Den store Giorgio (1982)

När den italienske tenorsångaren Giorgio Fini ska lanseras i USA råkar han under trycket ut för en konversionshysterisk förlust av rösten, men botas av en vacker kvinnlig läkare.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Utan att kunna bedöma hans kvalitéer som sångare, kan man lugnt slå fast att sången både är njutbar och underhållande.

Med berättelse, agerande och tempo är det däremot lite si och så. Luciano Pavarotti förblir en godmodig baby, storlek extra large. Kathryn Harold som hans moatjé gör sitt bästa inom de begränsningar som rollen stakar ut.

Om nu Pavarotti fått sin röst via Guds kyss blir den till en slafsig puss i ljudanläggningen på biografen Spegeln. Det är definitivt inte en ljudåtergivning som är ägnad att frälsa massorna för skönsången.

Får man tro manusförfattaren lär Frans Liszt ha yttrat att varje teater är ett dårhus och operan rummet för de obotliga.

Det är framför allt till dessa obotliga som "Den store Giorgio" vänder sig. De får säkert många njutbara stunder - trots ljudet och den bristfälliga historien." Jannike Åhlund i Aftonbladet

"Storsångaren ställer upp på alla fånerier. Ibland blir det roligt, medvetet och omedvetet. En viss utstrålning har Pavarotti och ibland en glimt av humor och självironi mitt i all stelhet. Filmen behöver inte göra någon ledsen, förutom möjligen en och annan operaälskare som kanske väntar sig mer rejäl sång. Det hade det gott kunnat vara.

Eftersom det förekommer en del märkliga scener med t ex pajkastning (så övertygas Pavarotti att åter stå på Metropolitans scen) kan filmen måhända vara rolig för hela familjen.

Med denna film upprepar Pavarotti i viss mån alla de fördomar som finns mot tenorer. Och varför han gör det vet jag inte." Marcus Boldeman i Dagens Nyheter

"Men har man Pavarotti behövs inte något mer än en söt flicka och massor av musik, det är tanken.

Det håller till slut märkligt väl. "Den store Giorgio" är den bästa dåliga film jag sett på länge." Lasse Bergström i Expressen

"Den har en tillgång: Luciano Pavarotti, och den s k händelseutvecklingen syftar till att låta honom utbrista berömda arior i "La donna e mobile" och "Nessun dorma".

Det gör han förvisso bra. Och trots allt finns hos honom, och filmen, en gladlynt töntighet och värme som gör "Den store Giorgio" sevärd. För den som är inskriven på avdelningen för obotliga och inte har för stora pretentioner." Mia Tottmar i Stockholms Tidningen

"Storyn är sålunda en tunn soppa. De spikar regissören Franklin J Schaffner ("Papillion" m m) kokar på är tjusiga vyer från bl a Italien och Kalifornien, rejält med vokal kräm från Pavarotti -- allt från Ave Maria, I left My Heart in San Francisco till ett fullkomligt lysande parti ur Puccinis Turandot -- samt inte minst den stores Personlighet. Han gör sin manlige operadiva med värme, drivor av humor och ironi. Det glycerin som hela tiden står på lur i ögonvrån, torpederas just av den avväpnande självironin.

Nog är det underhållande. Man skulle kunna säga att det är så förfärligt, att det är bra." Erik Näslund i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se