Wic' Kjellin

Svensk klippare (filmer 1936-1980). Född Anna Viktoria Zetterström i Jakobs församling, Stockholm. Död i Sundbyberg.

-

För oss som var aktiva inom svensk film under senare delen av 1900-talet var Wic' Kjellin en institution, en filmarbetare som alla kände till och beundrade och gärna ville ha med i sitt team. Filmhistoriskt sett tillhör dock filmklipparna och deras arbetsinsats en oförtjänt förbisedd yrkeskategori. Till detta finns flera orsaker. Arbetet sker i tystnad och till största delen efter avslutad inspelning då tidningarnas intresse för filmen är minimalt. Dessutom är det i regel regissören som övervakar och bestämmer hur slutprodukten ska se ut - många klipper också själva sin film - och det är därför svårt att definiera filmklipparens insats.

Detta hindrar inte att vissa klippare utgör en klippa för många regissörer, i synnerhet för debutanter, men också för de erfarna där filmklipparen är ett nödvändigt bollplank för idéer och hugskott och ett kritiskt öga när det gäller att välja rätt klipp och rätt scen. Inte minst vid bortklipp av scener som regissören av olika skäl fäst sig vid, men som bryter rytmen och inte för berättelsen framåt, en gallring av scener som internt betecknas "kill your darlings".

Kjellin kom att under 1960- och 1970-talet vara en dylik klippa för praktiskt taget alla av våra främsta regissörer, Bergman undantagen. Hon klippte sex filmer med vardera Göran Gentele och Vilgot Sjöman, fyra med Jörn Donner och Jan Halldoff, två med Tage Danielsson och Mai Zetterling, men kanske var det Bo Widerbergs Barnvagnen (1963) och Kvarteret Korpen (1963) som gjorde att hon blev så populär decennierna framöver.

Hon kom vid unga år till Europa Film, där hon var verksam de första 30 åren. Efter att ha varit klippassistent fick hon redan vid 22 års ålder klippa sin första långfilm, Våran pojke (Arne Bornebusch, 1936), med Edvard Persson, Europa Films stora dragplåster under 1930- och 1940-talet. Vid den här tiden var filmklipparna ofta fast anställda och fick därför klippa de filmer som bolaget producerade och på Europa Film var det en blandad kompott, mestadels lätta komedier. För Wic' blev det Edvard Perssons nästan samtliga filmer, men hon fick lite friare händer sedan hon blivit Göran Genteles favorit och inte minst Fröken April , 1958, blev uppmärksammad som en av Sveriges fräschaste komedier med en lätthet och ett tempo som då var ovanligt i svensk film.

En absolut nödvändig egenskap för en filmklippare är att vara lyhörd för regissörens intentioner, men samtidigt ha en kritisk blick på materialet och dess möjligheter. Wic' visade ofta prov på detta i samarbete med vitt skilda regissörstemperament. Att Bo Widerbergs första filmer är de mest stringenta formmässigt sett är ingen tillfällighet. I regissörens "regi" blev de sen mer vildvuxna. Dylika svängningar var dock Wic' inte främmande för. Efter Vilgot Sjömans stilriktiga kostymfilm Syskonbädd 1782 (1966) gav hon sig med bravur i kast med hans bägge Nyfiken-filmer, följd av Mai Zetterlings Flickorna (1968).

Jag hade nöjet att få samarbeta med Wic' på 70-talet när hon signerade sina sista filmer, bl.a. Halldoffs Chez Nous, Hans Dahlbergs En vandring i solen och Sjömans En handfull kärlek. Den senare hade ett stort problem. I regissörens version var den på tok för lång för samproducenten och distributören. Att den kunde klippas ner med nästan en halvtimme utan att kritik och publik märkte något var i hög grad Kjellins förtjänst.

För Ingmar Bergman fick hon aldrig klippa någon film, men det hindrade honom inte från att 1978 ge henne det första Ingmar Bergman-priset, "för en inspirerande konstnärlig insats", ett filmarbetarstipendium som han ville likställa med de Guldbaggar som då var reserverade för de mer glamorösa yrkena.

Bengt Forslund (2014)