Gunnel Lindblom

Media (23 st)

Svensk skådespelare och regissör. Född Gunnel Märtha Ingegärd Lindblom i Johanneberg, Göteborg.

-

Gunnel Lindblom var under 1950- och 1960-talet en av Sveriges mest framträdande skådespelare och nådde även internationell stjärnstatus genom sin medverkan i några av Ingmar Bergmans mer betydelsefulla filmer. Förutom skådespelande har Lindblom även med stor framgång varit verksam som film- och teaterregissör.

Tidigt intresserad av teater antogs hon 1950 vid Göteborgs Stadsteaters elevskola. Ett par år senare gjorde hon sin filmdebut i Kärlek (Gustaf Molander, 1952) och 1953 fick hon anställning vid Göteborgs Stadsteater. Året därpå flyttade hon till Malmö Stadsteater där Ingmar Bergman var konstnärlig ledare. Lindblom fick sitt genombrott genom roller i hans uppsättningar av "Peer Gynt" och "Faust". Hon hyllades för såväl intensiteten som ömheten i sitt spel och tillsammans med en stor scennärvaro var detta egenskaper som även kom att bidra till hennes stora genomslag på vita duken. Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet medverkade Lindblom bl.a. i tre av Ingmar Bergmans mest hyllade filmer (Det sjunde inseglet 1957, Jungfrukällan 1960 och Tystnaden 1963). Trots att hennes rollfigurer till stora delar saknade repliker lyckades hon gestalta rollerna med en stor uttrycksfullhet. Framgångarna ledde också till ett lukrativt kontrakt med 20th Century Fox.

Lindblom trivdes emellertid inte med att arbeta utomlands och återvände efter ett par år till Sverige och Dramaten. Hon ville vara mer delaktig i skapandeprocessen, eller som hon uttryckte det i en tidningsintervju "Ibland grips jag av panik för att ingen ska hinna upptäcka de reserver man har". Hon började arbeta som regiassistent åt bl.a. Bergman och regidebuterade 1973 på nationalscenen med Frödingpjäsen "Sjung vackert om kärlek".

Fyra år senare gjorde Lindblom sin debut som filmregissör med Paradistorg, en filmatisering av Ulla Isakssons roman med samma namn. Isaksson och Lindblom skrev tillsammans manuset, som kretsar kring ett grosshandlarvilla i Stockholms skärgård. Där träffas varje sommar flera generationer i släkten Wik med läkaren Katha, spelad av Birgitta Valberg som vann en Guldbagge för sin insats, som det självklara navet. Under ytan i denna svenska idyll bubblar det dock av irritation och förakt. Man kan skönja tydliga spår av Bergmans dialogform i uppgörelserna som följer. I en central scen utbryter ett häftigt gräl om de faror som hotar barnen i Välfärdssverige som ett resultat av den kvinnliga frigörelsen och strävan efter självförverkligande.

Den svåra balansakten mellan strävan att göra karriär och samtidigt ha ett fungerande familjeliv, och att frihetskänslor kan övergå i en känsla av rotlöshet, präglar hennes andra film, Sally och friheten (1981) med manus av Margareta Garpe. Även om filmen är över 30 år gammal är dess tematik lika aktuell nu som då. Det som utmärkte Lindbloms filmskapande är att hon ville ta upp för henne viktiga ämnen utan att skriva publiken på näsan med vad som är rätt och fel. I stället ger hon en komplex bild av svåra och livsavgörande beslut på ett tankeväckande sätt.

Trots att hennes två första filmer mottogs väl av kritikerna, och dessutom bidrog till uppmärksammade samhällsdebatter om exempelvis könsroller, hade hon till sin stora frustration svårt att få producenter till sina manus, och följaktligen gjorde hon bara en biografdistribuerad långfilm till, Sommarkvällar på jorden (1986), som även den fick ett bra mottagande. Lindblom fortsatte därefter som regissör på teatern och på TV där hon bl.a. gjorde långfilmen Sanna kvinnor (1991). Efter ett antal sabbatsår återkom hon som skådespelare, såväl på scen som på film och så sent som 2009 sågs hon i publiksuccén Män som hatar kvinnor (Niels Arden Oplev). 2002 gavs Gunnel Lindblom en hedersguldbagge för sina insatser inom filmen.

Martin Ohlsson (2013)