Åke Ohberg

Media (49 st)

Svensk regissör, skådespelare, producent, produktionsledare, sångare. Född i Västerås.

-

Åke Ohberg var elev vid Lorensbergsteatern i Göteborg och sedan skådespelare både i Helsingborg och Stockholm. Den första filmrollen var i Gustaf Molanders Vi som går köksvägen (1932). Han skulle göra ett trettiotal filmroller, efter regidebuten huvudsakligen i sina egna filmer.

Han regisserade sin första film Romans 1940, ett märkesår i svensk filmhistoria som också omfattade Hasse Ekmans regidebut och Alf Sjöbergs första egna film. Ohberg är inte i samma klass som dessa men han var en driven och gedigen regissör. I Romans spelar Sture Lagerwall mannen av börd som tillsammans med Sonja Wigerts flicka av folket gör om familjegodset till ett hotell för att rädda det från att säljas. Filmen är lite långsam i tempot men har en oväntad innerlighet, något som kännetecknar Ohbergs bästa filmer. I sitt arbete med skådespelarna lyckas han fånga något levande och skört, vilket gör filmerna mer gripande än deras handling egentligen förtjänar.

Under 1940-talet gjorde Ohberg sammanlagt 14 filmer och de är i stort sett sevärda allihop. De flesta fick också bra kritik av dåtidens recensenter. Han var verksam i många olika genrer. Romans följde han 1941 upp med det historiska äventyrsdramat Snapphanar. 1943 gjorde han Elvira Madigan, den första filmatiseringen av tragedin om lindanserskans och löjtnantens omöjliga kärlek, med Eva Henning som Elvira och Ohberg själv i den manliga huvudrollen. Hans bästa film kom året därpå, också den med Eva Henning. Stopp! Tänk på något annat bygger på tre romaner av Olle Hedberg, som själv stod för manusbearbetningen. Det är en ambitiös film, en blandning av familjekrönika och bildungsroman. Hasse Ekman spelar Karsten Kirsewetter, en oansvarig spelevink som ständigt retar upp sin konservativa far. Det enda Karsten tar på allvar är kärleken till Sonja, en flicka med familjehemligheter i bagaget.

Småstadsdramat Dynamit (1947) handlar om en ung man som kommer från ett hem där det förekom sprit och misshandel och får utlopp för sina frustrationer genom att terrorisa bygden med sprängattentat. Det är ett försök att skildra samhällsproblem på ett nyanserat vis, men filmen är också full av osannolika vändningar. Men välspelad i varje liten roll är den. Detsamma gäller spelet i Vi flyger på Rio (1949), en film om besättningen på ett SAS-plan som flyger mellan Stockholm och Rio de Janeiro. Filmen är ett utmärkt exempel på Ohbergs effektiva berättande, hans eleganta visuella stil och hans lyhördhet som personinstruktör. Han var inte experimentell, varken bild- eller berättarmässigt, som så många andra av 1940-talets regissörer; men han var sympatisk och lågmäld. Han samarbetade ofta med fotografen Sven Thermænius.

I slutet av sin karriär regisserade Ohberg tre svensk-norska samproduktioner, som alla spelades in i två språkversioner. En av dessa blev hans sista film. Ohberg hade under 1950-talets första hälft börjat förlora kritikernas gunst och Ute blåser sommarvind (1955), där Margit Carlqvist springer naken i morgondimma, sågades rejält av dåtidens recensenter. Ett trist slut på en annars vital karriär.

Fredrik Gustafsson (2011)