Pressreaktion Svensk filmografi
Pressreaktionerna i Stockholm kan i stort sett sammanfattas i vad Lasse Bergström i Expr skrev i sin första mening:
"Jag kan se på En och en med motvillig respekt."
Bergström fortsatte:
"Den försöker utlösa Erland Josephsons minering av det Östermalmsborgerliga själslandskap som han i spirituell nöd och lust kämpat så länge med.
Men för slutsprängningen har han av okänd anledning gjort sig av med sin naturliga kvickhet, ett modigt offer av en diktare så nära ledan. Det förvandlar En och en till en film som inifrån äts upp av samma trötthet som den vill skildra.
Det leder också till ett konstnärligt sönderfall som sannolikt har med den kollektiva skapelsemetoden att göra. Här finns tre regissörer, men ingen regi. Det skapar en vilsenhet i filmen som gör den både otydlig och patetisk och som speciellt tycks drabba aktörerna. Inte ens Ingrid Thulin och Josephson själv ger intryck av att riktigt veta vad de sysslar med som Ylva och farbror Dan, det omaka paret."
"Drama? Film? En och en är väl i grunden tänkt som en roman eller en svart komedi, och översättningen till film kan inte dölja hur manuskriptets krav på precision har varit. Replikerna blir för betydelsefulla, och det hjälper knappast att Sven Nykvist kanske aldrig tidigare gjort så underbara bildsekvenser -- Bornholms stränder, backarna i Rönne, lärkträdet genom bungalowfönstret, gestalternas spegelreflexer -- det är ändå inte kameran som gör det mesta arbetet utan författaren.
Så får det inte vara, säger den ortodoxa filmkritiken, och den har kanske på den punkten rätt. Men jag hoppas ändå att det dödsföraktande projekt som krönts med den ur marknadsföringssynpunkt absolut självmordsmässiga titeln En och en ändå skall locka en publik som vill ge orginalitet och psykologisk penetration en chans i svensk filmproduktion. Den kommer att bli förbryllad men rikt belönad." (Åke Janzon i SvD).
"Det är en skildring av ett omaka kärlekspar och en omöjlig kärlek. Josephson vill tydligen demonstrera ett missriktat engagemang, ett konventionellt partänkande i en värld som ropar efter bredare kontaktytor.
Men där tycker jag han misslyckats. Ingrid Thulins intresse för en bakelsefjant har jag svårt att ta på allvar. Det blir inte särskilt trovärdigt i det här konstruerade utförandet med sin lite akademiska blodfattighet.
Filmen är i allt för hög grad ett pratstycke med enormt vackra bilder av Sven Nykvist, som liksom svävar för sig själva i sin fulländning.
Men för den skull går man inte tomhänt från filmen. Josephsons speciella förmåga att återge en inkrökt Östermalmsvärld och en borgerlig jargong med ständiga spegelfäkterier återkommer även här. Och med sig själv som framgångsrik kreatör av rollen har han totat till en figur som man följer med visst nöje, ett förvuxet barn, en borgarsjäl i kortbyxor som också kan användas som sanningssägande narr." (Hanserik Hjertén i DN)
"En och en är ingen film. den enda likheten med detta medium är den 2,5 km långa celluloidremsa stycket finns bevarat på. (-) Dialogerna är litterära och konstlade. Repliker i stil med 'du behöver att jag behöver dig' är staplade på varandra. Det TV-mässiga bildspråket som innebär närbilder, närbilder och åter närbilder, medför att filmen saknar atmosfär och stämning. När ska filmare lära sig att valet av bildsnitt inte är en praktisk fråga utan ett berättartekniskt ställningstagande!" (Gunnar Carlsson i GT)
Stig Larsson i Chaplin undrade om felet med filmen inte till stor del kunde skyllas på att den "gjorts kollektivt av Josephson, Thulin och fotografen Sven Nykvist. Filmen saknar verkligen regissör. Filmer av den här rätt privata karaktären bör ha någon som ger den enhetlig prägel. Som det är nu rotar sig aldrig Nykvists vackra foto. (-) Resultatet visar att de behöver någon som på det konstnärliga planet kan motsvara deras yrkeskunskaper. Närmast tänker jag naturligtvis på Ingmar Bergman."
Även Carl-Eric Nordberg i Vi menade "att det skulle ha behövts en Ingmar Bergmans regikonst för att kunna genomglödga detta frusna lärostycke. Också de älskandes nakna kroppar verkar nu underligt abstrakta och overkliga. Men kanske är just det meningen."
Kommentar Svensk filmografi
Skådespelaren, författaren m m Erland Josephson (f 1923) regidebuterade sommaren 1976 med den egenhändigt skrivna TV-pjäsen "Vårbrytning" som han dock på egen begäran "samregisserade" med sin motspelerska Bibi Andersson och fotografen Sven Nykvist. Erfarenheten gav mersmak.
Under en filminspelning i Rom i november samma år fick han en idé och skrev ett första utkast till ett filmmanus som han betitlade "Resan".
Josephson och Nykvist hade ett bolag tillsammans och förhyrde lokaler hos Sandrews. I februari 1977 vände de sig till Filminstitutet och Sandrews och föreslog ett trepartsavtal. De var själva beredda att gå in med 50 ô av kostnaderna. Kontrakt undertecknas 1 mars. Film!institutet tar 40ô, Sandrews 10ô. Den 14 mars 1977, får filmen produktionsgaranti.
"Vårbrytning" får TV-premiär 20 april och den 6 juni drar inspelningen igång med exteriörer på Bornholm. Filmen kallas då Rätt och lagom och får sitt slutliga namn, En och en, först sedan inspelningen kommit igång.
På Josephsons uttryckliga begäran blev hans motspelerska Ingrid Thulin och fotografen Sven Nykvist medregissörer, men det är svårt att inte uppleva Josephson som den drivande kraften, kanske till filmens nackdel. Det visuella fick stå tillbaka för det verbala.
Internationellt kan det dock ha varit ett lyckokast.
I Sverige sågs inte filmen av mer än 5 000 personer, men den utvaldes, unikt nog, till att representera Sverige i såväl Quinzaine des réalisateurs som La semaine de la critique vid filmfestivalen i Cannes 1978 där den väckte stor uppmärksamhet och såldes till över 20 länder. Få svenska filmer har fått en så stor internationell spridning. Totalt har den sålts till 28 länder och territorier, däribland Argentina, Australien, Hongkong, USA och Canada.
Filmen i sig blev billig. Kostnaden stannade en halv miljon kronor under budget tack vare kortare inspelningstid än beräknat, bara drygt 7 veckor, och liten råfilmsåtgång. Inspelning mestadels "på plats", utan övertid och litet team! råfilmsåtgång. Inspelning mestadels "på plats", utan övertid och litet team! Allt är inte bar överdrag i filmens underbara värld.
