Twice in a Lifetime (1985)

Stålverksarbetaren Harry MacKenzie, med hustru och vuxna barn, möter på sin 50-årsdag servitrisen Audrey och de förälskar sig i varandra. Harry kan tänka sig ett förhållande med henne vid sidan av äktenskapet som numera fungerar slentrianmässigt. Men det blir från alla synpunkter ohållbart och han lämnar familjen, vilket gör hustrun djupt deprimerad och den äldsta dottern rasande. Hustrun Kate återfår så småningom livsglädjen. Harry är med när den yngsta dottern Helen gifter sig men han deltar inte i festen efteråt: det skulle bara göra alla parter besvärade. Han återvänder till Audrey som han nu bor tillsammans med i ett lyckligt förhållande. Det är där han nu hör hemma.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Bud Yorkin berättar den här historien på ett sätt som lockar såväl till skratt som tårar. Det är den bästa skildringen av amerikansk arbetarklass sedan "Deer Hunter" och något så ovanligt som en passionerad kärlekshistoria med två medelålders människor i centrum. Men också en lysande skildring av hur den övergivna hustrun kämpar för att få tillbaka självförtroendet, hur familjens döttrar (Amy Madigan, Ally Sheedy) och Harrys bästa vän (Brian Dennehy) förgäves försöker förlika sig med den nya situationen.

Amy Madigan är Oscar-nominerad för bästa biroll. Jag skulle vilja påstå att samtliga ledande skådespelare gott och väl kan konkurrera med Meryl Streep, Jack Nicholson och de andra Oscar-kandidaterna. Filmbolaget jämför filmen med "Ömhetsbevis" och "Kramer mot Kramer". Låt gå för det; "Twice in A Lifetime" handlar också om vuxna människor. Men filmen är inte utslätad och sentimental à la Hollywood och har dessutom ett samtidigt både tråvärdigt och överraskande slut." Jan-Olov Andersson i Aftonbladet

"Och det är märkligt hur väl filmen lyckas med det vardagliga. Det kan vara grälen mellan Kate och hennes dotter bland stormarknadens välfyllda grönsaksdiskar; eller småsnacket runt middagsbordet med potatismos, majskolvar Heinz ketchup och Coca-Cola-burkar -- dessa tecken för "vardaglighet" och "normalitet" som vi lärt oss att (åtminstone på bio) uppfatta som mer normala än föremålen på våra egna middagsbord.

Sådana vardagligheter kräver som motvikt skickliga skådespelare. Och speciellt Ellen Burstyn gör ett trovärdigt och gripande porträtt av en kvinna för vilken hål i öronen och en bingovinst är stora anhalter på en väg tillbaka.

Men så finns här filmens andra mer svårsmälta sida. För trots sitt relativt sakliga tonläge kan den inte låta bli att bryta ut i bara alltför bekanta känslosamheter. "Det tog er 30 år att finna ut vad vi redan vet", säger Harrys yngsta dotter när han försöker avråda henne från att gifta sig så ung, att begå samma misstag som han. Detta så tappert och med ögon så klara att filmen tappar all trovärdighet, och drar undan mattan under fötterna på sig själv.

Det är inte utan att man kommer att tänka på repliken "Love means never having to say you are sorry . . ." ur "Love story", 70-talets supersnyftare. För "Twice in a life time" är en tvålopera -- om än en mycket sofistikerad sådan; en som gör sitt bästa att inte låtsas om det." Maaret Koskinen i Dagens Nyheter

"För manuset står engelsmannen Colin Welland, känd för otaliga verklighetsnära TV-serier. Han är en mästare på att fånga vardagens detaljer.

Hans anspråkslösa berättelse har svårt att fylla ut bioduken. Den har ett format som kanske passat bättre för TV. Men jag blev väldigt fäst vid hans vanliga amerikanska arbetarfamilj. Gene Hackman som karlakarlen som är löjligt svag för favoritdottern Helen, spelad med glittrande charm av Ally Sheedy. Ellen Burstyn som den självutplånande modern, Oscarsnominerade Amy Madigan som den egensinniga Sunny, som rasar ut mot fadern i den undfallande moderns ställe.

"Twice in a lifetime" har en äkta ton som är mycket ovanlig i amerikansk film." Britta Svensson i Expressen

"Visst är det ovanligt i dessa dagar att amerikansk film visar kärlek mellan vuxna människor och visst är det ovanligt att de är så pass vardagliga som stålverksarbetaren och hans barbiträde, men mycket mer i poängväg blir det inte. Man kan som positiv sammanfattning säga att Twice in a Lifetime är en hederlig film om det där i läggs en smula småtråkighet. Spelet är hyfsat även om det stundtals blinkar lite vilset. För att få lite mer lyft på vardagen och dess vardagliga manus hade det behövts en regissör med lite mer personlighet än vad Bud Yorkin besitter." Hans Schiller i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se