Gösta Ekman

Media (24 st)

Skådespelare, teaterchef. Född i Stockholm.

Han blev tidigt faderlös och redan under barndomen hade intresset för att skådespela växt sig starkt. Han skall ha haft en dockteater där han kunde skapa sina egna fantasivärldar med egna föreställningar. Han började arbeta först som springpojke och sedan vid Clara Smitt-Dryselius hotell- och ljusbadinstitut. Kring mitten av seklets första decennium, troligen 1905, började han med amatörteater i gruppen De Tretton, bl.a. med Gerhard Johnson, senare känd som Karl Gerhard. Denne beskrev senare den unge Gösta som en redan då mycket självsäker och talangfull ung man.

Man brukar förlägga hans statistdebut på Oscars till 1908 men enligt Naima Wifstrands memoarer förefaller han ha gjort denna i Den glada änkan när den spelades där 1907. Hon uppger även att han tidigare haft en revyroll på Alhambra. Via bekantskap med operettsångaren Christian Schröder på Oscars fick E. efter provsjungning engagemang i August Bodéns operettsällskap på turné till Helsingfors sommaren 1908. Tillbaka i Stockholm fick han uppträda i kören på Oscarsteatern. Därefter följde några lärorika år i ett par turnerande sällskap, först Hugo Rönnblads 1909-1911 och därefter hos Hjalmar Selander 1911-1913 och det var hos denne i Göteborg på Nya Teatern som Gösta Ekman först slog igenom.

1911 gjorde han även filmdebut i ett par kortfilmer av Anna Hofman-Uddgren, bl.a. Blott en dröm. 1913 blev han engagerad hos Albert Ranft och dennes Svenska Teatern. Där blev han snart publikidol, framför allt hos den kvinnliga delen. Där fick han sitt sceniska genombrott 1920 som den galne kung Christian VIII i Struensee och sedan 1921 i Gröna Hissen som framgent skulle bli ett av hans stora slagnummer samt 1922 som prins Erik i Gustav Vasa. 1926-1930 var han i ledningen för Oscarsteatern tillsammans med makarna Pauline och John W Brunius. 1931 bildade han bolaget AB Gösta Ekman-teatrarna som drev Konserthusteatern en tid och 1931-1935 Vasateatern. När denna verksamhet gick över styr fortsatte han lika hektiskt som förut med teater, turnerande i folkparkerna och övriga Norden samt med filminspelningar.

Gösta Ekman avled i förtid som resultatet av en mycket hektisk yrkeskarriär och hans död väckte nationell sorg. Det är knappast någon överdrift att säga att han brände sitt ljus i alla möjliga ändar. En första allvarlig motgång kom med fiaskot med pjäsen En tjuvkomedi oktober 1930 på Oscars då han fick en kollaps och togs in på sjukhus. Det blev i längden svårt att få teaterverksamheten att gå ihop, inte minst genom hans känsla för det extravaganta. För att klara ekonomin spelade han på teatern på kvällarna samtidigt som han ofta filmade på nätterna. Till detta kom ett kokainmissbruk som grundlagts vid en vistelse i Berlin på 1920-talet då han spelat huvudrollen i F.W. Murnaus Faust (1926).

Många skådespelare som Max von Sydow har sagt att de i mycket inspirerats av honom när de gjorde sitt yrkesval. Som teaterdirektör blev han betydelsefull genom att hans teatrar blev något av plantskolor, där flera unga aktörer likt Sture Lagerwall, Stig Järrel, Gunnar Björnstrand, Olof Widgren och andra fick hjälp på vägen. Man kan som Nils Beyer hävda att Ekman kom att bilda något av skola för senare skådespelare genom sin speciella stil som innefattade en viss nonchalans i naturligheten, en skenbart improviserad replikföring och en kärleksfullt utformad maskeringskonst.

Många har hävdat att filmerna aldrig kunde ge rättvisa åt den ofta omvittnade scenmagi och karisma som han utstrålade men det är en sanning med modifikation. Även i filmerna kan man klart förnimma hans närmast ”feminina” eller androgyna utstrålning och som även kunde attrahera hans motspelerskor. På ett sätt blev denna närmast kongenial med den moderna tidsanda som hör 1920- och 30-talen till och är kanske en nyckel till hans stora popularitet. Från början hade han mest betraktats som en vacker och sympatisk yngling och han verkar ha lidit av detta. Karl Gerhard har beskrivit detta som en glänsande yta som drog uppmärksamheten från ett sårat hjärta. Men med tiden och erfarenheten kunde han fylla detta med djupare innehåll. Han visste hur man framställde smärta och lidande på scenen eftersom han där kunde bygga på egna erfarenheter. I många filmsammanhang fungerade kanske hans teatralitet mindre väl men vid andra tillfällen blev den närmast kongenial med rollen. Det gäller särskilt när han fick gestalta olika typer av drömmare, gärna då av det lite speciellt ”typiskt svenska” snitt som förenar himmelsblå illusionism med en mer rationell och nykter syn på tillvaron. Ett praktexempel är hans huvudroll i Swedenhielms (1935). Andra sådana karaktärer är den han gjorde i Intermezzo (1936) eller i Häxnatten (1937). Det förefaller som han lyckades bäst med detta i filmer regisserade av Gustaf Molander och Schamyl Bauman, vilka uppenbart kunde tillåta ett visst mått av improviserande inom ramen för en känslig personinstruktion.

1930 tilldelades Ekman den kungliga medaljen Litteris et artibus. Efter hans död instiftades en stipendiefond i hans namn efter en riksomfattande insamling och varje år sedan 1939 utdelas detta stipendium av Teaterförbundet. Det finns även ett nordiskt stipendium i hans namn som vart fjärde år tillfaller en svensk skådespelare.

P O Qvist (2004)