En midsommarnatts sex komedi (1982)

Sekelskiftet. Wall Street-mäklaren och deltidsuppfinnaren Andrew Hobbs och hans fru Adrian väntar sig helggäster till sitt sommarställe: Andrews bäste vän doktor Maxwell som bjudit med sig sköterskan Dulcy och Adrians kusin Leopold Sturgis, världsberömd filosof och vetenskapsman, som kommer med sin tillkommande brud Ariel Weymouth. Andrew får problem när en av de två kvinnorna, Ariel, visar sig vara en barndomsförälskelse. Det blir en händelserik helg, för de tre paren finner naturligtvis någon annan intressantare i sällskapet än den egna partnern.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Att aktören och målaren och ordvrängaren Woody Allen är en attraktion hindrar inte att jag för dagen har en smula svårt att falla i korinter inför regissören och författaren med samma namn. Hans film markerar naturkvickhetens kollision med det pojkaktiga koketteriet. Den är en pastoral förlustelse hemmahörande på den boksynta avdelningen för flams och trams. Den är, om Klubben ursäktar, den amerikanska intelligentians halvfärdiga motsvarighet till "Bill den förskräcklige".

Prosit." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Och naturligtvis är det Woody Allen alltihop egentligen handlar om. Denne filosoferande sexdåre som med en i samtidsfilmen ojämförlig lätthet låter komikersvadan löpa jämsides med de kulturhistoriska sidosprången och dödsrysningarna.

I sällskap med hans munväder har man sällan tråkigt, och det gäller också här. Men Woody Allens profil av intellektuellt kvickhuvud och rastlös storstadssjäl kommer inte riktigt till sin rätt i mera lantliga omgivningar, och det visar sig också mycket riktigt att sommarnattsmystiken inte är hans gebit.

Det blir ganska tomma och teatraliska upptåg till slut. Men dessförinnan har man hyggligt roligt. Och vem kan, som sagt, likt Woody Allen tycka att gulan från ett ägg som krossats under kärleksmödorna påminner om flamländskt måleri?

Sånt har också sina poänger." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Det är långt ifrån Woody Allens vanliga stil, och det är väl inte helt igenom lyckat. Den godmodiga tonen känns ibland tillkämpad, och rätt ofta trampar skådespelarna vatten i sina ovant gammaldags och burleska roller.

På det hela taget är dock "En midsommarnatts sexkomedi" med sina älskvärda Woodhouse-fånar till huvudpersoner en ganska behaglig film.

Den lär inte väcka några hetare känslor i vare sig den ena eller den andra riktningen, men är rätt vilsam att titta på." Mårten Blomkvist i Expressen

"Woody Allen är en seriefigur. Det måste vara svårt att vara en människa som är en seriefigur, en kliché. Det krävs en oerhörd tyngd i den klichén för att den ska kunna fortleva utan att man upplever den som innehållslös. Allen kan inte lyckas med detta. Hans figur är ingen Chaplin.

Kanske kan man bakom hans filmer se en ångest, en leda, vid den egna personen. Men det neurotiska draget är alltför polerat. Det finns ingenting av den mycket suggestiva hysterin hos Jerry Lewis. Här härskar bara ett flyhänt smalltalk hos en intelligentia uppväxt med Dennis och Musse Pigg. Det vet hur man ska föra sig; men de vet inte vad det är de för.

En midsommarnatts sexkomedi är ändå en underhållande film. Vilket ni väl säkert också förstått. Så vill ni gå på bio just for fun, så varför inte. Men jag tror att det är lönlöst att ta denna film på allvar. Det är bäst att skratta åt den." Stig Larsson i Stockholms Tidningen

"Sex är ju ett av Woody Allens stora favoritteman och trots hans intelligenta och humoristiska sätt att förhålla sig till ämnet har det blivit litet tjatigt ibland: samma sorts sexneuroser från film till film. Men här bryter han den snäva cirkeln och gör en komedi som är både fräsch och opretantiös.

När Manhattans intellektuella snobbrännor började fungera som återvändsgränder sökte han sig till Shakespeare-skogen vars dårskapsmättade och friska luft uppenbarligen bekom honom väl. Ingalunda gick han vilse, han endast lät sig berusas av dofterna och gjorde sedan en Woody Allen-film i grönskan -- och spänningarna släppte så att han kunde intressera sig till och med för just grönskan.

Den så utpräglat verbale Woody Allen visar den här gången stor omsorg om det visuella, vilket får ses som en vinst.

Kanske skall de ortodoxa Allen-fansen finna honom för okomplicerad i sommarnatten, där till och med döden bokstavligen är förenad med livsbejakelsen. För egen del konstaterar jag att han gjort en kanske bagatellartad men inspirerad och rolig komedi." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se