Vi barn från Bahnhof Zoo (1981)

70-talets Berlin. Den 13-åriga Christiane hamnar via diskoteket "Sound" i ett gäng unga missbrukare. Hon blir förälskad i en av pojkarna, Detlef, och dras genom honom in i heroinmissbruk. Tillsammans gör de ett misslyckat försök att komma bort ifrån sitt beroende. Att Christiane till slut lyckas frigöra sig beror på att hon skickas bort från Berlin till sin mormor i en by utanför Hamburg.

Pressreaktion Svensk filmografi

""Vi barn från Bahnhof Zoo" bygger på en reportageserie i en västtysk tidning som väckt stor uppmärksamhet. Ungdomsnarkomanin kom plötsligt i rampljuset. Filmen har behållit reportagets berättarteknik. Den är rakt på sak och verklighetsnära men kanske lite trubbigt berättad. Den har inga övertoner av moralisk upprördhet eller anklagelse mot samhället, vilket är skönt." Gunilla Boëthius i Aftonbladet

"Natja Brunkhorst är trovärdig som småtjej på villovägar, bilderna från tunnelbanor och diskotek har en påträngande känslokyla och ungdomarnas död och förnedring återges intill sista skitaktiga knarksprutan.

Ändå blir man underligt likgiltig inför eländet. I sin perspektivlösa instängdhet smakar filmen spekulation och fantasilöshet. Regissören Ulrich Edel höjer aldrig huvudet över skiten utan gräver ner sig med en lystenhet som bara lägger dysterheterna på varandra utan bakgrund och förklaringar." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Regissören kallar detta att" . . . skala bort myterna runt knarket".

Andra kanske kallar det socialporr och undergångsromantik." Mårten Blomkvist i Expressen

"Jag kan inte heller komma ifrån min fascination inför äcklet, förnedringen. Det tycks intressera mig. Genom filmen sänks jag ner till ett helvete, som jag bara ser.

Så tror jag också att den här filmen fungerar för många människor. De blir motvilligt fascinerade, som alltid inför katastrofer och lidande. Och upprörda. De flesta blir nog också mycket upprörda.

När filmen visas för tonåringar som kanske haft en ytlig kontakt med droger, som känt lite gran av drogernas suggestion, då blir filmen plötsligt en helt annan film. Om någon av dem genom filmen får en insikt om vilka konsekvenser den första sniffningen av heroin får, då betyder den här filmen fruktansvärt mycket. Och det kommer säkert att ske." Stig Larsson i Stockholms Tidiningen

"Man kan återskapa verkligheten på många sätt. Jag tvivlar inte på att varje skräckbild regissören Ulrich Edel visar oss har en motsvarighet i verkligheten, det gäller prostitutionen i alla dess former, "Silarna" på toaletterna, spyorna . . . Men jag tvivlar mycket starkt på att det är såhär en seriös narkomanfilm skall göras.

Inte så att "Vi barn från Bahnhof Zoo" på något sätt romantiserar drogtillvaron -- trots den "love-story" som går genom eländet. Ingen kan känna sig lockad att pröva droger efter att ha sett den här filmen.

Men Ulrich Edel tar aldrig egentligen upp knarkproblemen -- han tillhandahåller ett åskådningsmaterial så att publiken kan sitta och titta på andras misär. Förfasa sig. Låta sig chockeras." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se