Älskling, jag hatar dig! (1982)

Hank och Franny bor i Las Vegas. De har delat ljuvt och lätt i fem år och deras kärlek har träffat sin värsta fiende -- rutinen. De börjar gå varandra på nerverna. Efter ett större gräl gör de slut och går var och en åt sitt håll. Hank träffar den underbart vackra cirkusflickan Leila och Franny blir förälskad i en barpianist vid namn Ray. Men trots att båda Hank och Franny upplever en viss lycka på var sitt håll, är de båda fortfarande djupt fästa vid varandra. Efter kärleksnatten med Leila upptäcker Hank hur mycket Franny verkligen betyder för honom. Han söker henne och finner henne i famnen på Ray. Han kör hem henne i bilen och försöker få henne att komma tillbaka, men hon vägrar. Hon och Ray skall flyga till paradisön Bora Bora tillsammans och uppleva den exotiska lyckan. Han blir alldeles förtvivlad. Han går så långt i sin längtan efter den älskade att han trots minimal sångbegåvning sjunger en serenad för henne just när hon skall borda planet. Men ingenting hjälper. Hon har bestämt sig och planet lyfter med henne och Ray på väg mot lyckans land. Han åker hem fullkomligt nedbruten. Hela livet verkar totalt hopplöst och han gråter stilla i deras lilla villa. Då åker dörren upp och där står hans älskade Franny. De omfamnar varandra en erfarenhet rikare.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Coppola tar fantasin till hjälp och broderar ut sin triviala historia. Han förser den med en fortlöpande musikalisk kommentar som skrivits av Tom Waits och som hör till underfundigheterna i det amerikanska 80-talet. Han skickar kärleksfulla vykort till Fred Astaire och Humphrey Bogart och lutar sig mot Gene Kellys musikaler. Han använder tangon som ironisk illusionsbrytning och låter i några luftiga scener nymfetten Nastasja Kinski tona fram som en Elvira Madigan i Nevadaöknen.

I hans illustrerade banaliteter blir det till slut illustrationerna och utvikningarna vi fastnar för snarare än själva banaliteten.

Så se gärna det här lustspelet, och låt inte den svenska idiottiteln avskräcka er. Fartyg brukar döpas i champagne. Coppolas film tycks ha döpts i kvarbliven mäsk från 30-talet." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Ibland blir Coppola löjlig, ibland outhärdligt påfrestande -- som man kan bli när man aldrig byter tonfall. Ibland tror jag uppriktigt sagt att vad som ser ut som symboler eller känsloutbrott helt saknar innebörd.

Men det är just denna förvirring inför vad som är yta och vad som är innehåll som blir filmens paradoxala styrka och mening. På sitt sätt har Coppola i föreställningen "Älskling, hag hatar dig!" aldrig kommit närmare det överspända Amerika han är besatt av." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Jag måste antagligen poängtera att den här filmen var mycket intressant, det är möjligt att ni annars inte tror det. Hank (Frederic Forrest) och Franny (Teri Garr) är så medelmåttiga, så obehagligt vanliga, att jag i början inte kunde se dem kyssas utan att titta ner mot biografens golv. De har ingen charm, ingen apparition. Men ju längre filmen går desto mer börjar jag tycka om dem. Dessa högstämda videoblänkande plastpalmalléer i ett sorts Las Vegas, dessa vanliga löjliga människor som går där med sina otroliga drömmar. Kombinationen är omöjlig, den triviala vardagen glider in i en Wagner-opera. Men det som händer är att operans och discotextens overklighet får ett liv, och samtidigt: Hank och Frannys kärlek blir inte längre två löjliga människors slentrianförhållande utan en verklig kärlek, en kärlek vi känner med ett sant patos.

Det här är inte bara en egendomlig film, det är också en omöjlig film. Det har både den amerikanska kritiken och publiken visat. Det är svårt att erkänna att det som ser ut som pretentiös kitsch är -- konst. Det är svårt att erkänna att man har gråtit till en sådan film. Nej, det här är ingen film att tycka om. Man måste beundra Coppola för att han är så vansinnig att han har gjort den, bara en man med ett amerikanskt storhetsvansinne vågar något sådant.

Men -- jag har hört att han tvingats sälja sitt stora hus med utsikt över Stilla Oceanen, att han sitter någonstans i Oklahoma, är deprimerad och vill inte tala med någon.

Gråt inte Francis. Du har gjort en av det senaste decenniets stora kärleksfilmer." Stig Larsson i Stockholms Tidningen

"Att syntetbehandla Las Vegas kan tyckas vara en överloppsgärning men Coppola har med Älskling, jag hatar dig förmodligen velat göra en "instant classic", en film som redan från början har en distanserande patina, en film som genom sin dubbelt konstgjorda fond skall kunna säga något evigt på ett nytt och annorlunda sätt.

Men som ofta när tekniken får för stort utrymme besegrar den formen, vi ser i Coppolas film de tekniskt avancerade kameraåkningarna i det imponerande dekorbygget som teknik och inte som en del i filmspråk, det känns alltför planerat och den personliga utstrålning som krävs av aktörerna för att en sådan här film skall bli charmig försvinner bakom kalkyler och datalistor.

Coppola vältrar sig i sina tekniska resurser på ett sådant sätt att när de verkligen fyller en funktion, som i ett stort dansnummer på huvudgatan, så noterar vi dem en passant och tänker kanske mer på vad det kan ha kostat än vad det skall stå för och eventuellt betyda.

Dock och trots allt är Älskling, jag hatar dig inget totalt misslyckande utan en ganska trevlig och stundtals riktigt underhållande film, men det blir ändå som att placera loppcirkusen i tigerburen, småtrevlig underhållning i en överdriven förpackning." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

"Historien är inte märkvärdigare än den låter. Men den berättas utomordentligt skickligt.

Coppola har för väldiga pengar byggt sig ett eget Las Vegas i sin studio och utsatt det för sin omskrivna, vansinnesdyra inspelningselektronik.

Och han har mot alla odds lyckats ge filmen den form som dess innehåll kräver.

Han stiliserar fram den vemodiga ensamheten som finns mitt i gemenskapen. Och han gör det med ett tidigare aldrig skådat användande av färg, ljus och bild.

Skamlöst romantiskt med många neonblänk i våtglansig asfalt.

Frederic Forrest och Teri Gerr är utmärkta med ett slags förkonstlad vanlighet -- om en sådan är tänkbar." Bernt Eklund i Expressen

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se