Manhattan (1979)

Isaac Davis arbetar för tv där han är anställd för att skriva korta komedier. Det passar dock inte Isaac som i sig själv är en slarvig och oorganiserad människa och känslomässigt mycket sårbar. Hans äktenskap slutar i en oundviklig skilsmässa då hans fru bedrar honom med en annan kvinna. Isaac får ett förhållande med en sjuttonårig skolflicka Tracy som helt enkelt avgudar honom på sitt mycket oskuldsfulla sätt. Isaac förklarar hela tiden för henne att hon borde träffa andra och få andra livserfarenheter. Isaacs bästa vän Yale är en välanpassad, gift skollärare som helt plötsligt förälskar sig i en frånskild intellektuell ung journalist Mary. Yale befinner sig i en omöjlig situation då han älskar både sin fru och sin älskarinna väldigt mycket. Efter ett långt övervägande beslutar han sig för att sluta träffa Mary. Yale uppmuntrar Isaac att ta kontakt med Mary, dom träffas och får en djup och fin kontakt med varandra och dom etablerar ett förhållande som Isaac upplever som lyckligt, tills Mary avslöjar att hon fortfarande är kär i Yale och att hon har återupptagit samvaron med honom. Isaac som då känner sig mycket illa till mods söker då upp Tracy igen och försöker återvinna hennes kärlek.

Pressreaktion Svensk filmografi

"Manhattaniterna har tidigare fått sin beskärda del av Tom Wolfe, och Woody Allen är i stort sett varken snällare eller tråkigare. De repliker och tänkespråk han avfyrar är för all del inte mera svindlande än nöden kräver. Men visst träffar han målet i, som det heter, jägarens lovliga avsikt att döda.

Är han personligen äcklad av den här världen? Är han färdig med det privatliv där man systematiskt pratar skit, byter partners som strumpor, odlar de små problemen på bekostnad av de stora?

Tydligen. Det liknar en botgörelse när han som fullvuxen 42-åring i slutscenerna kryper tillbaka till den 17-åring han kastat ifrån sig. Hans ansikte är rentvättat. Hans storstadshjärta, äntligen, är genomstunget.

MANHATTAN förtjänar våra strödda skratt och någon enstaka gång vår civilisatoriska begrundan. Men framför allt är det nog en film som, för vemodets och själssynens skull, förtjänar våra sympatier." Jurgen Schildt i Aftonbladet

"Det hela utspelas i en rastlös Manhattanatmosfär, på konstgallerier och planetarier, varuhus och ryska tehus, i gatuvimlet och i Central Park, med Gershwins amerikanska storstadsmusik strömmande som en förälskad underton genom bilderna.

Ty MANHATTAN är en New York-skildring, som innehåller både ironi och kärlek, som skildrar komiskt vilsna figurer, men inte utan ömhet, och som gör det med en märklig enhetlighet i berättargreppet som inte ger plats för en gnutta sentimentalitet.

Det är ett stycke bländande komedi. Främst förstås genom Woody Allen, som dominerar tillställningen med sina flödande kvickheter och sitt verbala hålligång som på sätt och vis gör MANHATTAN till en enmansshow." Hanserik Hjertén i Dagens Nyheter

"Det komplicerade nät av relationer som uppstår är, menar Woody Allen, typiska för New York som neurosernas huvudstad, med makt över både förälskelserna och förräderierna.

Det finns alltså demoner i MANHATTAN, här som i de flesta av Woody Allens senare filmer. Men de tillåts inte ta överhanden. De besegras ständigt av filmens leenden och Allens aldrig ifrågasatta kärlek till sin stad.

Det är väl möjligt att han med MANHATTAN löpt linan ut i privatlandet. Men det är i så fall en fulländning han åstadkommit längst inne i återvändsgränden: en film att le tillbaka mot och ta till sig med kärlek." Lasse Bergström i Expressen

"Det skall Woody Allens humoristiska allvar till för att berätta en sådan historia. Han har distansen -- samtidigt speglar han distansens dilemma. Filmens personer är intellektuella genomskådare med livsrädslan som biprodukt. De har ersatt sitt engagemang i tillvaron med attityder, byggt upp en distans som håller dem svävande i lufttomma rum.

Det finns naturligtvis en viss risk för att Woody Allens filmer kan råka ut för detsamma. Jag menar att linjen ANNIE HALL -- MANHATTAN kanske inte håller att tänjas till ännu en film. Ändå är MANHATTAN den öppnare av dessa båda filmer. Ett påstående som möjligen talar för att Woody Allens eviga ambivalens är smittsam . . ." Elisabeth Sörenson i Svenska Dagbladet

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se