Elsa Widborg

Media (31 st)

Skådespelerska (filmroller 1934-1949, scendebut 1919). Född Elsa Ingrid Margaretha Widborg i Fågelfors, Kalmar län.

Hon studerade bl a för Gustaf Fredrikson, Louise Fahlman och Anna Norrie och gjorde 1918 sin debut hos Hjalmar Selander vid Nya Teatern i Göteborg samt fick sitt genombrott vid Lorensbergsteatern i samma stad där hon 1919 debuterade i Gustav Vasa. T o m det ökända boulevardbladet Vidi, som drev en hätsk kampanj mot Lorensbergsteatern och dess ledande regissör Per Lindberg, fick sträcka vapen och erkänna hennes storhet. Hon var därefter en tid 1928-1931 vid Helsingborgs stadsteater och 1935-36 i Stockholm vid Blanche och Vasateatern innan hon 1936 återvände till Göteborg och stadsteatern där. Där förblev hon till sin bortgång. De sista åren var hon dock borta från teaterscenen. Hon var en av våra mest särpräglade skådespelerskor, en helt och hållet inlevande artist som bildligen och nästan bokstavligen brände sitt jag för skådespelandet och teatern. Stig Järrel som 1936 spelade mot henne i sitt genombrott i Måste på Blanche har i sina memoarer beskrivit henne som ett skal av en människa där det i detta tunna hölje brann en eld och lidelse som han aldrig förr eller senare sett hos en aktris. En del finns bevarat till eftervärlden genom hennes fåtaliga men pregnanta filmroller. Där kan man peka på så väsensskilda roller som den elaka, svartklädda Louise i Per Lindbergs Gubben kommer (1939), posteexpeditören som är den onda centralpunkten för det skvaller som hemsöker småstaden i Per Lindbergs experimentella Det sägs på stan (1941) samt ett par utsläpade statarhustrur i När ängarna blommar (1946) och Bara en mor (1949). Kritikern Tord Baeckström skrev i sitt eftermäle att W. kännetecknades av sina brinnande ögon och genom klangen i den mörka, sammetsmjuka stämman. Hon var en skådespelerska som satte en personlig prägel på varje roll och det blev till en spegel av hennes självförbrännande karaktär och ambition att ge allt av sig själv i varje rolltolkning. I längden gick detta ut över hennes själsliv och de sista åren var hon förtidspensionerad från stadsteatern. 1943 erhöll honTeaterförbundets Gösta Ekman-stipendium.

(2004)