Havererade filmprojekt

En artikel av
Baker Karim, regissör och manusförfattare
Manus från Mai Zetterlings arkiv

Finns det en egen viloplats för filmiska mästerverk som inte blev av, och vilka orsaker kan ligga bakom att ett genialt verk aldrig fått möta sin publik? Baker Karim reflekterar över andras och egna brustna filmdrömmar.

Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich, 2013) är en dokumentär om den chilenska regissören Alejandro Jodorowskys tänkta filmadaption av Frank Herberts science fiction-klassiker ”Dune”. Jodorowskys ambitioner var inte nådiga. “The most important film in the history of humanity! We will change the world!” Dokumentären följer historien om regissörens planering av en mastodontfilm. Pink Floyd och franska Magma skulle stå för musiken, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle spela rollfigurer. Den nu legendariska konstnären H.R. Giger anlitades för att med sina helvetiska visioner skapa en ondskefull härskares planet. Och sist, men verkligen inte minst, science fiction-illustratören Mœbius som skulle stå för övrig produktionsdesign. Det behövs föga fantasi för att inse att Jodorowsky verkligen hade mobiliserat tillräckligt med konstnärlig talang genom den här gruppen för att faktiskt skapa en reva i rumtiden. Han kunde ha gjort den viktigaste filmen i mänsklighetens historia (som han själv säger).

Men filmen blev inte av. Efter att ha misslyckats med att få en filmstudio i Hollywood att finansiera filmen lades projektet ner. Det saknades visioner hos finansiärerna. “Det är ett fantastiskt projekt på alla sätt och vis, men…” Jodorowsky drog sig tillbaka och kannibaliserade sitt eget material för att göra en serieboks-antologi med Mœbius. Hans idéer skulle komma att bakas in i flera framtida science fiction-filmer och många av hans koncept skulle bli en del av genrens språk. ”Dune” skulle han berätta om för de filmmakarkollegor som ville lyssna, över flera glas vin. Jodorowskys Dune är idag en film som lever ett mytomspunnet liv i högar av skisser, ett gigantiskt manuskript, ett komplett storyboard, en illustrerad bok, målningar, minnen och legendariska anekdoter filmmakare emellan. “I en idealisk värld hade man inte ens behövt filmen, man hade bara behövt Alejandro som satt och berättade filmen för en. Man blev transporterad till en helt ny värld!” menar Chris Foss, den brittiska illustratören som också arbetade med Jodorowsky på projektet. “The greatest movie never made” fastslår en regissör i dokumentären. Och visst; idéerna är fantastiska, storslagna, inspirerade. I avsaknad av filmen ser vi den för vårt inre och filmen jag ser är fantastisk. Men så vet vi ju hur svårt det är att göra film. Oavsett hur bra ens idé är.

Det är ju faktiskt svinsvårt att göra en film. När vi i dagsljus genomlyser allt som krävs för att göra en bra film – för att inte tala om en fantastisk film – så inser man snart att det krävs en miljon små mirakel som alla ska träffa helt rätt för att helheten ska bli bra. Så många rörliga delar sätter stopp för det kreativa skapandet att det faktiskt är löjligt hur svårt det är. Ändå görs så mycket bra film. Det – borde vara ett mirakel.

Konceptet till mitt eget filmprojekt “24 ggr/sek” var enkelt. Filmen handlar om en regissör som bestämmer sig för att göra en fiktionsfilm baserad på ett uppmärksammat mordfall i en liten by. Genom filmatiseringen av fallet inser filmteamet att fel person har dömts för mordet. Det fanns flera genialiska scener i manus som lekte med gestaltning versus verklighet, fiktion versus realitet. Skådespelare som inte förstår sina motivationer (eftersom karaktärerna de spelar bygger på vittnen vars vittnesutlåtanden visar sig vara lögnaktiga), filmfotografen som inte kan ta en bild som borde kunnat tas på ett visst sätt enligt åklagarens beskrivning av mordplatsen, men som är omöjlig i praktiken osv. Jag lekte med filmen i filmen. Lekte med filmtid och perspektiv. Använde en palett av berättartekniker som skulle få det att vattnas i munnen på alla cineaster.

Tänk scenen där filmklipparen blir besatt av att polisens angivna tidslinje inte stämmer och gräver i filmrullarna och börjar klippa om filmen som en galning för att få ihop hur allt faktiskt ligger till. Som kommer närmare en lösning på fallet med varje klippt filmruta och där klipparen ­– tillsammans med publiken – till slut inser vem det är som måste vara mördaren! Det skulle kanske inte förändra världen, men det skulle kunna bli en rafflande slutsekvens som påminner om The Conversation (1974) eller Blowup (1966). Slutsekvensen är 10 minuter lång, utan dialog, med bara klipp, bilder och ljud som i en frenetisk rytm drar med oss mot berättelsens klimax. Tänk de cinematiska möjligheterna! En film inspirerad av franska nya vågen och amerikanskt 70-tal.

Jag skrev mitt manus och lämnade in det till min konsulent på Svenska Filminstitutet. Konsulenten i fråga konstaterade att detta var det bästa filmmanus han hade på sitt bord. Jag fick ett stående löfte om finansiering för projektet (10 miljoner) – om jag kunde hitta en producent. Jag skulle göra min första välfinansierade film. Jag gick som på moln! Men lyckan skulle inte vara långvarig. För inte i min vildaste fantasi kunde jag ana att det skulle vara så svårt att få en finansierad film producerad!

Detta var under en tid i svensk film då antalet långfilmsproducenter gick att räkna på båda händernas fingrar. En producent gav mig det föga uppmuntrande svaret: “Jag hade gärna sett den här filmen, men jag vill inte göra den.” En annan talade klarspråk: “Du måste förstå, Baker; om jag gör din film konkurrerar den med mitt eget projekt som jag har jobbat med i tre år.” Det verkade vara den bistra sanningen. Mitt projekt sågs som ett hot, inte en möjlighet. Och på så vis stängde producentkåren kollektivt dörren för mitt projekt. Utan producent famlade jag runt i utvecklingshelvete med filmen i flera år. Jag hade finansiering klar, men ingen som ville göra filmen. Sakta men säkert förpassades projektet till ett av dessa mytologiska projekt som alla filmmakare har. Ett sånt som man gärna pitchar i vissa kretsar för att få sin bekräftelse om att man kunde ha blivit en av de stora om inte ödet ville annorlunda.

Idag kan jag fortfarande känna ett styng i hjärtat av att ha behövt överge detta, mitt mästerverk. Skulle man ta och damma av det däringa manuset, eller lever det ett bättre liv i min kreativa hjärtgrop, som ett löfte om vad som hade kunnat vara? Som en symbol för hur missförstådd jag är som konstnär. Tänk om jag ändå inte hade lyckats göra filmen rättvisa, om den faktiskt är bättre som myt, legend, förhoppning, än som en halvhjärtad thriller som ingen bryr sig om?

Det finns någonstans en enorm kyrkogård med begravda filmprojekt. Fantastiska idéer som ligger och kvävs i manussidor som aldrig blir lästa eller rent av rullar av film, scenerier, testfilmningar, snuttar av dialog, som ligger i ett tempererat valv någonstans och som aldrig kommer ses av någon. En plats som hemsöks av ambitionerna, fantasin, skaparglädjen och visionen av ödesdrabbade kreatörer. Kanske blev filmerna ihjälslagna av fyrkantiga kostnadskalkyleringar eller var de för politiskt vågade för att nå publiken? Kanhända det berott på en banal konflikt mellan en regissör och en beslutsfattare som mynnade ut i att filmprojektet mördades. Filmhistorien är ju full av flera sådana exempel. Oavsett vad som avgjorde filmernas öde, är det ett berg av storslagna drömmar som vi gått miste om. Någon kanske gräver upp dessa alster någon dag och skapar en filmhistorisk översikt över de verk som aldrig gjordes.

Filminstitutets arkiv hyser ett antal filmprojekt som av ena eller andra anledningen inte blev färdigställda. Finns där något övergivet projekt signerat Widerberg, Jarl eller Osten? Kanske hade Bergman planerat att göra Marquis de Sade med Torsten Flinck i huvudrollen (ohyggliga tanke)? Måhända kan man hitta drömprojektet som dog en för tidig död. Det är värt ett besök.

(publicerad i maj 2021)

Svenska filmprojekt som förblev drömmar

De flesta ej färdigställda filmprojekt har av naturliga skäl inte någon filmpost och går således inte länka till. I de fallen listas den tilltänkta regissören nedan. Vissa projekt efterlämnade dock visst material och har därför registrerats som film i databasen. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna/projekten/personerna i Svensk Filmdatabas.

  • Mai Zetterling hade flera projekt som inte kunde genomföras, bl.a. Rapport från en skurhink, som var tänkt att vara löst baserad på städerskan Maja Ekelöfs självbiografiska romansuccé med samma titel från 1970.

  • Björn Runge hade kommit långt med inspelningarna av sin planerade storfilm Mission 1325, när hela projektet avbröts på grund av konflikter. Berättelsen kretsade runt en svensk militärstyrka i Afghanistan, och i huvudrollen skulle vi ha fått se Josephine Bornebusch.

  • Povel Ramel och Yngve Gamlin åkte med ett filmteam till Uganda för att göra en film där de skulle spela professorerna Nöd och Näppe. Filminspelningen avbröts dock av ett inbördeskrig och blev aldrig färdigställd. Bilder från filminspelningen gavs senare ut i albumet Knäppupplevelser.

  • Av Stillers film som skulle utspela sig i Istanbul finns bara ett manus, någon film spelades aldrig in. Stiller och delar av teamet reste till Turkiet i november 1924 för att förbereda inspelningarna men i december ställde det tyska bolaget som skulle finansiera in betalningarna och Stiller kunde inte hitta någon ny finansiär. Den unga talangen Greta Garbo var tilltänkt i huvudrollen.

Mer lästips