Empati och komedi – svenska historiska filmer

Historia på film förknippas ofta med bombastiska storfilmer. I Sverige har filmskapare emellertid fokuserat på att skildra historien genom intima berättelser med vanliga människor i centrum. Men den första historiefilmen i Sverige var ett nationalromantiskt epos om Karl XII.

Den 2 februari 1925 var det galapremiär för Karl XII på biografen Palladium i Stockholm. Några dagar tidigare hade filmen förhandsvisats för kung Gustav V och på den efterföljande banketten delades det ut idolkort: ett fotografi av huvudrollsinnehavaren Gösta Ekman (den äldre) med krigarkungens uniform och allvarlig uppsyn. På baksidan kunde gästerna läsa Esaias Tegnérs hjältedikt med samma titel som filmen, med rader som ”Hur svenska stålet biter / Kom låt oss pröva på! / Ur vägen moskoviter! / Friskt mod, I gossar blå!”.

Filmen blev en enorm publiksuccé och fick en uppföljare året därpå, som också den lockade en storpublik till svenska biografer. Initiativtagare till projektet var medlemmar i Karolinska förbundet, nostalgiska militärer som hoppades att en påkostad filmhyllning till stormaktstiden skulle kunna påverka den svenska försvarspolitiken i expansiv riktning.

Den effekten uteblev, men konservativa recensenter var nöjda med resultatet. Kvällsposten skrev att filmen var en gåva till ungdomen ”i en tid, då så mycken sjuklig utländsk och omanlig samhällsåskådning utkolporteras icke blott från bolsjevikhålorna utan från en hel mängd så kallade folkets hus”, och att de inte skulle kunna undgå att känna ”vad vi äro skyldiga vårt fosterland i form av laglydigt, fast samhällsuppbyggande och ärligt arbete”.

Inte oväntat hittar jag 2018 flera trådar på det oregerliga diskussionsforumet Flashback där deltagarna ivrigt propagerar för att det borde göras nya filmer om krigarkungen. ”Man skulle kunna få till en hel radda med episka kostymfilmer om stormaktstidens glans och fornstora dagar!!!” skriver en kommentator, och tillägger: ”men nuförtiden ska allt vara så PK och socialrealistiskt i Sverige. Man kan ju göra någon [allehanda rasistiska och sexistiska tillmälen] ledsen i ögat om man hyllar svensk historia!”

Historiska filmer handlar mycket sällan främst om historia. Oftast säger de mer om tiden då de spelades in än tiden som skildras. Eftersom historieskrivning alltid påverkas av vilket perspektiv vi väljer, vilka berättartekniska knep filmarna tar till, är det lätt att forma ett historiskt skeende till en samtidsrelevant film. Det märks inte minst i 2018 år stora biografiska filmer, där Astrid Lindgrens och Ted Gärdestads liv används för att berätta om kvinnlig frigörelse (Unga Astrid) och psykisk ohälsa (Ted – För kärlekens skull). Sameblod (2016), som utspelar sig på 30-talet, öppnade våra ögon för ett förtryck som fortfarande pågår, om än i subtilare former än skallmätning.

Men, för att plocka upp Flashbacktråden, varför görs det då så få episka historiska filmer i Sverige? Ett viktigt skäl är naturligtvis pengar. Efter storhetstiden under stumfilmseran – då Karl XII-regissören John W. Brunius även gjorde en påkostad svit om Gustav Vasa – har vi helt enkelt inte haft samma ekonomiska muskler som Hollywood. Arn-filmerna (som handlar om en fiktiv person men är fast förankrade i svensk 1100-talshistoria) blev Skandinaviens dyraste filmprojekt någonsin men lyckades ändå inte hävda sig internationellt.

Kanske har det också något att göra med den svenska självbilden. Det amerikanska självförhärligandet som många av Hollywoods historiefilmer ägnar sig åt (Pearl Harbor, The Patriot och Argo, för att nämna några) rimmar illa med svensk självutplåning och genans inför stora gester. Då ligger det mer i linje med den svenska mentaliteten att driva med historiska figurer, och i början av 1980-talet kom två påkostade komedier där allt var tillåtet.

I Kalabaliken i Bender (1983) tar sig Gösta Ekman (den yngre) sig an sin farfars paradroll, men hans Karl XII är ingen vördnadsbjudande hjältefigur utan en pompös Papphammar. Filmen regisserades av Mats Arehn som hade samlat en stor del av dåtidens humorelit, men den utsågs snabbt till kalkon, ett fiasko som torpederade anrika produktionsbolaget Europa Film. Per Oscarssons regidebut Sverige åt svenskarna (1980) gör slarvsylta av den svenska 1400-talshistorien och beskrevs som en svensk Monty Python – fast sämre.

Men kanske är det ännu svenskare att göra som Amanda Kernell, som i Sameblod sätter ljuset på ett skändligt kapitel i svensk historia genom att fokusera på en ung kvinnas smärtsamma vuxenblivande – med ett empatiskt öga och fina detaljer i stället för breda grepp och stora gester.

Hon sällar sig till en lång tradition inom svensk film, där Jan Troell varit tongivande med vardagsnära och personliga filmer mot en historisk fond, som Utvandrarna (1971), Ingenjör Andrées luftfärd (1982) och Dom över död man (2012). Genom att få komma människor nära kan vi i publiken också uppleva något om hur det vara att leva där och då.

Allra finast gestaltas detta i slutet av Bo Widerbergs Ådalen 31 från 1969. Filmen följer en helt vanlig familj inför, under och efter skotten mot strejkande arbetare i Ådalen 1931, då fem personer dödades av militär som sänts dit för att skydda strejkbrytarna. I slutscenen är vi hemma hos huvudpersonen Kjell, tonårspojken som har förlorat sin pappa. Familjen har frusit fast i sorgen, pappans blodiga skjorta hänger fortfarande på en stol. Kjell konfronterar sin mamma, förklarar att livet måste fortsätta och börjar riva skjortan i trasor. Han manar på modern och syskonen att hjälpa honom att tvätta de igengrodda fönstren, och hans iver får dem att le för första gången på länge. Widerberg förvandlar historia till liv.

(publicerad i mars 2019)