Hasseåtage – de gemensamma filmerna (del 1 av 3)

Begreppet Hasseåtage-filmer syftar i dagligt tal på de filmer som Hans Alfredson och Tage Danielsson gjorde mellan 1964 och 1988, oftast med deras bolag AB Svenska Ord som medproducent.

Hasseåtage-filmer kan delas in i tre subkategorier: Hans Alfredsons filmer, Tage Danielssons filmer samt filmer skrivna av Alfredson och Danielsson med Danielsson som regissör och Alfredson i en ledande roll. Dessa kategorier skiljer sig en del sinsemellan stilmässigt, genremässigt men framför allt tematiskt. Samtidigt är det enda sant konsekventa särdraget i dessa sammanlagt femton långfilmer inkonsekvensen.

Alfredson och Danielsson debuterade som revyproducenter med ”Gröna Hund” på Gröna Lund 1962 och blev omedelbart publikens och pressens gunstlingar. Minst två av revyns tusentals besökare kom att påverka AB Svenska Ords fortsatta riktning: dels den unge Gösta Ekman, som snart själv blev en centralgestalt i många Hasseåtage-produktioner, dels Ingmar Bergman, som förutom att vara regissör och Dramatenchef var konstnärlig ledare på SF. Han föreslog att de båda revymakarna omedelbart skulle göra film.

Svenska bilder kom 1964 och påminner till sin (obefintliga) struktur om andra humorgängs debutfilmer: Povel Ramels och Knäppupps I rök och dans (Yngve Gamlin, Bengt Blomgren, 1954), Monty Pythons Livet e’ Python (Ian MacNaughton, 1971) och Lorrygängets Yrrol (Peter Dalle, 1994) är också att betrakta som sketchkavalkader. Alfredson och Danielsson hade konstaterat att Bröderna Marx filmer var roliga när bröderna gjorde roliga saker och tråkiga när handlingen skulle knytas ihop – alltså skippade de handlingen. En gammal ringräv hjälpte dem att stryka de mest kostsamma upptågen ur manus: Hasse Ekman, pappa till Gösta, kollega till Ingmar, regissör hos Knäppupp.

Den som ser Svenska bilder idag får kanske inte en oavbruten skrattfest, men väl en exposé över tidigt svenskt sextiotal. Redan 1964 hade Hasseåtage ett sådant renommé att de fick med sig många svenska kulturpersonligheter att svischa förbi kameran. Titeln Svenska bilder var inte bara en passning till Svenska Ord och skivbolaget Svenska Ljud – ett genomgående tema i filmens många infall är Sverige. Det gamla bondesamhället som tafatt anammat den moderna idén häcklas vänligt i scener där det moderna snabbköpet har äggautomater med levande höns och kullan höjer sin näverlur på Mejericentralens tak.

Som de medvetna konstnärer de var, införstådda med att upprepningar är ett lika säkert som förutsägbart kort, gjorde Alfredson och Danielsson sin nästa film till debutfilmens antites. Istället för att filma på vintern skrev man till och med in i kontraktet att nästa film skulle göras på sommaren. Istället för ett myller av ansikten skapade de nio pregnanta rollfigurer. Istället för hundratals spelplatser och tusentals ansatser till story förlade de handlingen till en skärgårdsö och en segelbåt och lät hela handlingen kretsa kring omöjligheten att förena dem bägge. Koncentration istället för association, Beckett istället för Joyce.

Att angöra en brygga (1965) var den av Hasseåtages gemensamma filmer som fick den mest odelat positiva tidningskritiken. Den ende tongivande recensent som ställde sig kallsinnig var AB:s Jurgen Schildt, men han gjorde senare avbön med en hyllningsessä i Filminstitutets ”Svensk filmografi 1960-1969” (1977). I den menade Schildt att Att angöra en brygga är att likna vid en klassisk svensk pilsnerfilm – post-Auschwitz, post-Dresden, post-Hiroshima. En medveten skärgårdsfars, ett slapstickfyrverkeri med sorgkanter, en historia om människor som inte i någon bemärkelse når varandra.

1967 kom Hasseåtages mest kuriösa gemensamma film: Honoré de Balzac-inspirerade Dygdens belöning, en av åtta kortfilmer som samsades under titeln Stimulantia. Sammanhanget var klart hedrande: Ingmar Bergman, Vilgot Sjöman, nestorn Gustaf Molander, det unga geniet Lars Görling och ytterligare tre män bidrog också till projektet. Ingen kan sägas ha lagt sitt hjärta i det.

I Hasseåtages bidrag kommer en ung flicka (Lena Granhagen) till en cynisk advokat (Alfredson) och säger sig ha blivit sexuellt skändad. Advokaten ”tror inte på våldtäkt”, men åtar sig fallet sedan han försäkrat sig om att flickan bryr sig mer om pengarna än sin heder. Dygdens belöning är mer representativ för 1960-talets sexualliberala ifrågasättanden än för Hasseåtage.

Nästa Svenska Ord-film, I huvet på en gammal gubbe (1968), var lika mycket ett verk av animatören Per Åhlin som av Alfredson-Danielsson. Hasse Alfredson, 37 år ung, spelar åldringen Johan Björk som sitter på pensionärshemmet – ”en förtjusande modern miljö” som det kallats i monologen ”Gamle man” i revyn ”Gula Hund” 1964 – och minns tillbaka i färgsprakande levande teckningar. Fattigdom, pennalism, förnedrande bordellbesök och kärlek som aldrig blev paraderar fram över duken. Hasse Alfredson konstaterade efteråt att filmen blev sorglig just för att det är så sorgligt för en gammal gubbe.

Äppelkriget (1971) hade betydligt mer av sommarljus över sig, även om temat var naturexploatering och miljöförstöring. Som i de flesta Svenska Ord-filmer finns en lekfullhet ner på detaljnivå. Soundtracket utgörs uteslutande av Evert Taube-melodier som används fyndigt: till den Dummerjöns-inspirerade sekvensen om tre bröder spelas till exempel ”Byssan lull” som ju också turnerar temat tre i sina verser.

Filmen ställer orörd natur, ”lunden den gröna” och svensk småskalighet mot den tysk-amerikanska imperialismens Deutschneyland. Hade inte titeln Svenska bilder varit upptagen hade den passat en film som lyfter fram älvdans, Österlen och folkligt motstånd. Arbetsnamnet var mycket riktigt ”Svenska jord”.

Hasseåtages sista filmsamarbete var på ett sätt en antites till Äppelkriget – istället för Sverige hade den världen som sin spelplats – och på ett annat sätt en fördjupning av det infallsrika, referensspäckade berättandet som också funnits i Svenska bilder. Picassos äventyr (1978) gjordes med sikte på en internationell marknad, som dock överlag ställde sig kallsinnig och i vissa fall uppbragt. Särskilt i Frankrike ansågs det närmast blasfemiskt att skoja med Den Store Picasso.

Picassos äventyr är kanske inte den roligaste film som gjorts på svensk mark, men den är jämte Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982) den rikaste. Den spänner över hundra års politiska och kulturella historia, blandar slapstick, absurdism, balett, opera, melankoli, parodi, animation, politik och pruttar, talar alla och inget språk.

Även bakgrundshistorien till varför Picassos äventyr blev så överdådig rymmer sorg. 1978 fyllde Hasse Alfredson 47 år. Så gamla hade både hans far och farfar varit när de avlidit. Alfredson var fullkomligt övertygad om att även han skulle dö vid 47 års ålder. Därför skulle Picassos äventyr innehålla allt.

Picassos äventyr var den enda film Hasseåtage gjorde efter att båda debuterat som regissörer av egna manus. Kanske hade den förblivit deras sista gemensamma film även om Tage Danielsson inte gått bort som 57-åring 1985. Kanske hade de fortsatt att tillsammans utforska sina favoritämnen Sverige och 1900-talet i fler, allt djärvare filmer. Greppet att spänna över nittonhundratalets historia på två komprimerade timmar använde de också i sin sista gemensamma scenproduktion, ”Fröken Fleggmans mustasch” på Göta Lejon 1982.

Tillsammans skapade Hans Alfredson och Tage Danielsson fem långfilmer som i sina bästa stunder förenar den studentikosa parodin och den anglosaxiska nonsenshumorn med ett starkt engagemang i välfärdsstaten Sveriges framtid och historia. Deras arv har levt vidare, tydligast i filmer av dedicerade Hasseåtage-beundrare som Claes Eriksson och Peter Dalle, men också i Killinggängets Fyra nyanser av brunt, som djärvt blandar lekfullt larv med smärta och svärta. Där är arvet förstås odiskutabelt: den regisserades som bekant av Tomas Alfredson.

(publicerad i november 2017)