönsson, har blivit en uppmärksammad konstnär. Scenografen Carl Johan De Geer, författarens förste make, har sedermera gjort sig bemärkt som författare och filmregissör.

		Sverige		1974-12-09	1975-02-24
Filmhuset	Stockholm
Berns Salonger	Stockholm
Oscarsteatern	Stockholm
Stadsteatern	Stockholm
Konstfackskolan	Stockholm
Galleri Heland	Stockholm
Sabbatsbergs sjukhus	Stockholm
Gamla Stan	Stockholm

Sverigepremiär	1976-01-28	Astoria	Stockholm	Sverige	106 min
Urpremiär	1976-01-28	Astoria	Stockholm	Sverige	106 min
TV-visning	1985-11-04	TV2		Sverige	102 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	1998-11-03
Dvd-release	2004-10-06			Sverige
Cinemateksvisning	2014-11-01	Filmhuset	Stockholm	Sverige
Cinemateksvisning, arkivkopia	2014-11-01

Originaltitel	Tristan och Isolde. Akt 1. Förspel
Kompositör	Richard Wagner	(1865)

Originaltitel	Chelsea Street Parade
Kompositör	Lage Bergström
	Thomas Kuylenstierna
	Curt-Åke Stefan
	Tony Thorén
	Per "Plura" Jonsson
Framförs av	Blå Tåget

Originaltitel	Kaleidoskop, violin, piano, op. 50
Kompositör	César Cui	(1893)

Originaltitel	En sådan dag
Kompositör	Tore Berger
Framförs av	Blå Tåget

Originaltitel	Rtse 1963
Kompositör	Leo Rosenblüth

Originaltitel	Man bli'r saa glad naar Solen Skinner
Kompositör	Kai Normann Andersen	(1939)
Textförfattare	Carl Viggo Meincke	(dansk text 1939)
	Arne Alm	(svensk text 1939)

Originaltitel	Tangokavaljeren
Kompositör	Jules Sylvain	(1932)
Textförfattare	Åke Söderblom	(1932)

Originaltitel	Filmen i filmen
Kompositör	Bengt Ernryd

Originaltitel	U'zocer

Chaplin-priset	Stockholm	1976		Håkan Serner	(roller i denna film och i Mannen på taket)
Guldbagge	Stockholm	1976	Bästa skådespelare	Toivo Pawlo
Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag	Stockholm	1976			(bidrag om 358 632 kr)

CJDG - en film om Carl Johan De Geer (2014)

Hallo Baby (1976)

Apkvinna

Drömmar

Judar

Judinna

Konstnärinna

Nationella minoriteter, judar

Sjukhus

Skådespelare

Stockholm/Berns salonger

Stockholm/Gamla Stan

Stockholm/Konstfackskolan

Stockholm/Oscarsteatern

Stockholm/Sabbatsbergs sjukhus

Stockholm/Stadsteatern

Synagoga

Teatrar

Trafikolycka

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DVD

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm
Längd i meter	2900

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm
Längd i meter	2900

Typ	Originalnegativ bild Neutral bakgrund
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm
Längd i meter	2900

Typ	Slutmix
Bärare	DAT

Typ	Slutmix
Bärare	DAT

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	HALLO BABY
Tryckeri	Uddeholms Offset
Affischdesign	Carl Johan De Geer

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Affischförlaga
Arkivalietitel	Hallo baby
Teknik	Handmålad, collage
Storlek	720 x 1020

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Hallo baby. Ett filmmanus av Marie-Louise de Geer/Bergenstråhle i samarbete med Johan Bergenstråhle.
Omfång	111 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Hallo baby.
Omfång	58 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Hallo baby.
Omfång	61 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Hallo baby.
Omfång	20 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Hallo baby. Ett filmmanus av Marie-Louise De Geer/Bergenstråhle i samarbete med Johan Bergenstråhle.
Omfång	132 s.
Språk	Svenska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	SET
Färg papper	SET
Bakombild papper	SET
Dia	SET
Album	Ja

Typ	Program/Reklamtryck

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska

Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Färg
Bärare	DCP
Längd i minuter	106 min
Dialogspråk	Svenska

Typ	Digitalt ljud
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264