Valentino (1977)

New York 1917. Gigolon Rudolph Valentino har en affär med Bianca De Saulles, ensam hustru till en gangster, och planerar att rymma med henne. Bianca skjuter sin man efter det att han låtit sina hejdukar klå upp Valentino. Ett år senare uppträder Valentino och den alkoholiserade Marjorie Tain med ett dansnummer på en nattklubb i Los Angeles. En kväll avbryts deras nummer av komikern Fatty som anländer med en av sina stjärnor. Senare övertalar hon Valentino att försöka sig på en filmkarriär. 1921 rekommenderar June Mathis Valentino till den ledande rollen i "The Four Horsemen of the Apocalypse". Valentino möter sedan Alla Nazimova som vill att han ska medverka i "Camille". Under inspelningen har han en affär med Nazimovas förtrogna, Natasha Rambova, vilken han gifter sig med i Mexiko påföljande år. På vägen tillbaka arresteras han för bigami. Valentino och Natasha har ett gräl med Paramounts chef Jesse Lasky över vissa delar i kontraktet och de två försvinner ifrån Hollywood. Promotorn George Ullman kontrakterar paret för en omfattande dansturné i landet. Efter en succéartad turné återvänder Valentino till Paramount - nu på sina egna villkor. En smädeskampanj startar i tidningarna där man använder epitet som "pudervippa" om honom. Detta leder honom till en boxningsmatch med journalisten Rory O'Neil inför en fullsatt New York-publik. Valentino vinner matchen och den efterföljande suptävlingen, men kollapsar senare och dör.

Pressreaktion Svensk filmografi

"När Russell tar hand om Valentino gör vi följaktligen klokt i att inte vänta oss några raka spår. Hans film, visar det sig, är lika bisarr som infallet att anlita Rudolf Nureyev i titelrollen.

Om Valentinos privatliv och sårbarhet och sexuella komplikationer får vi i stort sett ingenting veta, inte heller om arten och graden av hans dragningskraft på 20-talspubliken. Ifall han ägde en sorts mystik - och på den punkten kvarstår det tidshistoriska faktum - så är mystiken hos Russell reducerad till ett skämt och en grimas, liksom 20-talet och 20-talsfilmen är reducerad till en industriell lekstuga. Elda på! Lattja, härja och blås ut!

Med de ambitionerna är det inte förvånande att Valentino-biografin blivit en serie krystade ironier på gränsen till slapstick och att Russell mördar det han borde dissekera. Galenskap förpliktar." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Var egentligen Valentino någon riktig karl? En äkta, sund och anständig amerikan? Denna fråga var uppenbarligen något som sysselsatte Hollywood och alla avundsjuka s k karlakarlar som tog sig ett järn och dängde kvinnorna i väggen.

Ken Russell är tydligen också mest intresserad av detta fenomen. Mellan scener där Russell får utlopp för sin lust för storvulna, svulstiga scener handlar filmen mest om hur Valentino förnedras och med jämna mellanrum skall ge prov på sin manlighet.

Detta är både tröttsamt och ointressant. Möjligen hade Russell kunnat fånga åtminstone min uppmärksamhet bättre om han valt någon annan aktör än dansören Rudolf Nurejev i huvudrollen.

---

Men det finns något att glädja sig åt och det är VALENTINOs kvinnoporträtt." Kerstin Sedvallson i Dagens Nyheter

"Men pikant är det naturligtvis och pikantast av allt - vi får se den store ryske dansören spritt språngande - men mycket oskuldsfullt - naken. Något som bör sälja en extrabiljett eller två.

Filmen är fylld av storslagna, påkostade, överdekorerade pampscener. Men även av scener som lockar fram de värsta äckelkänslor.

Pampigheten blir i längden alltför överväldigande. Filmen hade mått bra av att kortas en halvtimme." Cecilia Hagen i Expressen

"Ken Russell har aldrig varit en regissör som sparat på effekterna och när han nu fått tillfälle att tränga in i Hollywood på 20-talet är det inte att förvåna sig över att han haft stort pådrag och fyllt sin film med braskande scener, stora effekter och en dekor som i alla fall den är sevärd.

Rudolf Nurejev i titelrollen är onekligen en tillgång för Russells film men han verkar stundtals lika rådvill som publiken om vart regissören egentligen vill komma. Förutom att Ken Ken Russell har ett ganska elastiskt förhållande till sanningen betonar han på ett mycket besynnerligt sätt händelserna i filmen. De som borde ha betytt mycket för huvudpersonen krymps ner, andra förstoras och till slut blir det oklart vad som betyder vad och vad den konstnärligt voluminöse engelsmannen egentligen varit ute efter.

Nu blir filmen om Valentino en historia som till en början fascinerar genom sina stora gester men som när gesternas tomhet blir uppenbar avslöjar sig som en pretentiös film som sätter åskådarens tålamod på hårt prov." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se