På luffen i Beverly Hills (1986)

På jakt efter sin hund hamnar luffaren Jerry Baskin i familjen Whitemans trädgård. I sin förtvivlan över att inte hitta sin hund försöker Jerry dränka sig i Whitemans pool. Han räddas dock av herrn i huset, Dave, en förmögen klädhängarfabrikant. Dave låter Jerry stanna ett tag för att återfå krafterna. Familjen Whiteman består av, förutom Dave, mamma Barbara, sonen Max, dottern Jenny och det puertoricanska hembiträdet Carmen samt hunden Matisse. Jerry botar Barbaras huvudvärk samtidigt som han tillfredsställer hennes aptit på sex. Dave blir mycket upprörd när han upptäcker att Jerry ligger med Carmen (något som Dave sysslar med -- i all hemlighet tror han) samt förser henne med litteratur som får Carmen att få upp ögonen för kapitalisternas utnyttjande av tredje världen. Allt kommer i dagen under ett party hos Whiteman för en kinesisk handelsdelegation. Max kommer med sina vänner i kvinnokläder. Dottern Jenny som nyligen kommit hem från college erkänner att hon är kär i Jerry och att hon legat med honom. Dave försöker dränka Jerry i poolen och anklagar honom för att ha utnyttjat situationen i hemmet. Jerry å sin sida insisterar på att han bara gett folk vad dom ville ha. Jerry vandrar nästa dag därifrån tillsammans med Matisse. I en soptunna hittar Jerry en paté, men när Matisse inte visar något intresse för den, vänder de båda tillbaka till den väntande familjen Whiteman.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Här är långt till luffarhumorns höjder och djup hos Chaplin och Renoir. Långt också till deras värme och medmänsklighet.

Mazursky är en ytligare lustigkurre. Han gör roligheter om den amerikanska drömmen. Men inte på dess bekostnad. Inte med nån kritisk distans till den. Partitagandet i hans humor är snarare för de stackars rika än för de utslagna på drömmens baksida.

Det hindrar inte att På luffen har sina kvickheter och behag. Dess cynismer är heller inte värre än att de kan hänföras till filmens overkligheter i övrigt. En osannolik historia är den nämligen. Det är det muntra framförandet som gör den hörvärd." Mario Grut i Aftonbladet

"Storyn fullkomligt dräller av satiriska möjligheter, och förvisso tar Mazursky vara på dem. Som när luffaren vandrar in med sin nyfunne välgörare i en exklusiv herrbutik. "Oooh", kvittrar innehavaren, "lodarlooken -- så chickt!"

Men ofta, alltför ofta, följer Mazursky minsta motståndets lag. Så har han en olycksalig benägenhet att klippa in söta "aktörsbilder" av hunden, vilket av förklarliga skäl känns smetigt i längden.

En mjukhet i kanten, om man så vill, som för övrigt kan sägas utmärka Mazurskys karriär som helhet. Ty det är bara alltför sällan han fått utbrott av äkta berättarglädje (som i den självbiografiska "Next Stop Greenwich Village" eller Shakespeareparafrasen "Stormen" häromåret); däremellan tycks han mest ha dribblat bort sig bland mer eller mindre banala alster.

"På luffen i Beverly Hills" tycks mig trots vissa ljuspunkter tillhöra den senare kategorin." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"Jag ger Dreyfuss en geting för hans exakta gestaltning av en streber med kroppen fylld av manlig medelåldersångest. Samt en till Mazursky för hans eleganta handlag.

Men egentligen tycker jag inte alls om den här filmen. I stället för att göra något farligt av konfrontationen fattiga -- rika väljer filmen att vara feg, opportunistisk och förutsägbar.

Bette Midler är en parodi på de vanligaste parodierna av rika hemmafruar. Det känns inte särskilt fräscht när det framhålls hur löjligt det är att hon håller på med yoga och meditation." Britta Svensson i Expressen

"I luffarens roll gör Nick Nolte en utmärkt prestation; hans trubbiga tyngd fyller bilden med en närvaro som hör till de sällsynta i dagens film. Richard Dreyfuss och Bette Midler som herr och fru Whiteman lägger sina gestaltningar precis rätt; de överdriver men utan att bli till slapstickartade karikatyrer.

"På luffen i Beverly Hills" har samma vänliga, lätt befängda charm som flera av Mazurskys tidigare filmer. Den antyder utan att analysera eller ens tycka något speciellt om den klasskonflikt som utgör en av filmens förutsättningar; den används endast för att sätta fart på det komiska maskineriet. Att leta efter någon social innebörd är lönlöst. I stället har Mazursky nöjt sig med att hålla upp några av tidens mera fåniga beläten, t ex terapitramset -- fru Whiteman har en personlig guru och t o m Matisse har en egen psykiater -- till allmänt åtlöje. Han drar inga generella slutsatser om tillståndet i USA ens i Kalifornien utan vill bara roa och häckla." Carl Rudbeck i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se