Långt borta och nära (1976)

Media (2 st)

Nyanställda mentalvårdaren  Mania gör allt för att få en stum ung man att tala, och en cynisk psykiater utnyttjar hennes hängivenhet. Marianne Ahrne fick en Guldbagge för sin passionshistoria.

M-A-N-Í-A, skriver en psykiater i tweed på en svart tavla, och lär de nyanställda mentalvårdarna att en betydelse är "måttlös eller obegriplig passion". In kommer Mania, som knappt vågar säga sitt namn. Hon hinner inte halvvägs på den första rundturen bland patienterna förrän hon är trollbunden av en av dem, en stum ung man hon möter i en trappa. Med outsinligt tålamod försöker hon få honom att tala.

Långt borta och nära är en intensiv kärlekshistoria. Bilden av mentalsjukhuset är nykter; patienter spänns fast för att inte ta livet av sig, patienter får elchocker som suddar ut minnen de vill ha kvar, patienter målar och åker på utflykter, patienter får Hibernal för att inte slå sönder avdelningar, sköterskorna är lite trötta men snälla, en cynisk psykiater utnyttjar Mania för sin forsknings skull och en levnadsvis överläkare vill inte kategorisera de intagna utan "hjälpa var och en att finna sin egen röst. Om vi också ger upp och ansluter oss till människoprogrammerarna, då tror jag vi har förlorat allt, sålt allt… Mania upplever inte de där gränserna mellan förnuft och vansinne, och därför får hon kontakt, därför kan hon föra en dialog, men det gör henne också sårbar."

Så sårbar att hon är på väg att gå under när hon blir vänd ryggen. Sköterskorna hittar henne gråtande i tvättförrådet, och hennes väninna får nog: "När han väl öppnar truten är han kanske så banal att man kräks." Mot filmens slut sitter huvudpersonerna i samma teatersalong. Hamlet säger att han inte kan ge något vettigt svar eftersom han förlorat vettet. Rosencrantz ber honom anförtro sig: "Ni kommer att slå dörren i lås för er egen frihet om ni förtiger era bekymmer för en vän…" Mania är inte inlåst, men genom dörren kommer hon inte. Inte förrän hon släpper sin älskade fri.

Svenska Dagblandets Elisabeth Sörenson var mycket positiv: "Långt borta och nära är en av de mognaste filmer jag sett på länge. […] Man behöver inte se mer än den inledande drömsekvensen för att inse att här är en regissör som vet vad film är […]. Det är en film om människor. Några av dem råkar vara intagna på mentalsjukhus, andra har sin yrkesverksamhet förlagd hit. Marianne Ahrne fuskar inte bort den komik som finns, men hon tillvaratar den varsamt, utan att lämna ut människorna. Balansen sviker henne inte – utom möjligen i dialogen som i vissa avsnitt blir alltför litterär. Marianne Ahrne är estet. Det finns ett asketiskt raffinemang i varje komposition. […] Förmodligen kommer det att läggas henne till last, eftersom vår vardag sällan uppvisar en så utsökt kolorit. För egen del tackar jag och tar emot."

Lasse Bergström, Expressen: "I motsats till andra filmer som använder mentalsjukhusets miljöer för att belysa sociala och politiska förhållanden i världen utanför slutenheten är Långt borta och nära en bekännelse till människans behov av privata vägar och irrationella mönster. Däri ligger dess styrka men också dess svagheter. Styrkan är den emotionella öppenheten […] För detta är inte minst Lilga Kovanko i den kvinnliga huvudrollen en spegel: hon är sällsynt övertygande och i upplevelsen av hennes värme och oro finns också filmens tro. Svagheten är mängden av motbilder […]. Men som en annorlunda kärlekshistoria har Marianne Ahrnes film en ovanlig styrka."
 
Chaplins Ana Maria Narti tyckte att det pratades för mycket: "Marianne Ahrne […] försöker tala om det som inte går att fånga i ord, och hennes tal blir konstlat. […] Hon vill närma sig det outsägliga, men istället för att göra det, säger hon det."

1977 fick Marianne Ahrne en guldbagge som bästa regissör – hon var den första kvinnan som tilldelades priset. 1980 debuterade hon som romanförfattare med den delvis självbiografiska "Äppelblom och ruiner" som skildrar en relation hon fick till en av patienterna på mentalsjukhuset Långbro under planeringen och inspelningen av Långt borta och nära.

Nina Widerberg (2015)

 

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Långt borta och nära
Svensk premiärtitel	Långt borta och nära
Distributionstitel	Niin lähellä, niin kaukana (Finland) Langt borte og nære (Norge) L'étrange amour de Maria Becker (Frankrike) Ni emand leeft alleen (Holland)

Regi	Marianne Ahrne
Manus	Marianne Ahrne Bertrand Hurault
Producent	Jörn Donner
Produktionsledare	Peter Kropénin
Foto	Hans Welin
Musik	Per Carleson (originalmusik) Lasse Dahlberg (originalmusik) Peter Holthausen (originalmusik)
Scenograf	Anita Kajaste-Bennwik
Klippning	Marianne Ahrne
Ljudtekniker	Christer Furubrand Per Carleson
Scripta	Gunilla Jakobson (som Gunilla Hagberg)
Inspelningsledare	Palle Sonesson
Produktionssekreterare	Karin Larsson
B-foto	Roland Sterner
Stillbildsfoto	Roland Sterner
Elektriker	Bo Wallström
Passare	Thomas Roger
Ljussättare	Sten Lindberg
Musikarrangör	Lasse Dahlberg
Rekvisita	Stina Klemming
Kläder	Annabella Carlander
Smink	Sven Lundén
Mixning	Berndt Frithiof
Övrig medarbetare	Nils Skeppstedt (ljudöverspelning/synkläggning)

Lilga Kovanko	Mania Becker
Robert Farrant	Arild, mutist
Annicka Kronberg	Annicka
Helge Skoog	doktor Jan D. Jaeger, psykiater
Jan Erik Lindqvist	doktor Erik Stenius, överläkare
Bodil Mårtensson	Bente Miller, Arilds f.d. fästmö
Bengt C.W. Carlsson	Skåningen, patient
Tom Deutgen	Ohlsson, vårdare
Jan Nielsen	Lasse, patient
Mimi Pollak	spågumma, patient
Owe Stefansson	cigarrettkille, patient
Rolf Skoglund	skådespelaren som spelar Hamlet
Cecilia Samson	sjuksköterska
Birgitta Stahre	Lenas mamma
Marianne Stjernqvist	pusslande kvinna
Maria Sundqvist	Lena, patient
Dora Söderberg	spågummans sällskap, patient
Chris Wahlström	spågummans sällskap, patient
Anders Åberg	ung snickare
Emelie Lagergren	fru Berg, patient som försöker begå självmord
Åke Lagergren	pusslande man
Inga Landgré	sommargäst
Dan Lindhe	Anders, vårdare
Tomas Norström	Gregor, patient
Brigitte Ornstein	äldre sjuksköterska
Rico Rönnbäck	Rio, patient
Rolf Adolfsson	skådespelaren som spelar Guildenstern
Carl-Olof Alm	lodis
Marianne Aminoff	gumma i bil
Brita Billsten	kvinna som får elchocker
Iwa Boman	Lotta, vårdare
Percy Brandt	Snytingen, patient
Martha Colliander	gumma i trappan
Lukas Ekström	psykopat
Lauritz Falk	Mutistens far
Ulf Gran	Lenas pappa
Jösta Hagelbäck	Rolf, vårdare
Rune Hallberg	Bengt, vårdare
Inger Hayman	Stenius sköterska
Barbro Hedström	Eva, vårdare
Mona-Lis Hässelbäck	kvinna som knycker piller och telefonerar
Olle Hilding	gestikulerande man i park
Stig Johanson	gubbe med ångest
Håkan Jonson	kille liknande mutisten		(rollen troligen bortklippt)
Göran Järvefelt	skådespelaren som spelar Rosencrantz
Sissi Kaiser	operationsskösterska
Anders Ahlbom	Palle
Hans Mosesson	Arilds röst
Tomas Pontén	Polonius röst

Produktionsbolag	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (35 mm)	Fox-Stockholm Film Distribution AB	1976
	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1994
Distributör i Sverige (16 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1994
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2018
Distributör i Sverige (inst. video)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1994
Laboratorium	FilmTeknik AB

När Mania Becker börjar arbeta på mentalsjukhuset, är hon totalt oerfaren. Hennes gamle vän doktor Jaeger har skaffat henne jobbet som vårdare, och hon ger sig in i arbetet med entusiasm.

På sjukhuset möter hon en ung patient som helt har upphört att tala. För Jaeger är han ett "intressant fall", ett levande studieobjekt för hans avhandling om mutismen. För Mania blir han någon som kommer att förändra hennes liv.

Någonting händer mellan Mania och mutisten. För Mania blir det ett språng ut i det okända. Konfronterad med en tystnad, som hon inte förstår, faller hennes vardagliga försvar. Allt som händer henne känns som om det vore för första gången. Det går inte att fly. Det går inte att ljuga. Hans tystnad blir som en spegel.

Hon upptäcker att bakom alla hennes ord dolde sig ett rop. Han får henne att ropa det ropet. Han har väckt henne till liv. Hon upptäcker att hon älskar honom.

Så småningom får hon kontakt. Han visar sitt förtroende och talar till henne. Men utan att veta om det sviker hon honom, och han svarar med att på nytt sluta sig inom sig själv.

Mania blir förtvivlad och grips av ångest, när hon inte längre kan nå honom med sin kärlek. Hon förstår inte att hon kräver något som han inte är i stånd att ge henne -- att hon vill spärra in honom med sin kärlek.

Det är först när hon kan säga "Jag älskar dej" utan att försöka tvinga sig på honom som de båda kan gå vidare som fria individer.

Censurnummer	116274
Datum	1976-11-03
Åldersgräns	Tillåten från 15 år
Originallängd	2855 meter
Kommentar	(samt 8 16mm (Svenska Filminstitutet)

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Färg
Färgsystem	Eastman Color
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2855 meter
Längd i minuter	104 min
Akter	5 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Flertalet kritiker tog emot Marianne Ahrnes långfilmsdebut med positivt intresse.

Elisabeth Sörenson i SvD menade att "Långt borta och nära är en av de mognaste filmer jag sett på länge. (-)

Man behöver inte se mer än den inledande drömsekvensen för att inse att här är en regissör som vet vad film är och hur hon själv vill använda denna insikt. (-)

Det är en film om människor. Några av dem råkar vara intagna på mentalsjukhus, andra har sin yrkesverksamhet förlagd hit. Marianne Ahrne fuskar inte bort den komik som finns, men hon tillvaratar den varsamt, utan att lämna ut människorna. Balansen sviker henne inte -- utom möjligen i dialogen som i vissa avsnitt blir alltför litterär.

Marianne Ahrne är estet. Det finns ett asketiskt raffinemang i varje komposition. Alla färger är kräset avstämda. Förmodligen kommer det att läggas henne till last, eftersom vår vardag sällan uppvisar en så utsökt kolorit. För egen del tackar jag och tar emot."

Det gjorde även Lasse Bergström i Expr -- trots reservationer:

"I motsats till andra filmer som använder mentalsjukhusets miljöer för att belysa sociala och politiska förhållanden i världen utanför slutenheten är Långt borta och nära en bekännelse till människans behov av privata vägar och irrationella mönster.

Däri ligger dess styrka men också dess svagheter. Styrkan är den emotionella öppenheten, som gör det här till en film som har korta sträckor att tillryggalägga mellan upprördhet och spontan glädje. För detta är inte minst Lilga Kovanko i den kvinnliga huvudrollen en spegel: hon är sällsynt övertygande och i upplevelsen av hennes värme och oro finns också filmens tro.

Svagheten är mängden av motbilder: Helge Skogs rationalist till psykolog. (-)

Men som en annorlunda kärlekshistoria har Marianne Ahrnes film en ovanlig styrka."

Det tyckte också Jurgen Schildt i AB som inledningsvis drog paralleller till såväl Bergman som Anouilh och Gökboet och även avslutningsvis fann spännande skärningspunkter:

"Oavbrutet tycks Marianne Ahrne berätta det hon vet därför att hon själv vill veta mera. Marianne Ahrne äger en spaningslust som för svenska förhållanden känns nästa exotisk. Hon förenar i den här filmen sans och lidelse och kaos, undran och erfarenhet. Som konstnärligt temperament har hon åtminstone halva foten innaanför den triangel där vi hittar Edith Södergrans sårbarhet, Anaïs Nins febertillstånd och Carson McCullers fantasterier.

Allt detta, menar jag, är reservoarer som är tillräckligt stora och intresseväckande att ösa ur. Det vore nog -- oavsett om Långt borta och nära är en helt igenom färdig historia eller ej -- en dumhet om den svenska filmen inte forsatte att göra det."

Mer besviken var Hanserik Hjertén i DN:

"Visst säger hon intelligenta saker om vårt pratsjuka samhälle, där en massa ord skymmer sikten, om den sanning som finns i tystnaden, om den flytande gränsen mellan förnuft och vansinne m m. Ändå har det inte blivit någon bra film.

Efter en lovande början blir man besviken. Jag tror att det mesta beror på att Marianne Ahrne ännu inte behärskar långfilmsformatet.

Hon lyckas förmedla en sjukhusatmosfär där ångest och komik blandas som i verkligheten, och hon skildrar övertygande en växande och ömtålig kontakt mellan två ungdomar och två världar.

Här finns ganska länge en fin verklighetsskildring, men så småningom förlorar filmen i skärpa och trovärdighet och börjar snubbla på gränsen till den triviala romantiseringen."

En annan uppfattning hade Monika Tunbäck-Hanson i GP:

"Långt borta och nära är en mycket mogen och balanserad film. Här finns en rad fina skådespelare. Lilga Kovanko som Mania, Robert Farrant som mutisten, dominerar självklart -- med mjukhet och tydlighet. Det är ett lyckat grepp att Ahrne valt så många, relativt sett, okända och därför fräscha ansikten. Det är en berättelse av både glädje och sorg. Den är hemsk ibland, lite lustig någon gång. Genom hela filmen -- fotot understryker detta, precis som musiken -- finns en varm och ren ton. Ni som såg Gökboet, se också denna, då blir ni många och det vore roligt."

Positiv var också Göteborgskollegan Gunnar Rehlin i GT:

"(-) en film som jag tycker väldigt mycket om. (-) Den väcker många frågor. Det finns mycket att diskutera kring den. Men ett är klart: det är en fin och mycket bra film. Den är långsam och tyst, men man mals obönhörligt in i handlingen och engageras av Mania och mutisten. Bilderna är vackra men fyller hela tiden en funktion. Och den är välspelad ner i minsta biroll."

Sven E Olsson i Arbetet var också imponerad:

"Äntligen är svensk film framme hos oss, rör sig i de verkligheter och erfarenheter som är våra.

Äntligen en svensk film med innehåll och innebörder som inte bara fungerar i ett filmiskt nu -- och gör det utan poliser och andra liknande dramatiska skenalibin.

Äntligen en sådan svensk film med en kvinna i centrum -- utan att detta centrum någonsin tangerar triangelhistorien nedanför naveln. (-) Långt borta och nära är en finstämd, psykologiskt mycket precis utvidgning av Ahrnes återvändande tema om den omöjliga kärleken."

Andra Malmö-kritiker var betydligt mer skeptiska. Jan Aghed i SDS jämförde med Bergmans Persona, där också den ena huvudpersonen är stum, och det utföll inte till Ahrnes fördel:

"Hennes stil kan å ena sidan sägas vara konventionellt vacker, med tjusigt färgfoto och stiliga bildkompositioner, men å andra sidan är den varken klar eller precis. (-) En kärleksfilm, som i vaga och mystifierande vändningar och med en tendens till allmängiltig renodling predikar om den osjälviska kärlekens magiska kraft. (-) Till stor del består hennes film av esteticerande åtbörder. Se bara på människorna i fokus: ett nästan overkligt vackert par fotograferat i ofta overkligt vackra bilder. Det var längesen jag tänkte på Godards smått klassiska uttalande, men inför Långt borta och nära gjorde det sig påmint igen: att varje kameraåkning är en fråga om moral."

Ännu mer negativ var Mats Åmwall i KvP:

"Oavsett om man ser filmen som ett inlägg i debatten om mentalvården -- vilket Marianne Ahrne själv inte tycker att vi skall göra -- eller en film om kärlekens helande krafter, mynnar den ut i ett suddigt budskap om att allt kan bli mycket bättre bara vi är snälla och rara mot varandra.

Tänk om allt vore så enkelt."

Även Carl-Eric Nordberg i Vi ansåg att slutet var mindre tillfresställande, men slutsummeringen blev ändå positiv:

"I slutscenerna predikar Marianne Ahrne för mycket och blir för romantiskt övertydlig. Men dessförinnan har hon inte bara begått sitt stillsamma lustmord på Helge Skoogs mekaniserade själsdoktor. Hon visar också -- lika varsamt som sakligt -- att mentalsjukhusets patienter inte är några undantagsvarelser. Med hjälp av Mania lär vi oss att de tvärtom -- intill förväxling och förblandning -- kan likna oss så kallade normala medborgare i vårt så kallade friska samhälle.

Det är en mycket hälsosam läxa."

Marianne Zetterström i VJ var också klart positiv och menade att vi "i Marianne Ahrne fått en ny, alldeles fullvuxen, varm och klok och spännande filmmakare", medan Ana Maria Narti i Chaplin snarast tyckte tvärt om:

"Marianne Ahrne verkar leva -- som de flesta av de intellektuella -- i en sluten värld, långt borta från de flestas vardag, med dess rytmer och vanor. Hennes ansträngningar att beskriva någonting hon egentligen inte känner får en att tänka på vissa svenska filmer från 40-talet. (-) Hon försöker tala om det som inte går att fånga i ord, och hennes tal blir konstlat. Hon beskriver och berättar om det som enligt de ursprungliga avsikterna borde ha meddelats genom synlig handling och levande bild. (-) Hon vill närma sig det outsägliga, men istället för att göra det, säger hon det."

Kommentar Svensk filmografi

Marianne Ahrne (f 1940) spelfilmsdebuterade 1974 i det mindre formatet med den 45 min långa novellfilmen Fem dagar i Falköping (1975/9) som fick ett gott mottagande. Efter denna inspelning återgick hon dock för en tid till dokumentären och Frankrike, där hon 1975 spelade in Promenad i de gamlas land, en film om fransk åldringsvård i samarbete med Simone de Beauvoir.

Samma höst vände hon sig till nytillträdde producenten Jörn Donner på Filminstitutet med ett långfilmsförslag som denne omedelbart erbjöd sig att stödja inom den nya I-fonden, såvida även TV sa ja. Det gjorde TV -- och det mesta gick sedan "på räls". Manuset, utarbetat tillsammans med den frans!ke skådespelaren Bertrand Hurault, låg färdigt vid årsskiftet. Inspelningen drog igång redan 15 mars 1976 och kunde planenligt avslutas 26 maj -- inom angiven budget, 2,3 miljoner kr.

Även efterarbetet löpte friktionsfritt, och 8 november blev det premiär. Den övervägande goda kritiken resulterade också i en, för en dylik film, hygglig publikframgång, 85 000 besökare.

Filmen kom också att säljas till ett 20-tal länder, även om det i flertalet fall handlade om TV-försäljningar. Den visades också i svensk TV (TV1) 8 oktober 1979.

Hösten 1977 tilldelades Marianne Ahrne en guldbagge som bästa regissör säsongen 1976/77.

Hon fick också mycket snabbt komma igång med en ny film, Frihetens murar (1978/17), som dock föll mindre väl ut.

1980 debuterade Marianne Ahrne som romanförfattare med den delvis självbiografiska boken "Äppelblom och ruiner" som skildrar en relation hon fick till en av patienterna på Långbro under planeringsarbetet och inspelningen av Långt borta och nära.

Filmhuset	Stockholm	Sverige		1976-03-15	1076-05-26
Långbro Sjukhus	Stockholm	Sverige
Allmänna BB	Stockholm	Sverige
Gustavsvik	Värmdö	Sverige

Sverigepremiär	1976-11-08	Fontänen	Stockholm	Sverige	105 min
	1976-11-08	Lilla Kvarn	Stockholm	Sverige	105 min
Urpremiär	1976-11-08	Fontänen	Stockholm	Sverige	105 min
	1976-11-08	Lilla Kvarn	Stockholm	Sverige	105 min
TV-visning	1979-10-08	TV1		Sverige	100 min
	1991-11-30	Kanal 1		Sverige	100 min
	2003-11-03	SVT1		Sverige	100 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	2013-03-21
VOD-release	2015-12-30	Filmarkivet.se		Sverige
	2023-04-28	SVT Play		Sverige		Antal dagar på SVT Play 30

Originaltitel	Italiensk konsert, BWV 971
Kompositör	Johann Sebastian Bach	(1735)

Originaltitel	John Drake
Kompositör	Per Carleson
	Peter Holthausen
Textförfattare	Per Carleson

Originaltitel	Kom till vindarnas rike
Kompositör	Jösta Hagelbäck
Textförfattare	Marianne Ahrne

Originaltitel	Det borde vara förbjudet med så vackra ögon
Kompositör	Kai Gullmar	(1937)
Textförfattare	Gus Morris	(1937)

Originaltitel	Konsert, oboe, stråkorkester, d-moll. Sats 2
Kompositör	Alessandro Marcello	(1716)

Originaltitel	När en stjärna från himlen faller
Kompositör	Jules Sylvain	(1930)
Textförfattare	S.S. Wilson	(1930)

Originaltitel	Nearer, My God, to Thee
Kompositör	Lowell Mason	(1856)
Textförfattare	Sarah Flower Adams	(engelsk text 1841)
	Emanuel Linderholm	(svensk text 1912)

Originaltitel	Reklam
Kompositör	Per Carleson	(1976)
	Peter Holthausen	(1976)
Textförfattare	Per Carleson	(1976)
	Peter Holthausen	(1976)

Originaltitel	Sisters of Mercy
Kompositör	Leonard Cohen	(1968)
Textförfattare	Leonard Cohen	(1968)

Originaltitel	Terpsichore
Kompositör	Michael Praetorius

Guldbagge	Stockholm	1977	Bästa regi	Marianne Ahrne
Svenska Filminstitutets kvalitetsbidrag	Stockholm	1977

DK Drama

DK Kärlek

DK Sjukhus

Läkare

Mentalsjukhus

Mutism

Stockholm/Allmänna BB

Stockholm/Långbro Sjukhus

Tystnad

Vårdare

Ångest

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Bärare	16 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2845

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2851

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm
Längd i meter	2862

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	16 mm

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild Neutral bakgrund
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild för OP
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Ljussättningsinformation
Bärare	Diskett

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	LÅNGT BORTA OCH NÄRA

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	LÅNGT BORTA OCH NÄRA

Storlek	Mindre än 40 x 75 cm
Antal exemplar	1
Affischtitel	LÅNGT BORTA OCH NÄRA

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Synopsis
Manustitel	Långfilmtreatment av Marianne Ahrne i samarbete med Bertrand Hurault.
Omfång	95 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Filmmanuskript av Marianne Ahrne och Bertand Hurault.
Omfång	163 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Near and far away.
Omfång	160 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Omfång	40 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Filmmanuskript av Marianne Ahrne och Bertand Hurault.
Omfång	183 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Omfång	41 s. + 2 s. dialoglista trailer.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Near and far away.
Omfång	35 s. + 2 s. trailer i ett ex.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Near and far away.
Omfång	37 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Cerca y lejos.
Omfång	28 s.
Språk	Spanska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Si près, si loin.
Omfång	43 s.
Språk	Franska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Si près, si loin.
Omfång	38 s.
Språk	Franska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Near and far away. Filmscenario by Marianne Ahrne and Bertrand Hurault.
Omfång	160 s.
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	SET
Färg papper	16
Bakombild papper	2
Dia	SET
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Reklamtryck
Språk	Svenska

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Färg
Hastighet	24
Längd i minuter	105 min
Dialogspråk	Svenska

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264