Nabila är en ung kvinnlig rappare och filmen varvar intervjuer med scener ur hennes liv. Med sina texter vill hon beskriva den verklighet hon upplever, och som inte så ofta beskrivs i de mer etablerade medierna: Texter som beskriver när hennes föräldrar invandrade till Sverige och om hur det kändes att vara ”blatte” under skoltiden. Hon vill också ge röst och stöd till dem som oftast inte får yttra sig. Ibland för att de inte har utbildning, för att de är fattiga eller för att de är invandrare. Hennes texter behandlar dagsaktuella ämnen och politik.
I filmen säger hon att längst ned i den sociala hierarkin står invandrarkvinnan, vare sig hon har utbildning eller inte. Nabilas mål är att ingen ska kunna säga till henne att hon inte kan eller att hon inte får, för att hon inte kan.
Hemma i Hammarkullen, en förort till Göteborg, letar Nabilas pappa efter månadskortet som någon i den sju personer stora familjen har lånat. Det måste återfinnas för att Nabila ska kunna åka till skolan i Vänersborg dagen därpå. Hon pluggar på det socialpedagogiska programmet.
Dagen därpå i skolan spelar Nabila upp en rap-låt och andra elever och lärare ställer frågor om varför dansen till den är så ”aggressiv” och konstig. Nabila säger att det bara handlar om att röra sig som man vill och känner för just då.
Nabila ligger efter med studierna eftersom hon är splittrad mellan sitt turnerande och sitt skolarbete, men också för att det är trångt hemma och att hon har svårt att finna studiero i familjens lägenhet. Nabilas pappa inte kan godkänna att hon flyttar hemifrån. Det finns elevbostäder, som Nabila tittat på, men för att flytta dit måste hon rymma hemifrån, tror hon. Hennes far anser att det är först när hon har examen som hon kan flytta.
Nabila säger i filmen att hon vet att skolan är hennes väg ut, men att det känns som om hon inte orkar tänka på lång sikt. Hon har just nu så mycket annat att tänka på – vad som ska hända nästa kväll, nästa dag, nästa vecka.
Nabila ska uppträda till stöd för det palestinska folket. Galan anordnas av RKU (Revolutionär kommunistisk ungdom) och de ska också ge ut en samlings-cd där bl a Nabila medverkar. Vinsten från galan och cd:n går till ett palestinskt sjukhus. Nabilas vänner ifrågasätter att hon stöder RKU, men Nabila säger att hon inte riktigt vet vad de står för, men att de är emot USA och det är hon också.
På väg till moskén pratar Nabila med en manlig kamrat som också är rappare och hon påpekar att han har det enklare än hon. När hon gifter sig kommer man att säga att hon måste sluta rappa, ha på sig andra kläder och inte ha kvar sina killkompisar. Det kommer inte att drabba honom. I moskén diskuterar man manliga och kvinnliga rättigheter. En manlig muslim säger att manligt och kvinnligt är lika. Man har samma rättigheter. Hon måste inte sluta rappa. Allt handlar om den enskilda familjen. En annan säger att många av dagens muslimer blandar ihop tradition med religion.
I skolan och pratar Nabila med studierektorn som säger att det kan vara bra med ett studieuppehåll. När Nabila kommer hem och berättar blir hennes pappa arg över studieuppehållet. Han vill att hon ska vara en förebild i familjen och anser att utbildning är viktigt för att klara sig bra. Men Nabila vill i stället jobba och hålla på med sin musik. Till vårterminen kommer hon att återgå till sina studier.
Senare är Nabila i studion för en soundcheck. Hon berättar för en kamrat att hon fått ett telefonsamtal från en Sverigedemokrat som hotat med en bomb i brevlådan hos familjen. Hon undrar hur de fått tag på hennes telefonnummer. Vännerna undrar vad hon tänker göra och hon vet inte – förmodligen ingenting.
Nabila är ledsen och säger att de hatar henne för att hon heter Nabila och inte Anna eller Linda. De hatar henne för det hon föddes till. Hon försöker bli arg, men blir bara ledsen.
Nabila är i Stockholm för att uppträda på en motdemomstration i Salem. Man kan befara att det blir konfrontationer mellan Sverigedemokrater och antirasister. Hon är orolig och går till Exit. Där diskuterar de faror som kan vara förknippade med framträdandet. Hon tittar på ett videoband från föregående års demonstration. På bandet ser man nynazister som hyllar den 17-årige Sverigedemokrat som blev dödad på platsen några år tidigare. Expomedarbetarna säger att man inte kan förutspå hur årets demonstration kommer att sluta. Nabila frågar också hur man ska göra om man blivit hotad för att man jobbar mot rasism. Ska man sluta? Hon får svaret att man inte ska sluta - för då har rasisterna vunnit.
Nabila åker ut till Salem. Hon kan inte ta sig in på demonstrationsplatsen och scenen, eftersom polisen hindrar henne. Allt verkar kaotiskt och hotfullt. Tumult uppstår i olika delar av folkmassan. Efter många turer kommer Nabila upp på lastbilsflaket som utgör scen. Nabila och hennes band rappar och publiken är entusiastisk. Nabila uppmanar alla att hålla en tyst minut för Daniel – pojken som dog just där. Det ska man göra för att han var en människa trots att han blev s k nazist. Han bör hedras som en människa och inte som en martyr. Man håller en tyst minut.
Nazister och Sverigedemokrater formerar sig. Stämningen blir hotfull. Nabila går mot pendeltåget som är överfyllt av nazist-anhängare. Nabila blir rädd och när pendeltåget äntligen sätter igång börjar Nabila gråta av lättnad.
Hemma i lägenheten säger Nabilas pappa att han ska till Kungsbacka för att se sin dotter rappa. Han säger också att hans familj är speciell. Hans yngsta dotter vill ha slöja och hans äldsta dotter rappar!
I Kungsbacka är pappan med bakom scenen. Han dansar till musiken och tittar stolt och glad på sin dotter när hon uppträder. Han säger att man måste anpassa sig när man kommer till ett annat land. Nabila kan mer om Sverige än han, men han kan ändå inte säga att hon får göra som hon vill.
På vårterminen återgår Nabila till sina studier och hon fortsätter att demonstrera för Palestinas sak.
