Purpurfärgen (1985)

Georgia, USA, 1909. Den unga Celie får två barn med sin far vilka säljs vid födseln. När fadern vägrar änklingen Albert att äkta hans yngre dotter Nettie, gifter sig Albert ovilligt med Celie. Han behandlar henne hårt och hans barn struntar i henne. Celie gör sitt bästa för att vara en lydig hustru, men blir förtvivlad när Nettie, som är på besök för att undfly fadern, körs på porten av Albert när hon avvisat hans närmanden. Netties löften om brev förverkligas inte. 1916. Alberts son Harpo gifter sig med feta Sofia som vägrar att spela undergiven hustru. Celie ger Harpo rådet att klå upp henne, men blir förvånad när Sofia slår tillbaka. Harpo fortsätter att försöka dominera Sofia som till slut ger sig av med deras barn. Alberts stora kärlek i livet, bluessångerskan Shug kommer på besök och stannar kvar i huset. 1922. Harpo har byggt om sitt hem till en krog dit Shug kommer för att sjunga. Celie blir förvånad när Shug har dedicerat en sång till henne, "Miss Celie's Blues". Sofia dyker upp med sin nye pojkvän Buster. Senare övertygar Shug Celie om att hon inte är ful och demonstrerar för henne betydelsen av kärlek och ömhet mellan kvinnor. Shugs far, som är präst, vill inte veta av henne och hon lämnar Memphis till Celies förtvivlan. Sofia misshandlas och hamnar i fängelse sedan hon sagt "I helvete heller!" när hon av en vit kvinna blivit ombedd att bli hennes jungfru. 1930. Sofia, knäckt i själen, arbetar lydigt för den vita kvinnan Miss Millie. 1936. Shug återvänder med sin nye man Grady. Hon upptäcker att Albert gömt brev som skrivits av Nettie där hon beskriver sitt liv på en missionsstation i Afrika med paret Samuels och att deras två adopterade barn i verkligheten är Celies. Tillsammans med Shug, Grady och Squeak (Harpos fästmö) lämnar Celie Albert sedan hon sagt honom exakt vad hon tänker om honom. 1937. Albert har blivit gammal och ensam och -- till Celies förvåning -- avundsjuk på Harpos och Sofias återförening. Celie ärver sitt födelsehem av sin mor då hennes far, som nu avlidit, i själva verket visar sig vara hennes styvfar. Vid ett framträdande på Harpos sylta hör Shug kyrkokören i närheten och inspirerar kroggästerna att vandra till kyrkan för att förena sig med kören. Shug försonas med sin far i kyrkan. När Albert får ett brev från invandrarmyndigheterna ser han själv till att Nettie och Celies två barn återförenas med Celie.

Pressreaktion Svensk filmografi

""Purpurfärgen" är en mycket vacker film.

Det är däremot ingen vacker bok, och där börjar mina invändningar mot den här tolkningen av Alice Walkers berättelse. Dom flesta jämförelser utfaller till filmens nackdel.

Här finns några scener där Spielberg tillfört, där filmen överträffar romanen, där bilderna och klippningen ger berättelsen en ny dimension. Det finns en episod där bilderna växlar mellan bluessång på ett ruckel till lönnkrog och gospelkör i en kyrka intill, där filmens kraft är smittande. Den scenen är starkare än någon rockvideo som gjorts. Samma växelteknik använder Spielberg många gånger, bl a när han skildrar en tonårsrit i Afrika parallellt med en hotfull rakning i Georgia.

Men många av hans grepp syns för tydligt. Koreografi och scenografi är genomtänkt och prydlig, men det är alldeles för städat och tillrättalagt. Fattigdomen är färgmatchad, eländet liknar ett skyltfönster på NK." Jens Peterson i Aftonbladet

"Med alla förenklingar och om man så vill brister i "Purpurfärgen" ligger det ändå något avväpnande i den uppenbara naivitet med vilken Spielberg gått till väga. Han behandlar filmduken som ett barn ett koloreringshäfte. Närögt, med tungan rätt i mun fyller han i färgerna ordentligt, täcker varje liten vit fläck ända ut till konturerna -- utan en tanke på helhetsintrycket.

Och allt eftersom filmen fortskrider påminner den också mer om en berättelse för barn. Celie blir till en askunge, en ful ankunge, och slutet blir en enda smaskig lång försoning -- ty detta är en saga där den fula blir vacker, den onde god och syndaren återbördas till flocken.

"Purpurfärgen" är kort sagt en film man överlämnar sig helt åt eller inte alls. Men oavsett vilket går det inte att komma ifrån Whoopi Goldberg som spelar Celie. Hennes ansikte -- först förskräckt, senare blygt leende och med ett stänk av stolthet -- är obetalbart.

Den flickan är ett fynd." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Mitt mellan två äventyr med seriehjälten Indiana Jones har denne, den mest framgångsrike av det senaste decenniets amerikanska filmskapare, gjort en film som är på en gång skamlös och underbar, grann som ett blommande fält, öppet känslosam och tydlig, med de mänskliga och poetiska värdena uttryckta på glanspapper som i en musikal.

Det är Alice Walkers svarta och stillsamma saga berättad för dagens discoungdom, effektivt, med en balans mellan tårar och skratt som Spielberg delar med sina gamla gudar i filmhistorien, från Griffith och Stiller till Ford.

Vid sidan av Whoopi Goldbergs nästan osannolikt fina Celie finns i Spielbergs film en rad storartade kvinnoporträtt. Det vackraste är Margaret Averys Shug, bluessångerskan som lär Celie att det finns ömhet i människovärlden och en annan och vidare horisont i tillvaron bara man höjer blicken; det centrala budskapet i "Purpurfärgen"." Lasse Bergström i Expressen

"Gripande, sa' Bill, Gripande var ordet, sa' Bull.

Steven Spielberg har verkligen ansträngt sig för att det skall gå därhän att intet öga är torrt i salongen. Tårkalkylen blev generöst tilltagen när han drog upp riktlinjerna för sin filmatisering av Alice Walkers Pulizerbelönade roman The Color Purple.

Det är på många sätt en film som svämmar över och Spielberg sätter igång känslor utan att egentligen ha någon bärande idé med sin film -- eller, rättare sagt; idén tycks ha varit att göra en film så genomsyrat emotionell att den blir oemotståndlig för en stor publik. I detta innehar han ju något slags mästerskap: ingen kan förneka att han är den som vänt publikströmmen tillbaka till biograferna.

Han har gjort det med filmer som skenbart är olika och till och med hemmahörande i olika genrer, men vad de har gemensamt är att de engagerar sin publik på ett mycket direkt sätt: utan omvägar om intellektet.

Alla Spielbergs filmer har ett infantilt drag -- men visst har han en genuin filmkänsla och det är egentligen med riktigt gammaldags filmknep han lockar publiken tillbaka, även när känsloframkallaren är en rymdvarelse kallad E.T." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se