Carl Johan De Geer

Media (2 st)

Svensk regissör, scenograf, manusförfattare, konstnär, fotograf m.m. Född i Montreal, Kanada. Studier i grafisk design vid Konstfack från 1959. Har sedan 1959 gjort 19 filmer (inklusive TV-serier) med Håkan Alexandersson som regissör. Gift 1966-1971 med konstnären och regissören Marie Louise Ekman. Gift med konstnären och dramatikern Marianne Lindberg De Geer.

-

Ingen torde kunna slå Carl Johan De Geer när det gäller varierande yrkesinsatser inom filmen. I denna databas finns han med under 17 olika funktioner även om manus, regi och scenografi är de viktigaste. Själv betraktar han sig gärna som konstnär i största allmänhet och som sådan har han sedan 1960 varit verksam inom många områden. Hans verk har ibland provocerat men han har alltid haft leklynnet i behåll.

De Geer växte upp i Montreal, Köpenhamn, Bryssel och Warszawa där fadern var stationerad som diplomat, men efter studentexamen och militärtjänstgöring vid Arméstabens bilddetalj, där han lärde sig grunderna för fotografi, bröt han med sitt adliga ursprung och sökte sig till Konstfack. Där studerade han grafisk design 1959-1963 och redan då gjorde han sina första kortfilmer tillsammans med Håkan Alexandersson.

Hans konstnärliga mångsidighet visade sig tidigt. I mitten av 1960-talet var han frilansfotograf, bl.a. för bildtidningen Se. 1967 gjorde han på ett galleri skandal med sina vapenvägraraffischer som beslagtogs av polisen.1968 startade han med några likasinnade den satiriska tidskriften Puss.1970 var han medgrundare av textilkollektivet 10-gruppen. En ridå på biografen Zita i Stockholm är ett av hans verk. Parallellt skrev han böcker och spelade trombon i Blå Tåget.

I början av 1970-talet tog filmintresset över. Inspirerade av absurditeten och förvirringen i 68-rörelsens konstnärliga frihet överförde De Geer och Alexandersson den till en ny och annorlunda form av barnfilm. TV-serierna Tårtan och Doktor Krall (1973-1974), följda av Privatdetektiven Kant på 1980-talet, hade en provocerande barnslighet i form och innehåll som många vuxna tog avstånd från, men de stod på barnens sida och har med åren blivit barnfilmsklassiker. Kioskdeckare och hötorgskonst inspirerade dem också till tragikomiska och bisarra kort- och långfilmer i egen produktion, där Alexandersson stod för regin och De Geer kunde ha olika roller bakom kameran, t.ex. manus och scenografi.

"Hos mästerverken finns ingenting som går att förbättra. Däremot finns det mycket som går att förbättra hos det dåliga" menade De Geer, men med åren tog allvaret över. Jag minns Lena Svedberg (2000) och Jag minns Håkan Alexandersson (2006) är gripande porträtt av kollegor som gått bort. Långfilmerna Buljong (1995) och Med kameran som tröst, del 2 (2004, en uppföljning av fotoboken med samma titel från 1980) är klart självbiografiska filmer med egen berättarröst, liksom den uppmärksammade och prisbelönta filmen om den släkting som kom att stå honom närmast: Mormor, Hitler och jag (2001). I samband med att han av Waldemarsudde fick i uppdrag att vara curator för en utställning med prins Eugens verk gjorde han 2008 den personliga porträttfilmen På spaning efter en prins som flytt. Han tar inte längre avstånd från sin bakgrund.

Att De Geer varit scenograf till sina egna filmer är ingenting att förvåna sig över, men han har också hyllats för sin scenografi till bl.a. Johan Bergenstråhles Hallo Baby (1976), Jan Troells Bang! (1977), Lukas Moodyssons Tillsammans (2000) och ett par av f.d. hustruns Marie-Louise Ekmans filmer.

Som framgått är det inte helt lätt att sammanfatta De Geers konstnärliga insats. Som målare finns han representerad på alla större svenska museer. Som författare har han skrivit romaner, bl.a. science fiction- och deckarpastischer, och barnböcker samt självbiografin "Jakten mot nollpunkten. En roman om mig själv" (2008). Prisbelönt har han blivit som såväl regissör som scenograf, fotograf och författare, bl.a. Svenska Deckarakademins Ture Sventon-pris och Stockholms Stads Bellman-pris som Stockholmsskildrare. 2014 blev han föremål för Kersti Grunditz Brennans långa dokumentär CJDG.

Är någon förtjänt av beteckningen allkonstnär så är det Carl Johan De Geer.

Bengt Forslund (2015)

Se Carl Johan De Geer statera som gangsterboss i elevfilmen Dart' 68 från 1968 på filmarkivet.se