Inkräktarna (1981)

Louisiana 1973. Nio nationalgardister ger sig ut i träskmarkerna på en rutinövning. Angelägna om att komma snabbt till hororna som Spencer lovat bjuda på lånar de tre Cajun-kanoter trots nervösa protester från Bowden. Cajunerna uppenbarar sig på stranden och hånfullt skjuter Stuckey iväg en serie lösa skott. Ett skott ljuder vilket dödar patrulledaren sergeant Poole varvid Bowden i panik välter kanoterna. De tvingas fortsätta till fots under ledning av korpral Casper. Reece, som har ett hemligt förråd av skarpa skott, är sugen på hämnd. De träffar på en enarmad trapper som Reece påstår sig känna igen från stranden och som han vill döda. Men Casper bestämmer att trappern ska tas med som fånge. De försöker tala med honom men kan inte förstå den franska cajundialekten. Simms överfaller honom medan Bowden går bärsärkagång och sätter eld på trapperns koja. De fortsätter sin vandring i blindo och förstår att cajunerna leker katt och råtta med dem. Hardin måste döda Reece för att hindra honom från att misshandla fången som i uppståndelsen flyr. En efter en faller de offer för dödliga fällor tills endast Spencer och Hardin finns kvar. Plötsligt uppenbarar sig trappern som varnar dem för cajunområdet och visar dem mot landsvägen. De får lift av ett cajunpar och hamnar som välkomna gäster på en byfest. Plötsligt anar Spencer och Hardin en fälla och vidtar defensiva åtgärder. Än en gång finner de sig inblandade i dödliga strider tills en räddande helikopter landar.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Den som vill kan dra paralleller med Vietnam-kriget. Själv tror jag dock att Hill främst vill skildra hur folk reagerar när de hamnar i en situation som de inte behärskar. För truppens flykt ut ur träsket försvåras givetvis av de interna konflikter som uppstår om vem som ska ta befälet etc.

Eller också vill han bara bjuda publiken på två timmars spännande verklighetsflykt, vad vet jag?

I vilket fall som helst har Walter Hill med "Inkräktarna" gjort en film som t o m är mer spännande, våldsam och intensiv än den film den ofta jämförts med i Amerika, John Boormans "Den sista färden". Och det är ett mycket gott betyg!" Aftonbladet

"Bilderna -- liksom Ry Cooders cajun-musik -- är filmens obestridliga förtjänster.

Men Walter Hill själv, och hans berättelse, har desto fler svårsmälta svängningar.

Amerikansk films förhållande till våld, manliga riter, natur och onatur har alltid varit kluvet.

Somliga regissörer -- som Sam Peckinpah -- har med skicklighet balanserat sin egen fascination, och lyckats skildra det brutalaste våld utan att för den skull hylla det som en nödvändig manlig egenskap.

Det har alltid varit en balansakt på slipad knivsegg. Walter Hill misslyckas och skär sig illa. Men den närmaste jämförelsen är ändå John Boormans "Den sista färden", om medelklassmännen på campingsemester som konfronteras med sig själva och sina okända våldsdrifter i Appalacherna.

Walter Hill verkar inte besitta ett uns av den självkännedom och vilja till självrannsakan som drev John Boorman.

Som den fäsör, falsariemakare han är, fungerar hans personers idéer om rasism, rädsla för homosexualitet och sydstatsrevanschism som ytliga handlingsdekorationer." Eva af Gijerstam i Dagens Nyheter

"Hill gestaltar det här dramat med samma naturkraft som John Boorman använde i den på många sätt likartade "Den sista färden". Ytligt sett har han gjort en muskulös äventyrsfilm, okomplicerad som en tvekamp på liv och död, fylld av bakhåll och skrämsel bakom buskarna.

Men Hill har som vanligt andra avsikter. Mycket tydligt iscensätter han detta äventyr så att åskådaren ser ett annat mönster i skeendet: den amerikanska Vietnamerfarenheten, komplett med övermänniskoillusioner, inre splittring, skam och nederlag.

Det är gjort med naturlig balans i en film som är en brutal sevärdhet." Lasse Bergström i Expressen

"Hill berättar denna historia med stort estetiskt raffinemang i bilder som nästan uteslutande är färglagda i olika schatteringar av grått och grönt, han har också till punkt och pricka respekterat den klassicistiska doktrinen om handlingens, tidens och rummets enhet. Mer spännande än så här blir det ytterst sällan på en filmduk.

"Inkräktarna" har emellertid många bottnar. Den är en fabel om det som Paul Eluard kallade "le dur désir de durer" -- den hårda driften att överleva. Dessa män reduceras långsamt till individer med bara en tanke i huvudet: att levande ta sig tillbaka till civilisationen. Hills människosyn är på denna punkt originell.

I stället för att lättköpt påstå att djuret inom oss kommer fram så fort vi berövas civilisationens komfort, och att de mest djuriska och naturliga bland oss är bäst ägnade att överleva, är det råskinnen som går under. Endast de civilgardister som ut i träsket för med sig och där behåller en viss bildning och civiliserad fernissa lyckas överleva. Att tänka klart, att hålla känslorna i styr, visar sig vara den mest livsbefrämjande strategin.

Denna action-film är alltså, märkligt nog, en hyllning till intellektet och civilisationen. Den tar avstånd från den känsloprimitivism som alltid hotar civilisationen, och vars faror Freud mycket väl insåg när han påpekade, att varje civiliserande handling vilar på ett förtryckande av de naturliga drifterna." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se