Erik "Hampe" Faustman

Media (10 st)

Svensk regissör och skådespelare (filmroller 1940-1960). Född som Erik Stellan Chatham i Stockholm. Död i Sofia församling, Stockholm. Dramatens elevskola 1937. Bildade tillsammans med George Fant filmbolaget F-film. Gift 1941-1949 med skådespelaren Gunn Wållgren.

-

Erik "Hampe" Faustman var den explicit mest politiske regissören i den generation som trädde fram på 1940-talet. Det gäller framför allt filmer han gjorde mot slutet av decenniet: När ängarna blommar (1946), Harald Handfaste (1946), Lars Hård (1948), Främmande hamn (1948) och Smeder på luffen (1949).

Han började som skådespelare, ett yrke han utövade av och till ända till slutet, men redan som tjugofyraåring regisserade han sin andra långfilm Sonja (1943). Den har ett tema som Faustman skulle komma att variera i en rad filmer: förlåtelsen och försoningen. Sin mest dramatiska gestaltning får motivet i Flickan och djävulen (1944), den gamla myten om hur fan själv tar boning i en ung kvinna, Maria. Bondsonen Olof är dock stark och trofast i sin kärlek, djävulens makt bryts och hon kan försonas med sig själv.

Även i två filmer i statarmiljö, efter romaner av Jan Fridegård, När ängarna blommar (efter romanen "En natt i juli") och Lars Hård finns botgörar- och försoningsmotivet med. När ängarna blommar handlar om en strejk vid ett storgods, strejkbrytare inkallas och en av dem blir ihjälslagen av filmens huvudperson Gunnar. Ruelsen över dråpet gör att han själv blir strejkbrytare. Han bär sitt ok och hoppas på frid i sitt sinne, men avslöjandet kommer ändå som en befrielse. Med sänkt huvud går han att ta sitt straff och få försoning.

Lars Hård knyter på sätt och vis an till När ängarna blommar. Den börjar på Långholmen, och berättas i en lång återblick. Jag ska inte gå in på handlingen i stort, det viktiga är slutet. En fångvaktare har återgett Lars Hård tron på sig själv, han bryter med kumpanerna från kåken och återvänder hem. Brottets konsekvens var straffet - men rätt hanterat innebar det inkörsporten till försoningen med sig själv.

Det öppet politiska budskapet dominerar inte hos Faustman, men det är hela tiden de goda krafterna inom människan han frambesvärjer, ibland i politikens form. Så i Harald Handfaste, en kostymfilm förlagd till 1300-talet, med George Fant som ledare för stigmän som bekämpar tyska ockupanter. Det är snarare en matiné- än en vuxenfilm.

Faustmans mest kända film är Främmande hamn, enligt vad som sagts utbuad som "kommunistpropaganda" när den visades i Cannes 1949. Den bygger på en pjäs av Josef Kjellgren, och utspelar sig i Gdansk 1938. Besättningen på en svensk lastbåt upptäcker att lasten består av vapen till fascistsidan i inbördeskrigets Spanien och gör myteri. En besättningsman skjuts till döds. Berömd är scenen när besättningen helt spontant tar upp Internationalen vid kamratens grav.

Den märkliga Smeder på luffen är en sorts socialistisk "Vägen till Klockrike": två smeder och en från början nykter frälsningsapostel drar i seklets början land och rike runt i jakt på jobb. Det är en kaotisk film, buskis, romantik och socialt patos blandat. I ett drömavsnitt flyttas handlingen fram till nutid, med kapitalismen som hotet mot världsfreden.

Erik "Hampe" Faustman var en ojämn regissör, men många av hans filmer står sig gott än i dag.

Gunder Andersson (2011)