Waldemar Bergendahl

Media (2 st)

Svensk producent, produktionsledare, inspicient m.m. Född Knut Valdemar Bergendal i Årsunda, Gästrikland. Död i Oscars församling, Stockholm.

-

Få svenska filmarbetare hade en så lång och omfattande verksamhet som Waldemar Bergendahl. En av anledningarna är givetvis att han var verksam under så många år. Walle, som han kallades, var inriktad på en handelsexamen när han kom till Stockholm 1958, men råkade hyra rum hos en inspelningsledare på Europa Film och det ledde till ett assistentjobb på Göran Genteles Fröken April. På Genteles nästa film, Sängkammarstjuven (1959) blev han inspicient. På Europa Film blev han kvar i elva år. Efter det var han frilans under några år innan han kom till SF. Hans sista produktion var Arn – riket vid vägens slut, 2008. Han hade då fyllt 75 och hade hela tiden hållit sig inom samma arbetsområde; administrativt och tekniskt ansvarig för att allting fungerar som det ska under en inspelning.

Hans krediteringar omfattar över 100 filmer men funktionerna växlar, som de så ofta gör i de här sammanhangen, beroende på hur bolagen definierar arbetsuppgiften/ansvaret. En inspicient eller inspelningsledare är som regel underställd en produktionsledare som i sin tur är underställd produktionschefen/producenten. Alla har en arbetsledande funktion med större eller mindre ansvar. Bergendahl växte bokstavligt talat med uppgiften. Under senare år hade han det övergripande ekonomiska ansvaret och var då också den som fattade produktionsbesluten.

Bo Widerbergs första filmer, från Barnvagnen (1963) till Joe Hill (1971) saknar producent i förtexterna. Den som höll i alla trådarna vid alla inspelningarna, med undantag för Ådalen 31, var dock Bergendahl och på 1970-talet ansvarade han också för Roy Anderssons En kärlekshistoria (1970) och Giliap (1975). Med produktionsbesluten hade han vid denna tid inget att göra, men att han här, liksom i fortsättningen, nära samarbetade med vissa enskilda regissörer vittnar om att han var en följsam, effektiv och omtyckt arbetsledare och det blev samma sak när han 1975 erbjöds en fast anställning på Svensk Filmindustri.

Här blev Släpp fångarna loss – det är vår! (Tage Danielsson, 1975) hans första uppgift som produktionsledare och samarbetet med Hasseåtage fortsatte under alla år och han fick också ta hand om Lasse Hallström och raden av Astrid Lindgren-filmer. Det var framgångsrika år för SF och när Olle Nordemar trappade ner som producent fick Bergendahl axla den bördan. Det började framgångsrikt med Hallströms Mitt liv som hund (1985) och satsningen på Galenskaparnas tokerier, Leif, Macken m.fl., men han fick efterhand svårt att hitta nya förmågor som gav ryggrad åt produktionen. Den kostsamma jubileumsfilmen 1939 (Göran Carmback,1989) som gjordes för att fira att SF fyllde 70 år blev en rejäl flopp, med fel manus och fel regissör.

1990-talet uppvisar få konstnärliga höjdpunkter, men Bergendahl hittade rätt med några satsningar på bok- och tv-succéer. Åke Sandgrens Kådisbellan och Stephan Apelgrens Sunes sommar kom 1993 och hade båda litterära förlagor. De lyckosamma parhästarna från tv, Måns Herngren och Hannes Holm, fick filmdebutera på SF med En på miljonen (1995) som följdes upp med Adam & Eva (1997). Sen gick de egna vägar och började göra film på eget bolag.

Storsatsningen på Jan Guillous romanserie om korsriddaren Arn blev Bergendahls sista projekt på SF; Arn: tempelriddaren (2007) och Arn – riket vid vägens slut (2008), bägge regisserade av dansken Peter Flinth. De mycket kostsamma produktionerna, över 200 miljoner totalt, blev väl ingen fjäder i hatten för SF och inga internationella succéer, men var hedervärda historiska filmatiseringar och den första fick en miljonpublik i Sverige. Båda filmerna fick Biopublikens pris vid Guldbaggegalorna och 2010 fick Waldemar Bergendahl en välförtjänt Hedersbagge.

Bengt Forslund (2019), redigerad 2022