I lust och nöd (1986)

Rachel Samstat är en matlagningsskribent från New York och Mark Forman är en tidskriftskrönikör från Washington. De båda möts, förälskar sig i varandra och gifter sig. De köper hus, skaffar barn och tillbringar lata eftermiddagar tillsammans med de många vännerna och kring de många måltiderna och kvällarna på betydligt stelare representationsmiddagar bland huvudstadens politiska höjdare. En dag, när Rachel är i åttonde månaden med sitt andra barn, upptäcker hon att Mark är kär i en annan kvinna. Från detta omskakande ögonblick lider Rachel alla helvetes kval. Hon drabbas av dubbelsidig "heartburn", med dubbel innebörd av kroppslig och själslig plåga: halsbränna och hjärtekval. Men hon förlamas inte. Innan slutet på historien är nådd, har hon några överraskningar och överraskande serveringstips att bjuda på.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Meryl Streep, slungad av och an mellan ensamheten och tvåsamheten, inger om inte hänryckning så åtminstone respekt och en viss rörelse med sin bild av äktenskapets Lotta Svärd. Men äventyret i filmen, det enda värt namnet, är Jack Nicholson.

Han är en av de mest självlysande aktörer nutiden känner och därtill, skulle jag tro, en av de få som inte trängtar efter att gestalta Hamlet. Hans blick kan vara turvis förslöad och djävulsk. Han invaggar oss i en riskabel väntan. Med sin hängande underkäke är han ena sekunden letargisk och halvslumrande för att den andra likna kobran före hugget. I de andras spel driver han oavbrutet sitt eget. Ingen av hans 80-talskolleger är lika oförutsägbar. Ingen är som han, i tecknaren OA:s mening, Mannen Som Gör Vad Som Faller Honom In.

Summan av Jack Nicholson blir, i brist på mera heltäckande benämningar, suggererande och karismatisk.

Resten är ett filmiskt måndagsexemplar och därmed ingen film utan ett antal "picturers of people talking"." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Men det ska inte förnekas att här också finns en hel del banaliteter. Vilket delvis sammanhänger med Nichols antydande, ickeretoriska registil -- ett skenbart konstlöst, osynligt berättarsätt som är svårt och riskfyllt: det konkreta förblir bokstavligt och världen redovisad, inte genomlyst.

Dock, när det vill sig fungerar det. Kanske kommer det bäst till uttryck i slutet av filmen, där Rachel sitter och sjunger "Imse vimse spindel" med sin dotter. "En gång till?" frågar hon, varvid flickan klämmer i för allt vad hon är värd.

Kanske är det, Bernsteins och Nicholsons "sabotage"-försök till trots, detta som är filmens kontenta: Sisyfosmyten på barns och försmådda kvinnors vis." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Micke Nichols, förytligad med åren, har under fulla artistiska segel gjort film av denna amerikanska kändis-Giftas. Han har städslat Nestor Almendros, som är världens bäste filmfotograf efter Sven Nykvist, och han har fått Meryl Streep och Jack Nicholson att gestalta berättelsens glättade äktenskapliga par, och naturligtvis är allt, på sitt sätt, bra.

Streep har tagit på sig mörkt hår och är road av att göra tragikomedi, i brist på bättre sällskap som till exempel hos Woody Allen. Och Nicholson kisar som vanligt och sjunger vaggvisor och får till slut en hemlagad tårta i ansiktet som den mansgris han är. I en Hollywoodvärld i avsaknad av bättre aktörer är deras insatser attraktiva. De ror bra även om båten är flatbottnad.

Vad Nichols beträffar har han inte förändrats nämnvärt sedan "Mandomsprovet" och "Carnal knowledge". Med sina finslipade och fjäderlätta talanger skulle han kunna sätta sprätt även på "Dallas"." Lasse Bergström i Expressen

""I lust och nöd" ("Heartburn") är en film att se för skådespeleriets skull. Meryl Streep och Jack Nicholson -- för första gången i samma film -- är en rolig kombination. Två intelligenta aktörer lägger upp varsin strategi för en relativt snabb match på äktenskapets grusplan.

De spelar en uppvisningsmatch på hög och underhållande nivå. Stilen hör hemma i Mike Nichols regikonseption där distans och i någon mån elegans håller tungsinne och desperation tillbaka. Det handlar också om att parera med en jargong, brukbar i vissa, måttfullt, intellektuella kretsar i New York och Washington.

Detta sistnämnda kan möjligen låta som om det vore en Woody Allen-inspirerad film, men så är inte fallet. Medan Woody Allens filmer utgår från en strängt personlig livshållning/filosofi (som möjligen går att parodiera men näppeligen att plagiera) ansluter sig Mike Nichols film till en gammal hollywoodsk komeditradition -- från tiden innan man börjat göra karamellgrälla och övertydliga "lustigheter"." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se