Brännpunkt Djakarta (1982)

En australiensisk journalist, Guy Hamilton, kommer till Djakarta i Indonesien 1965 för att rapportera om de politiska oroligheterna och president Sukarnos försök att få läget under kontroll. I det heta politiska klimatet är det inte svårt att hitta nyhetsstoff. Han får god hjälp av den infödde Billy Kwan. Läget är instabilt och det ryktas om ett kommunistiskt maktövertagande. Den 30 september gör militären en kupp och besätter viktiga officiella byggnader och platser.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Så blir denna film, som till en början känns som ett spännande försök att tränga in i österländsk kultur och politik ändå mycket ofullgången. Peter Weir vågar inte löpa linan ut utan hamnar efterhand i välkända västerländska klichéer.

Ändå finns något slags löfte i filmen, att en västerländsk regissör med större allvar och inlevelse än vi är vana vid gör ett försök att närma sig en helt annorlunda kultur och visar indonesierna som komplicerade individer, inte bara staffagefigurer." Gunilla Boëthius i Aftonbladet

"Brännpunkt Djakarta" lider dock i motsats till Peter Weirs tidigare "Utflykt i det okända", "Den sista vågen" eller "Rörmokaren" av att han också berättar en tämligen konventionellt melodramatiskt brinnande kärlekshistoria. Den gör att filmens andra del, när vi väl urskiljt alla dessa möjliga linjer, tunnas ut. I stället för att utveckla och förtäta dem, blir de otydligare. Det betyder inte att Peter Weir förenklar -- tvärtom -- men det är som om han inte riktigt förmått hålla kvar den komplicerade bilden av Djakarta som moralisk utmaning. Den liksom sipprar ut mellan fingrarna, just när han kopplat greppet till förmån för de gamla raka bilderna av frälsning genom passionerad kärlek.

Men liksom Volker Schlöndorffs grovt underskattade "Förfalskningen" om inbördeskrigets Libanon har han hunnit göra sina beska anmärkningar om det förkastliga i västerländska medias arbetssätt vid världens oroshärdar." Eva af Geijerstam i Dagens Nyheter

"Ändå är "Brännpunkt Djakarta" välgjord och hyggligt spännande. Tempot är högt, atmosfären är hett och färgrikt skildrad, och livet bland utrikeskorrespondenterna förefaller trovärdigt: Ibland glömmer de helt enkelt bort vad de egentligen är där för att göra." Nina Lekander i Expressen

"Peter Weir har i inledningen av Brännpunkt Djakarta lagt grunden till ett bygge med många kolonner och portaler och förutsättningar tycks finnas för att det skall bli ett både bärkraftigt och hållbart tillhåll för en granskning av mänskliga drömmar och politiska realiteter. Men så plötsligt tycks Weir ge upp, i ren desperation slänger han fram tältsängen, låter sin film urarta och bli en svettig romans mellan två vita aktörer som har problem med sina själars ensamhet mitt i detta asiatiska folkhav.

Nu är det ingen större överraskning att just Peter Weir drabbas av sådana här svårigheter. Tidigare har han i filmer som Utflykt i det okända och Den sista vågen byggt upp en mystisk stämning som han sedan inte kunnat leda fram i ett fungerande eller övertygande slut, och de har upplösts i ett likgiltigt jaså.

Men visst kan man ändå se Brännpunkt Djakarta för miljöer och vissa stämningar, för spel och aktörer och då främst kvinnan Linda Hunt som spelar mannen Billy Kwan och Sigourney Weaver, som i rollen som Jill Bryant möjligen övertygat Peter Weir om att filmen i slutändan måste handla om kroppens lust och själens obotliga ensamhet." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se