Intervju med Jessica Nettelbladt

En artikel av
Martin Ohlsson, redaktör Svensk Filmdatabas
Drömprins

Hallå där…Jessica Nettebladt vars dokumentärfilm Drömprins nyligen gick upp på bio och dessutom öppnade World Pride 2021 som gick av stapeln i Köpenhamn och Malmö under mitten av augusti. Hur kändes det när din film valdes ut som invigningsfilm för ett sådant stort evenemang?

Det var fantastiskt! Det kunde inte bli en bättre plattform att starta filmen på och samtidigt var det en ära. Det är en angelägen berättelse och ett viktigt ämne. I vissa länder kan folk bli avrättade för att de är transsexuella. Det är en grupp som är otroligt utsatt i samhället och där självmordsstatistiken är väldigt hög. World Pride sände också ut hela premiären för Drömprins runtom i världen, vilket bidrog till att filmen nådde en stor internationell spridning. Den visades även på olika ambassader, till exempel i Libanon och Indien.

För de som ännu inte sett eller har läst om filmen, hur skulle du beskriva den?

Det är en film som tar med tittaren på en existentiell resa som handlar om att förstå sig själv och det man varit med om, för att kunna gå vidare i sitt liv och acceptera sig själv som den man är. Den följer Erik från det att han är i puberteten till att han är en vuxen man. Han möter svårigheter och utmaningar på vägen, men har modet att arbeta med sig själv och viljan att försöka gå vidare. Det långa tidsperspektivet på 10 år är inramade i en pilgrimsvandring som startar i Rosengård i Malmö och slutar vid Cabo de Finisterre, Spanien. Erik har könsdysfori (som enligt socialstyrelsen är ”ett psykiskt lidande eller en försämrad förmåga att fungera i vardagen, som orsakas av att könsidentiteten inte stämmer överens med det registrerade könet” reds. anmärkning), men det är bara en bit av hans liv och det finns så många andra bitar som jag kände var viktiga att visa. Han har kärlek, trauman, intressen, önskningar och drömmar precis som alla människor. Sedan har han erfarenhet av transsexualitet, han är född som flicka, så det är klart man får vara med på den resan, men filmen handlar om så oändligt mycket mer. Drömprins är en film som kan öka förståelsen för hur det kan vara att växa upp och leva med könsdysfori men också öppna för samtal kring identitet, psykisk ohälsa och utanförskap.

Hur kom du i kontakt med Erik och vad var det som fick dig att vilja göra en film om honom?

Jag träffade Erik när han var 17 år, via hans gymnasielärare. Jag blev oerhört berörd av hans hjärtskärande beskrivning av hur han mådde och kände inom sig. Hur han hade tappat livslusten och om mobbningen i skolan som pågått år efter år. Jag upplevde Erik som väldigt utsatt, blyg och tillbakadragen då vi möttes, en person som få lyssnade på. I skolan skrek klasskompisarna glåpord efter honom. Jag ville hjälpa honom att få sin röst hörd. Att Erik skulle få bli lyssnad på. Jag blev nyfiken på vem han var och hans historia. Jag tycker att det i media ofta är fokus på extroverta och/eller kända personer, och att det är dem som skildras. Det är sällan introverta okända personer får ta plats. Jag menar att vi är många olika typer av människor på jorden och det är viktigt att också lyssna till de röster vi sällan får höra. Erik är en sådan röst.

Hur har Erik och hans familj reagerat på att ha ett filmteam nära inpå sig samtidigt som de i perioder haft det väldigt tufft?

Jag tycker att Erik och hans familj har varit väldigt generösa med sina personligheter, erfarenheter och känslor. De har släppt in mig i sina liv. Jag är tacksam för det. När jag började filma Erik så var han tonåring och redan från start hade jag kontakt med familjen, och alla var överens om att filmen skulle göras. Eftersom jag filmar själv och inte har något stort team, det är bara jag och min kamera, så blir det också en vana för dem alla. När jag kommer är även kameran med, som Erik brukar säga är den en förlängning av mig. Jag tillbringar också väldigt mycket tid med de människor jag gör mina filmer om. Extra lång tid om människorna bär på stora trauman. Och som dokumentärfilmare har jag ett ansvar att berätta en historia som Erik själv känner igen sig i och är stolt över. En film som han vill leva med.

Filmen har visats på en rad olika ställen runt om i världen, bland annat i länder där HBTQ-frågor är mer känsliga än i Sverige, hur har responsen varit?

Vi har fått väldigt fin respons på filmen över lag. Internationellt har filmen blivit uttagen i tävlan på festivaler även i flera konservativa länder där situationen för människor som Erik är svår och komplex. Bland annat har filmen visats i Ryssland, Polen, Indien, Mexiko och Spanien. Att döma av de diskussioner vi haft med publiken finns det enormt behov av att få tala om de ämnen som filmen behandlar. Flera i publiken har vittnat om att de känner igen sig i Erik, även om de inte gått igenom samma resa som han. Människor som är i Eriks situation har berättat att de känner en stor rädsla för att uttrycka det som de känner inuti sig själva och för att tala om detta över lag. Filmen har lett till existentiella samtal och diskussioner kring hur man kan förbättra livsvillkoren för unga med psykisk ohälsa och för dem som har könsdysfori och transerfarenhet. Vi märker också att filmen nått ut till, och ökat förståelsen bland, religiösa och konservativa grupper, vilket är intressant. Filmen ska även visas i Folketinget i Danmark under hösten.

För dem som fortfarande kanske inte är helt komfortabla med att gå på bio, vet du redan nu om den även kommer att visas på TV?

Ja, filmen kommer att visas på SVT i början av 2022. För de som inte vill gå på bio går filmen även att se via Triart, som är filmens distributör i Sverige. Vi har varit måna om att det ska finnas många olika rum för Drömprins att visas i. Jag och Erik kommer också att åka ut och visa filmen på olika ställen i Sverige och vi ser väldigt mycket fram emot att få möta den svenska publiken. Även Film i Skåne arbetar för att visa filmen på små orter runt om i landet.

Drömprins utspelar sig, som tidigare nämnt, under en tioårsperiod. Du har även tidigare gjort dokumentärer som utspelar sig under en lång period, till exempel MonaLisa Story. Vad är det som tilltalar dig med det arbetssättet?

Nyfikenheten och intresset av att förstå något eller någon på djupet. Att inte stressa fram en historia utan att ha tillit till att livet och tiden visar vägen. På så vis hinner personen man följer genomgå både en yttre och inre process och också reflektera över det som den gått igenom. Insikterna på livets väg. Det är spännande tycker jag. Jag har dessutom alltid intresserat mig för livets dramaturgi och långa processer, precis som en socialantropolog vänder jag på varje sten, år efter år. Jag filmar, intervjuar och förklipper mina filmer. För att sedan bygga det enorma pussel av hantverk som en dokumentärfilm kräver. Jag tycker om när filmen har en känsla av mosaik. En film där man får flera historier i en och samma berättelse. För mig är det viktigt att filmen har många lager, det är komplext att vara människa och det tar tid att på djupet förstå någon annans universum, i detta fall Eriks. Det krävs oändligt många samtal av lyssnande och närvaro i hans liv, för att kunna skildra en berättelse som känns rätt och också riktig för honom.

När man jobbar så länge med en film finns det då en rädsla att man mitt inne i arbetet drabbas av ett bakslag, till exempel att den filmen kretsar kring inte vill delta längre, och att man då står där med flera år av arbete som går om intet?

Det finns många rädslor under vägen, så klart. Alla filmer har sin process, sina motgångar och medgångar. Egentligen borde man skriva en bok av lärdomar som man fått längs vägen under varje film som skapats. Det är viktigt med ömsesidigt förtroende och respekt och att hela tiden ha en rak kommunikation med den man filmar, så att man är på samma väg. Jag har upplevt med de filmer jag gjort att de jag berättar om vill få sin röst hörd och har en önskan att bli lyssnade på. Och att vi tillsammans med filmen kan göra skillnad, skapa diskussioner eller öka förståelsen på något sätt.

Jag tänker att det måste finnas oändligt mycket material i ett sådant här projekt och klippningsarbetet därför måste vara extremt krävande, är det ett korrekt antagande?

Ja det är ett korrekt antagande. Det ligger helt sjukt mycket arbete bakom en sådan här film. Flera år av förklippning, bearbetning och nerklippning av materialet, samt loggning av alla intervjuer och allt material. Jag är dessutom extremt noggrann och vill ha allt utskrivet i detalj på papper som senare används i mitt manusbyggande. Det är tidskrävande men bidrar till att man får stenkoll på det filmiska materialet vilket är viktigt i den slutgiltiga klipprocessen tycker jag.
Det är ett enormt hantverk som ligger bakom en lång dokumentärfilm. Jag tycker dokumentärfilmen förtjänar mycket mer respekt än vad den har idag. Det är ett hantverk över tiden, livet, människan och man kan använda filmerna till så otroligt mycket bra. Vi borde arbeta mer med att finna former för hur dokumentärfilmerna ska användas när de är klara. För här finns många möjligheter och grupper att nå, men ofta är resurserna begränsade, liksom filmskaparens ork att dra filmen vidare. Så jag tycker att vi borde utbilda folk och skapa tjänster som specifikt kan arbeta med att finna specialvägar för varje film för att nå ut till just sin publik, förutom distributörerna.

När det gäller tematik har flera av dina dokumentärer skildrat människor som på olika sätt har, eller har haft det, tufft i livet. Är det något med det sköra och utsatta som du känner att du vill berätta om eller har det mer varit en slump?

Det ligger djupt inom mig själv. Om man inte kan känna igen smärtan eller sårbarheten tror jag att det är svårt att skildra den, eller att ens se den. En drivkraft hos mig, där jag har min nerv och aktivistanda, är frågor som gäller orättvisa och utsatthet. Att öka förståelsen, öppna upp för diskussioner och på något sätt kunna göra skillnad.

Vilka har varit dina förebilder i ditt filmskapande?

Stefan Jarl, Tom Alandh, Suzanne Osten, Jan Troell och Rainer Hartleb.

Hittills har du profilerat dig som dokumentärfilmare, finns det något sug hos dig att göra en spelfilm eller känner du att det främst är det dokumentära berättande som tilltalar dig?

Jag älskar det dokumentära hantverket, att få möta människor och lyssna till deras historier. Man lär sig så mycket nytt på vägen och utmaningarna är oändliga, så det kommer jag att fortsätta med. Men jag kan absolut tänka mig att göra spelfilm också, det kommer nog.

Avslutningsvis, vad väntar närmast för dig?

Jag har två dokumentära långfilmer som jag arbetar med nu. En som handlar om artisten Joy M’Batha som jag också följer med ett 10 årigt tidsperspektiv. Och så arbetar jag även med en film som är mer personlig.

(publicerad i september 2021)

Fem favoriter

Nedan listar Jessica Nettelbladt fem svenska favoritfilmer. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk filmdatabas.

Läs mer