Den svenska filmens guldålder

En artikel av
Magnus Rosborn, filmarkivarie Svenska Filminstitutet
Terje Vigen

2017 är det hundra år sedan Victor Sjöströms Henrik Ibsen-filmatisering Terje Vigen hade premiär. Detta brukar räknas som startskottet för den epok som i efterhand kommit att kallas för ”den svenska filmens guldålder”.

Från 1917 och under de därpå följande åren skulle en rad regissörer ge svensk film ett oöverträffat rykte och på allvar visa världen att film inte bara kunde vara ett nöje utan även en konstform.

Att filmatisera kända litterära verk hade visserligen gjorts tidigare, men nytt för Terje Vigen var de högre konstnärliga såväl som produktionsmässiga ambitionerna i form av större budget och längre inspelningstid. Framgången med filmen ledde till att bolaget Svenska Biografteatern lade om sin produktion till betydligt färre men mer påkostade produktioner. Av de tidigare kontrakterade regissörerna behölls endast två – Victor Sjöström och Mauritz Stiller – som nu på allvar fick utveckla och visa prov på sin talang med filmer som exempelvis Tösen från Stormyrtorpet (Sjöström, 1917), Berg-Ejvind och hans hustru (Sjöström, 1918), Sången om den eldröda blomman (Stiller, 1919) och Herr Arnes pengar (Stiller, 1919).

Men guldåldern brukar inte enbart ses som en tidsperiod. Den har även betraktats som en samling av flera av de filmer som skapades under denna period, vilka uppvisar liknande drag vad gäller produktion och stil. De faktorer som då brukar framhållas är att produktionerna var påkostade, att de ofta (men inte alltid) baserades på litterära förlagor och att den nordiska naturen i ett flertal exempel hade en betydelsebärande roll för filmernas handling. Inom dessa ramar var det ingalunda enbart Sjöström och Stiller som verkade, vilket ibland slarvigt antytts inom historieskrivingen. År 1919 anställde Svenska Bio exempelvis ytterligare en regissör, den dittills oprövade Ivan Hedqvist, som samma år debuterade med Selma Lagerlöf-filmatiseringen Dunungen.

Det var heller inte bara på Svenska Bio som man gjorde filmer av den här typen. För att ta upp kampen gick flera av de konkurrerande bolagen år 1918 samman och bildade bolaget Filmindustri AB Skandia. Även här anammades produktionsmodellen med få, men påkostade, litterära filmatiseringar. Bland bolagets prestigeprojekt kan nämnas Synnöve Solbakken (John W. Brunius, 1919) och Ett farligt frieri (Rune Carlsten, 1919) vilka bägge baserades på förlagor av den norske nobelpristagaren Bjørnstjerne Bjørnson och spelades in på plats i Norge. Brunius som fungerade som Skandias huvudregissör skulle fortsätta att göra film av bland annat nordiska nobelpristagare även efter det att bolaget från nyåret 1920 slagits ihop med Svenska Bio och bildat Svensk Filmindustri.

De svenska guldålderfilmernas framgång fungerade även som inspiration i de nordiska grannländerna. I Norge hade Skandias Bjørnsonfilmatiseringar imponerat på publiken men även väckt kritiska röster som menade att de gjorde intrång på det norska nationella kulturarvet och att det var dags för den dittills slumrande norska filmindustrin att ta upp kampen med svenskarna. I Finland visade Stillers bägge filmer Sången om den eldröda blomman och Johan (1922) att man framgångsrikt kunde göra film baserad på finländska förlagor vilket sporrade landets filmskapare. Även i Danmark märktes inspirationen från Sverige när det ledande bolaget Nordisk Films Kompagni år 1918 följde Svenska Bios strategi med omläggning till färre men mer påkostade litterära produktioner. Deras mest prestigefulla satsningar kom emellertid snarare att vara adaptioner av Charles Dickens-romaner än verk av nordiska författare.

Den danska regissör som främst tog till sig stilen i de svenska guldålderfilmerna var Carl Th. Dreyer. Han hade i en artikel år 1920 skrivit att filmen genom de svenska regissörernas försorg hade upptagits i konstens förlovade land. Att han själv bemästrade stilen visade han prov på i den svenskfinansierade, men i Norge inspelade, komedin Prästänkan (1920).

(publicerad i november 2017)

Svenska guldålderfilmer

Ett urval av intressanta filmer från den svenska guldåldern. Listan innehåller såväl några av de mest kända kanoniserade verken som ett antal mindre kända eller till och med inom filmhistorieskrivningssammanhang orättvist bortglömda titlar.