Gunnar Björnstrand

Media (299 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1931-1983). Född Knut Gunnar Johansson i Kungsholms församling, Stockholm, död i Djursholm, Danderyd. Far till skådespelaren Veronica Björnstrand.

-

Han var son till Dramatenskådespelaren Oscar Johanson och trots att den begåvade fadern inte tillhörde till de mest framgångsrika var den unge Gunnar fast besluten att välja skådespelarbanan, som han senare uttryckte det, "av inre övertygelse". Femton år gammal fick han börja arbeta som bagarlärling, hantlangare och dörrknackare. Medan han försörjde sig med dessa diverseyrken arbetade han målmedvetet på att uppfylla sin önskan. Han lyckades få olika små statistuppdrag, bl.a. på Lilla Teatern och påbörjade privata teaterstudier för Julia Håkansson, som han senare karakteriserade som en enastående pedagog. Här tog han sitt nya efternamn. Han fick några småroller hos Gösta Ekman på Konserthus-teatern, där han 1931 uppträdde i Undret vid Verdun, som blev hans första större uppgift. Han var också en kort period hos "buskteaterns okrönte kung" Charlie Paterson och våren 1933 på Hippodromteatern i Malmö. Slutligen kom han in vid Dramatens elevskola samma år.

Före och under elevtiden fick han sina första små filmroller, mestadels av ren statistkaraktär. När han utexaminerades vände han sig först till Karin Swanström på SF och bad om engagemang men hon ansåg att han alltför mycket liknade en italienare och hade därför ingen användning för honom. Tillsammans med sin fru Lillie, även hon skådespelerska, åkte han till Finland och Svenska Teatern i Vasa 1936-1938. Det blev, enligt hennes senare memoarer "Inte bara applåder" (1975), en tillvaro närmast på svältgränsen, och efter denna sejour återvände de till Stockholm. Där kom han för första gången i kontakt med Ingmar Bergman som då var relativt okänd och medverkade i dennes uppsättning av Spöksonaten 1941 på Medborgarhuset. Björnstrand spelade också med i den då nybildade Svenska Dramatikers studio. När han fick engagemang hos Per Axel Branner, som övertagit Nya Teatern, fick karriären äntligen en knuff uppåt.

Han ansåg själv att han utvecklades mycket som skådespelare under denna tid. Filmrollerna började nu också bli större och han kontrakterades av Inge Ivarsons Kungsfilm och fick hyggliga framgångar i komedierna Nyordning på Sjögårda (1944) och Sussie (1945). Själv räknade han rollen i Kristin kommenderar (1946) som sitt definitiva genombrott på vita duken. 1947 engagerades han slutligen av Dramaten där han gjorde debut i Ljuva ungdomstid. Samtidigt knöts han till Svensk Filmindustri, där han förblev kontrakterad till 1965, och med åren skulle filmskådespelandet bli allt mer dominerande och han blev en av de mest produktiva svenska filmskådespelarna genom tiderna.

Efter att ha slutat på Dramaten 1949 var han vid Intiman 1950-53, ett par säsonger 1951-52 och 1954-55 vid Vasateatern, Riksteatern 1952-53, gästspel i Malmö 1955 och Uppsala 1962 samt åter vid Vasateatern 1968-1972. Max von Sydow menar i sina memoarer Loppcirkus att Björnstrand var intelligent och känslig med en fin humor som kom väl till pass inte minst när det gällde att framställa tråkmånsar. Han var en mästare på att spela pedanter och män som kommer till korta. Bergman hör också till dem som bäst kunnat utnyttja Björnstrands mångsidighet antingen det gällde komiska roller som i Sommarnattens leende (1955), cyniska, intellektuella typer som publiken skulle tycka illa om som i Ansiktet (1958) eller existentiellt ångestfyllda gestalter som i Nattvardsgästerna (1963). I det senare fallet kunde Björnstrand fördjupa rollkaraktären med sin ofta omvittnade skräck för att åldras.

Han tilldelades Folket i Bilds filmpris 1958 för bästa manliga huvudroll i Det sjunde inseglet, 1963 Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium och dess guldmedalj 1981. 

P O Qvist (2004)