Förfalskningen (1981)

1975 får stjärnreportern Georg Laschen i uppdrag av en inflytelserik tidning i Hamburg att bege sig till Beirut för att rapportera om det pågående inbördeskriget. Georg är gift med Greta, även hon skribent. Paret har två barn. Nu hade Greta själv tänkt acceptera ett skrivjobb, men kan inte då Ge!org redan lovat sin tidning utan att först rådgöra med henne. Detta leder till en våldsam uppgörelse. Under flygresan i sällskap med sin fotograf Hoffman skriver Georg till hustrun och ber om skilsmässa. Men av någon anledning postar han inte brevet. På hotellet i Beirut träffar Georg kolleger från hela världen, som alla ger honom sin syn på det komplicerade läget. Men Georg lyssnar inte. Han delar sin tidnings pro-palestinska hållning och kommenterar skrattande att artikeln egentligen redan var färdigskriven på planet. En dag beger sig Georg till den nästan helt övergivna västtyska ambassaden. Här möter han en gammal bekant, Ariane Nassar, en tyska som är änka efter en libanes. Hon bjuder hem Georg till sig och påminner honom om den lokala regeln att "komma före mörkrets inbrott och inte lämna våningen förrän det åter är ljust . . ."

Pressreaktion Svensk filmografi

"Vad Bruno Ganz väntas förmedla i reportern Laschens skepnad blir likafullt kriget som kittling och läsäventyr, "skräckens matematik översatt till tyska", Schlöndorff skildrar hans dagar i det Libanon där liken och husen brinner och där dödsskotten kommer när och var ifrån som helst och där "den kommande nattens offer ännu är fullt sysselsatta".

Som rekonstruerat inferno, i verklighetens egnaste terränger, är det illusoriskt bortom gränsen till det plågsamma.

Korsningen mellan Pontecorvo och Antonioni, eller mellan det politiska och det privata, är emellertid mindre lyckad. I långa stycken fungerar de libanesiska krigshandlingarna som kuliss för någonting garanterat likgiltigare, nämligen reporten Laschens magknip och känslokval och identitetskriser." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Det finns till att börja med en slagkraftig intensitet i dessa bilder från ett av världens politiska dårhus. Igor Luthers kamera fångar skickligt de brinnande husen, de tjutande billasterna med krigare och det eviga dödshotet från krypskyttarna som saklöst knäpper alla figurer som är tillräckligt stilla för att de skall kunna träffa dem.

Schlöndorff visar också den oresonliga kedjan av hat- och hämndaktioner som verkar dystert olöslig. Till det bästa i filmen hör journalistens besök hos en gammal feodal härskarfamilj uppe i bergen, där makten i en paradisisk omgivning och bakom fagra ord styr blodbadet nere i staden.

Men det mesta i denna Beirutskildring har vi redan kunnat föreställa oss genom massmediernas rapporter, och Schlöndorffs film blir alltmer otillfredsställande när vi inser att han inte har så mycket mer att säga.

Och direkt pinsam tycker jag den blir när man ser att han berättar en i själ och hjärta ganska ointressant historia med kriget som dekorativ bakgrund. Dessa kärleksscener i granatsken, detta europeiska filosoferande om betraktande och delaktighet, denna upplösning i ett personligt misslyckande medan folk dör som flugor känns bara pretentiöst." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Volker Schlöndorffs problem är måhända inte desamma som Georg Laschens men det finns en parallell mellan hans och hans huvudpersons resa till Beirut. Det som uppnås står i inget av fallen i nivå med eller har en förnuftig relation till krigets tragik. För Schlöndorffs egen del innebär det att han ägnar den absolut största delen av sin film åt pyroteknisk uppvisning mitt i det sönderskjutna Beirut, han vill chocka med att visa krigets grymmaste ansikte men allt han uppnår är att peka på det lätta självföraktet hos en utrikeskorrespondent. Här resulterar det i uppbrott, men kriget, tidningen och läsarna finns kvar och snart reser en annan journalist till El Salvador.

Det är inte frågan om det är moraliskt riktigt att fara till ett krig och spela in en film utan i det här fallet om spelplatsen inte är för komplicerad, innehåller så mycket lidande att denne västtyske journalists problem blir för små eller för ointressanta för att ens fungera som provokation. I litterär form eller i en mer indirekt gestaltning kunde det ha fungerat, Schlöndorffs lösning liksom Laschens kanske hade funnits på redaktionen i Hamburg där problemställnigen varit både känslomässigt och intellektuellt mer gripbar än som nu i kulregnet i Beirut." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se