Erland Josephson

Media (6 st)

Svensk skådespelare (film- och TV-roller från 1946), regissör (filmer 1977-1980), författare, manusförfattare (filmer 1956-1980) och producent (film 1978). Född Erland Josephson i Kungsholms församling, Stockholm. Död i Stockholm. Gift med skådespelarna Kristina Adolphson och Barbro Larsson och far till skådespelarna Charlotta Larsson och Fanny Josephson. 1973 tilldelades han den kungliga medaljen Litteris et artibus. Han erhöll även 1986 års Guldbagge för Amorosa och Offret, Svenska Akademiens teaterpris 1987, Teaterförbundets Gösta Ekman-stipendium 1991, Dramatens O'Neill-stipendium 1992 samt Teaterförbundets guldmedalj 1997.

-

Erland Josephson är kanske mest känd som en av Ingmar Bergmans favoritskådespelare men han var också en flitigt verksam författare, dramatiker och essäist. I den senare genren skrev han en rad självbiografiska dagböcker som analyserade skådespeleriets konst och magi där han parallellt tecknade lysande porträtt av vänner och kollegor; "Rollen", "Sanningslekar", "Föreställningar", "Självporträtt", "Vita sanningar" och "Svarslös" (1989-1996). Därutöver var han en skicklig och omtyckt administratör; Dramatenchef 1966-1975, ordförande i Teaterförbundet 1963-1966, i Teatrarnas riksförbund 1972-1973 och mångårig styrelseledamot i Svenska Filminstitutet.

Josephson kom från en rikt begåvad judisk släkt, han var släkt med målaren Ernst Josephson och hans farbror, Ragnar Josephson var Dramatenchef och medlem av Svenska Akademin. Skådespelaryrket halkade han in på mer av en slump. Redan på gymnasiet blev han god vän med Ingmar Bergman som han från Studentteatern 1939 kom att följa först till Helsingborgs och sedan till Göteborgs Stadsteater 1945-1955. Till Dramaten, som han blev trogen livet ut, kom han 1956. Som teaterskådespelare fick han dock sällan de största rollerna, men var som regel ett ankare i tunga andraplansroller.

Som filmskådespelare la man tidigt märke till honom i Bergmans Nära livet (1958), Ansiktet (1958), Vargtimmen (1968) och En passion (1969) men det stora - och internationella - genombrottet kom med Scener ur ett äktenskap (1973). Josephson tillhör definitivt de skådespelare som blir bättre när de åldras. "Man ska mogna innan man skördas", som han själv uttryckt det, i synnerhet som hans ofta både ironiska och självironiska men alltid spirituella framtoning passade mer för de äldre bildade herrar han ofta fick spela, exempelvis Nietzsche i Liliana Cavanis Bortom ont och gott (1977) och David Sprengel i Mai Zetterlings Amorosa (1986).

Men han åldrades också vackert - mentalt och fysiskt - och detta fängslade en rad av tidens mest uppmärksammade regissörer, Angelopoulos, Brooks, Greenaway, Szabo och Tarkovskij som utnyttjade hans karisma, hans personifierade "närvaro" i en rad internationella storfilmer. I den senares Nostalghia (1983) och Offret (1986) tolkade Josephson med stark inlevelse de religiöst färgade karaktärerna i regissörens märkliga mysteriespel. Till hans mest minnesvärda roller hör givetvis också den judiske antikhandlaren Isak Jacobi i Bergmans Fanny och Alexander (1982) och den gamle bitvargen Johan i densammes Saraband (2003).

I den förra får Josephson också, för ovanlighetens skull, visa upp ett visst lättsinne, något som ju i hög grad präglade honom som privatperson. Kvickhet och humor hörde till hans mest framträdande drag och utnyttjades av Bergman när de tillsammans skrev komedierna Lustgården (Alf Kjellin, 1961) och För att inte tala om alla dessa kvinnor (Ingmar Bergman, 1963) och av Josephson själv när han på 1960- och 1970-talet med blandat resultat prövade lyckan som TV-dramatiker och filmskapare.

Av hans sju TV-pjäser är den vassa satiren Rätt ut i luften (1978) den bästa. Jan Malmsjö spelar en självbelåten programledare som tas ner på jorden av sitt intervjuoffer, Marie Göranzon. Detta par spelade också stora roller i hans andra och sista film, komedin Marmeladupproret (1980).

Bengt Forslund (2012)