Ingmar Bergman

Media (34 st)

Svensk regissör, manusförfattare, dramatiker och teaterregissör. Född i Uppsala. Död på Fårö. Gift med dansaren och koreografen Else Fisher 1943-1945, koreografen och regissören Ellen Lundström 1945-1950, journalisten Gun Grut 1951-1959, konsertpianisten Käbi Laretei och med Ingrid von Rosen från 1971 till hennes död 1995. Far till skådespelaren Lena Bergman, regissören Eva Bergman, regissören Jan Bergman, skådespelaren och regissören Anna Bergman, skådespelaren och regissören Mats Bergman, regissören Daniel Bergman och författaren Maria von Rosen.

-

Ingmar Bergman är Sveriges överlägset mest kända filmregissör och en av de mest betydande filmskaparna i världen över huvud taget. Född 1918 i Uppsala, som son till sjuksköterskan Karin Bergman (född Åkerblom) och prästen Erik Bergman, flyttade familjen strax till Stockholm där fadern småningom blev kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling. Efter gymnasieexamen och någon termin vid Stockholms högskola arbetade Bergman under några år som teaterregissör på mindre stockholmsscener innan han 1944 rekryterades till Helsingborgs stadsteater som teaterdirektör. Samma år gjorde han också sin filmdebut, som manusförfattare till Alf Sjöbergs Hets. Växelverkan mellan i synnerhet teater och film, men också skönlitterärt skrivande, kom att prägla Bergmans drygt sextioåriga karriär.

Hans debut som filmregissör kom med Kris (1946), baserad på Leck Fischers pjäs Moderhjertet. 1949 kom Fängelse, den första filmen till vilken han själv också skrev manus, ett arbetssätt som han därefter nästan undantagslöst höll sig till. Ytterligare några år senare fick han sitt internationella genombrott, när Sommarnattens leende (1955) vann ett pris i Cannes. Att det var just den franska festivalen som var först med att uppmärksamma Bergman utanför Sverige är nog ingen tillfällighet. Den inflytelserika tidskriften Cahiers du cinéma hade startats 1951 med en från början tydlig agenda att lyfta fram de regissörer man uppfattade hade en egen, tydligt igenkännlig stil. Tidskriftens kritiker (senare själva berömda regissörer) som Jean-Luc Godard och Eric Rohmer, såg i Bergman den perfekta representanten för det nya ideal man ville framhålla: auteuren som använder filmkameran som författaren sin penna. Således kallade exempelvis Godard Bergmans Sommarlek (1951) för "världens vackraste film".

1957 hade två av hans mest kända filmer premiär: Det sjunde inseglet och Smultronstället. Att han samma år satte upp både Henrik Ibsens Peer Gynt och Molières Misantropen på Malmö stadsteater; spelade in Nära livet (1958) och sin första TV-film Herr Sleeman kommer; samt att två filmer till vilka han skrivit manus anonymt hade premiär (Lars-Eric Kjellgrens Nattens ljus och Kenne Fants Prästen i Uddarbo), säger en del om Bergmans oerhörda arbetskapacitet. Lite beroende på hur man räknar har Bergman gjort ett sextiotal filmer, över etthundrasjuttio teateruppsättningar och ett hundratal böcker och artiklar.

Under 1960-talet kom först den så kallade trilogin om Guds tystnad - Såsom i en spegel (1961), Nattvardsgästerna (1963) och Tystnaden (1963) - och senare såväl ett kritiker- och publikfiasko som För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964) och den film han själv och många andra betraktade som sitt mästerverk: Persona (1966). 1970- och 80-talen präglades av att Bergman gjorde sig mer självständig genom att starta sitt eget produktionsbolag Cinematograph AB. Således var han sin egen producent för Viskningar och rop (1973) och den för svenska förhållanden exempellöst framgångsrika TV-serien Scener ur ett äktenskap (1973). Efter anklagelser om skatteflykt (som senare skulle visa sig ogrundade) gick Bergman i frivillig exil i München, där han arbetade som regissör på Residenztheater och spelade in exempelvis Aus dem Leben der Marionetten (1980).

Den storstilade återkomsten till Sverige skedde med hans i hemlandet kanske enda älskade verk: Fanny och Alexander (1982). "Min sista film" sade Bergman då, men inte desto mindre följdes den av flera filmer han skrev och regisserade för TV, som Efter repetitionen (1984) och Larmar och gör sig till (1997). Denna sena period kännetecknas dock främst av att Bergman på allvar etableras som författare, där flera av hans böcker kom att filmatiseras av andra, som Den goda viljan, Söndagsbarn och Trolösa. Bergmans allra sista film Saraband (2003, också den för TV), gjorde han som åttiofemåring.

Ingmar Bergmans filmer följer ett tema med variationer: dysfunktionella familjer, förödmjukade men vampyriska konstnärsfigurer och en frånvarande gud blir konkretiseringar av en övergripande brist på kommunikation mellan människor i Bergmans universum. Hans stil är sparsmakad och sällan iögonenfallande med ett viktigt undantag: hans unikt kompromisslösa närbildsestetik, där det mänskliga ansiktet framstår som lika inbjudande som gåtfullt.

Bergmans betydelse för filmkonsten kan över huvud taget inte överskattas. Att han dessutom kom från ett så litet språkområde, och med ett par undantag envisades med att göra sina filmer på svenska, och ändå fick en så oerhörd internationell spridning, är ett förhållande som saknar motstycke. Utan tvivel är han Sveriges främste konstnär under nittonhundratalet, kanske någonsin.

Jan Holmberg (2011)