Julia Cæsar

Media (104 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1922-1968). Född Julia Maria Vilhelmina Cæsar i Kungl. Svea Livgarde, Stockholm. Död i Bromma, Stockholm.

Hon var uppväxt på Östermalm och spelade som barn teater på gårdarna och där senare skådespelaren Gideon Wahlberg hörde till kamratkretsen. Efter skolan började hon arbeta på förlag med att vika tidningar men hade stor längtan till teatern. Uppgifterna är något svävande om hennes egentliga debut 1905 men hon tycks först ha varit med i en föreställning som några turnerande skådespelare från Folket Husteatern gav, och senare uppträdde hon 1906 i revyn Tjusiga Magnusson hos Emil Norlander på Kristallsalongen. Därefter var hon verksam på olika Stockholmsscener och i olika turnésällskap.

Från 1913 och fram till 1918 spelade hon vid Apolloteatern i Helsingfors framför allt i operettroller. Återkommen till Stockholm var hon vid en rad scener som Casinoteatern 1918, Pallas- och Södermalmsteatrarna 1920-23, Pallas 1925-26 samt Folkets Husteatern 1928-29. Med tiden blev hon framför allt etablerad vid friluftsteatern, främst Tantolundens och Vanadislundens scener. Under vintersäsongen spelade hon under större delen av 1930-talet mestadels vid Mosebacketeatern. I början av 1960-talet övergick hon från Tantolunden till Skansenteatern.

Under samma tid upplevde hon en "andra vår" när det tidigare föraktet för friluftsteatern förändrats i mer uppskattande riktning. 1966 spelade hon med i revyn Bom-Krasch på Idéon. Hon kom att engageras i olika medier, inte minst i radio och tv. 1967 var hon med i radioprogrammet Thores trekvart tillsammans med några betydligt yngre artister som "Robban" Broberg och hamnade t.o.m. på svensktoppen med ett av sina gamla sångnummer, Annie från Amörka.

Hon har kallats lite av varje men mest av allt "buskisens okrönta drottning" vilket är lite orättvist med tanke på hennes mångsidighet. En av hennes favoritroller var som madame Flod i Hemsöborna, en roll hon gjorde redan på 1920-talet. Hon brukade kommentera sin egen verksamhet med att hon från första början fick spela gamla käringar osv. Med sin högst professionella framtoning och inställning kunde hon göra varje liten roll till en karaktärsstudie. Det blev förvisso en mångfald av barska huskors, "skräcktanter" och ragator men sällan eller aldrig av det elaka slaget utan mer gestalter med värme och stort hjärta. Möjligen fanns där bakom en del ironi och distans. I vart fall speglade hon vad man gärna uppfattar som en svensk rättrådighet och uppriktighet från ett underperspektiv i hennes roller, något som säkert var orsaken till den stora uppskattning som med tiden kom henne till del.

P O Qvist (2004)