Sif Ruud

Media (47 st)

Svensk skådespelare (filmroller 1938-1996). Född Sif Einarsdotter Ruud i Stockholm. Död i Stockholm.

-

Sif Ruuds far var norsk medborgare och jurist vid norska socialdepartmentet. Modern härstammade från Stockholms medelklassmiljö. Fadern avled tidigt och hon växte, enligt den beskrivning som hon senare gett i sin memoarbok "Ett liv", upp med sin mor under förhållandevis knappa omständigheter och i en ganska kvinnodominerad miljö. I tonåren beslöt hon sig för att bli skådespelare och började ta tallektioner för Karin Alexandersson som var en bekant till modern. Hon arbetade en tid på kontor och sökte så småningom till Dramatens elevskola där hon studerade 1934-1936. Därefter var hon fyra år vid Helsingborgs stadsteater innan hon 1940 återvände till Stockholm där hon fick engagemang vid Per-Axel Branners Nya Teatern. Hon spelade även vid Svenska Dramatikers studio (Dramatikerstudion) och vid Studentteatern i ett par av Ingmar Bergmans uppsättningar 1943. Därpå följde en hektisk karriär med både radio och film samt turnéer med Riksteatern.

Från 1953 var hon verksam som skådespelare vid Dramaten där hon 1951-1964 också var lärare i scenframställning samt talteknik och läsning vid elevskolan. Vid sidan av detta har hon även bedrivit privat undervisning i ganska stor omfattning och även hört till TV-teaterensemblen, dels i dess början på 1960-talet och senare på 1980-talet. Ruud var en av våra mest folkkära skådespelare, något som växt fram under åren från den tidiga karriären då hon ofta fick gestalta mer osympatiska och asociala rollgestalter som gatflickor och motsvarande, t.ex. abortören i Bergmans Hamnstad (1948), men också andra typer av karaktärer som Kata Dalström i Den långa vägen (Torsten Bergström, 1947).

Som exempel på de senare och mer folkkära karaktärerna kan man ta TV-versionens madam Flod i Hemsöborna (1966), där denna ofta spelade rollfigur fick en sammansatt och känslofylld dimension i Ruuds gestaltning. Med tiden blev det fler av dessa starka, levande och blodfyllda kvinnogestalter i olika sammanhang. Bland mer okända roller kan nämnas den i Lasse Hallströms psykoanalysparodi för TV Det är grisens fel!: en bisarr historia om en kvinnas frigörelse (1973) eller som levnadsklok biolog i TV-serien Den blå fjärilen (1981).

Karaktäristiskt för Ruuds storhet var hennes förmåga att skapa minnesvärda porträtt av även till utrymmet mycket små roller. Måhända låg en del av hennes popularitet även i de många gestaltningarna av den svenska tanten, vare sig det gäller charterturist i En vandring i solen (Hans Dahlberg, 1978) eller som en av Bergmans fastrar i Den goda viljan (1991). I Juloratoriet (Kjell-Åke Andersson, 1996) fick hon ge liv till ännu en historisk gestalt, Selma Lagerlöf.

Ruud erhöll Teaterförbundets Gösta Ekmanstipendium 1962, Dramatens O'Neill-stipendium 1964, en Guldbagge 1979 för bästa kvinnliga huvudroll i En vandring i solen, Teaterförbundets De Wahlstipendium 1983 och det av Svenska Akademien utdelade Carl Åkermarks stipendium 1987. Hon fick ytterligare en Guldbagge 1996 för bästa kvinnliga biroll i Pensionat Oskar (Susanne Bier, 1995) och Stora och Små Män (Åke Sandgren, 1995) samt Svenska Akademiens teaterpris 1996. Hon har vidare erhållit Teaterförbundets guldmedalj 1958 och den kungliga medaljen Litteris et artibus 1986.

P O Qvist (2004), redigerad 2011-11-01