Intervju med Nathalie Álvarez Mesén

En artikel av
Martin Ohlsson, redaktör Svensk Filmdatabas
Clara Sola

Hallå där och grattis…Nathalie Álvarez Mesén som nyligen vann pris på en festival i Grekland och som inte minst fått sin långfilmsdebut Clara Sola nominerad av Costa Rica som landets Oscarsbidrag. Hur känns det att få sådana erkännanden?

Kul! Det som är fint med priser och utnämningar är att filmen får mer uppmärksamhet i olika länder, vilket hjälper till med distributionen, något som i sin tur gör att även folk som inte går på filmfestivaler kan få se den. Sedan är det förstås kul att få uppskattning för hela teamets arbete. Samtidigt representerar det bara smaken hos 4–5 personer så det allra finaste tycker jag är är priser där publiken är involverad som i São Paulo där vi vann tidigare i år.

På tal om publik är det nu snart (den 26 november) dags för den att möta biobesökarna i Sverige, vilka förväntningar har du inför premiären?

Jag längtar tills den svenska publiken får träffa Clara! Vi hade galavisning igår och det var så otroligt fint att se och höra hur folk connectade med karaktären och historien på olika sätt. Jag hoppas att folk verkligen går på bio för att se filmen, det är bästa sättet att uppleva de magiska inslagen på ett jordnära sätt. Den är gjord för att ses på bio med tanke på alla detaljer och framförallt ljudarbetet som låter publiken dyka in i den där världen. Hoppas också folk går och ser den de första veckorna, för det är så viktigt för att få den att stanna kvar på repertoaren ett tag.

Hur skulle du beskriva Clara Sola för de som inte känner till den?

Den handlar om Clara som är en 40-årig kvinna som bor bland bergen i Costa Rica. Folk i hennes hemby tror att hon står i kontakt med Jungfru Maria och Gud. Men att vara ett slags helgon är inte kompatibelt med att ha en sexualitet så hon tillåts inte att vara en hel människa. Så filmen följer hennes befrielse från den rollen och skildrar såväl ett sexuellt som mystiskt uppvaknande, med en del magiskt-realistiska inslag.

Du har tidigare gjort ett antal kortfilmer men detta är din debut som långfilmsfilmsregissör, upplever du någon större skillnad i arbetssätten?

Ja, den stora skillnaden är att göra film med eller utan pengar, haha. Detta är första gången jag över huvud taget är involverad i ett långfilms-set. Jag har inte jobbat på andras långfilmsproduktioner så allt var väldigt nytt för mig. Jag har heller inte fått stöd från Filminstitutet för mina tidigare kortfilmer så allt har varit väldigt mycket lågbudget, vilket lett till att jag fått göra väldigt mycket själv. Allt ifrån att producera till att laga mat till teamet. Så det kändes som en enorm lyx att få jobba med folk som är professionella inom de olika filmyrkena och som dessutom varit med om SÅ många långfilmsinspelningar när jag inte varit med om en enda. Det höjer ju kvaliteten på allt, och har gjort filmen till vad den är.

Vad jag har förstått har du haft filmen i tankarna ända sedan 2013 och påbörjade arbetet med den redan 2015. Kan du berätta lite om hela den processen?

Det började med att jag sökte till Alma manusskola, och som en del av inträdesprovet föddes huvudkaraktären Clara. Sedan utvecklade jag en novellfilm, som var skriven på svenska men vars story var tänkt för Costa Rica. Därefter träffade jag 2015 Nima Yousefi, filmens huvudproducent, och gick tillbaka till ett ensidigt synopsis som därefter växte. Samma år tog vi också kontakt med Maria Camila Arias och har utvecklat manuset tillsammans med henne.

Har själva storyn förändrats under tidens gång?

Vissa grejer och detaljer har förändrats men själva essensen har alltid varit densamma, liksom karaktärerna och framför allt slutet av filmen.

Du har som sagt skrivit manuset tillsammans med Maria Camila Arias, som bland annat skrev manuset till den hyllade Birds of Passage (Cristina Gallego, Ciro Guerra, 2018). Hur var det att samarbeta med henne och hur var det att skriva på ditt spanska modersmål?

Det var grymt! Vi är bra på olika saker, vilket är nödvändigt. Jag kan är bra på detaljer och olika mikrohistorier medan hon är mycket bättre på att se helhet och dramaturgi. Vi skrev och utvecklade dock allt på engelska. Det är lättare att göra så när det handlar om en samproduktion. Jag har bott en del i USA och hon bor i Kanada så vi är båda två vana vid att skriva på engelska. Sedan jobbade jag kreativt väldigt nära Nima även på manusdelen så det var viktigt för mig att behålla flowet och slippa översätta hela tiden.

Du tycker inte alls att det är jobbigt att släppa in andra i en historia du skapat?

Nej, inte alls. Som sagt så tycker jag att det är nödvändigt för man blir helt blind annars. Fast nu håller jag i och för sig på med nästa manus på egen hand, men det beror på att när jag behövde Maria så var hon upptagen med annat. Så jag tänkte, ”ahh jag skriver väl själv då, haha.” Så nu har jag skrivit ett första utkast och kommer fortsätta att skriva själv. Men att jag kan göra det beror på att jag hela tiden kan bolla idéer med Nima och nu även Tintin Scheynius. Jag utvecklar dessutom manuset på Torino Filmlab.

Redan tidigare i år gav det åttaåriga arbetet med Clara Sola fint resultat när den valdes ut som en av filmerna som fick äran att visas i sidosektionen Quinzaine des réalisateurs vid festivalen i Cannes. Hur var det att nå hela vägen dit med sin debut?

Det kändes helt sjukt, och det var väldigt överraskande.

Och hur var upplevelsen när du väl var på plats nere i Frankrike?

Överväldigande. Det var så mycket press och så mycket intervjuer. Jag hörde att det på grund av pandemin var mycket mindre folk där i år så jag kan inte ens föreställa mig hur det är ett vanligt år. Men vi blev väldigt väl omhändertagna av Svenska Filminstitutet och sales-agenterna Luxbox. Bara att få vara med i Cannes är en fantastisk grej men det var många filmer som var med i år så det fanns ingen försäkring om att den internationella pressen skulle se filmen. Så det var en väldig överraskning att den uppmärksammades av så många stora aktörer och fick ett så positivt mottagande.

Huvudrollen som Clara görs av en lysande Wendy Chinchilla Araya. Hur hittade du henne?

Eftersom det är en så fysiskt krävande roll visste jag hela tiden att det skulle behövas någon som sysslade med exempelvis dans eller kampsport. Vi var beredda att leta i evigheter efter rätt person men hon var faktiskt redan den andra av de vi kollade in. Jag uppmärksammade henne först på Facebook och såg henne därefter i en dansföreställning. Då kom jag ihåg att jag hade sett henne i en uppsättning redan när jag var tonåring. Efter det bad jag vår rollsättare att kontakta henne. Hon är dock lite äldre än vad rollfiguren ursprungligen var tänkt att vara så vi fick skriva om rollen lite för vi kände direkt att hon var Clara.

Hela rollistan är för övrigt amatörskådespelare och på tal om det såg jag dig i en tidningsintervju säga att professionella skådespelare inte pratar på rätt sätt, kan du utveckla det?

Jag vet inte varför de skrev så för det var inte det jag menade.

Så vad var det du egentligen menade?

Det jag letade efter var personer som pratar som de gör på landsbygden i Costa Rica. Om man är utbildad skådespelare lär man sig att prata på ett annat sätt, till exempel genom att uttala ord ordentligt. Så jag ville inte behöva jobba med att plocka bort det sättet att prata, vilket jag gjorde på en rad castingar för olika roller. Så till slut blev det bäst med de som inte är professionella skådisar, vilket också folk i Costa Rica har uppskattat.

En annan insats som verkligen sticker ut är fotografen Sophie Winqvist Loggins fantastiska bilder. Vad var det som fick dig att fastna för henne som fotograf och hur fungerade samarbetet mellan er?

Precis som Wendy har hon också en bakgrund som dansare och har det där intuitiva kroppsliga som det medför. Sedan har hon också en närhet till naturen, vilket är en viktig aspekt av Clara Sola. Vi scoutade platser tillsammans långt före inspelningen skulle starta och hade turen att hitta det hus som stora delar av filmen utspelar sig i. Och under tiden som huset gjordes om inför inspelning så kunde vi vara på platsen och börja planera hur allt skulle fotas. Det var verkligen supervärdefullt. Sedan jobbade vi väldigt mycket på hur vi skulle se på Clara samt på det magiskt realistiska elementet av filmen.

Precis som många andra inom den svenska filmbranschen är du utbildad vid Stockholms konstnärliga högskola. Vad som särskiljer dig lite är att du inte gick regissörslinjen utan istället på mimprogrammet. Tror du att det har påverkat dig i ditt filmskapande?

Ja, det tror jag. Det är så mycket skrivande på mimprogrammet. Antingen på papper eller med kroppar. Det är ett program som uppmuntrar till eget skapande eftersom det inte finns så mycket skrivet för mim eller fysisk teater. Så varenda vecka skulle man redovisa det man skrivit och sedan fick man feedback av varandra. Så jag tänker att det både är den bästa manusskolan och även regissörsskolan. För när man jobbar med skådespelare, både proffs och amatörer, så är kroppsspråket det enda man med garanti vet att man har gemensamt. Så den utbildningen har varit värdefull för mig både när det gäller manus och regi.

Det låter onekligen som ett strålande recept för att bli en framgångsrik filmare!

Haha, ja jag skulle verkligen rekommendera att man i alla fall tar någon kurs i något kroppsrelaterat om man ska regissera, eller om man ska bli fotograf och vill förstå hur människokroppar fungerar.

Filmen gick upp i Costa Rica tidigare den här månaden, hur var reaktionerna där?

Jättefina. Vi har en jättebra distributör där som har en bra och interaktiv kontakt med publiken. Så det har varit mycket folk som diskuterat den, både via sociala medier och Q&A:s. Bland annat om kvinnlig sexualitet och tabut som råder kring det. Det har betytt jättemycket för mig. Det har även varit fint att höra religiösa personer som kunnat relatera till Clara, hennes strävan efter befrielse och även förstå kritiken mot religionen.

Fick det faktum att det blev landets Oscarsbidrag stor uppmärksamhet?

Ja, det kändes som att folk blev stolta av det.

Du jobbar, som tidigare nämnt, redan med din nästa film Vargen biter sönder dina rena händer. Vad kan du säga om den?

Det är en tropical gothic film, jag har tyvärr inte hittat någon bra benämning av det på svenska, som utspelar sig i koloniala Latinamerika. Den handlar om de patriarkala strukturer som finns inristade i våra kroppar, även hos oss kvinnor, och hur man blir av med dem. Precis som Clara Sola innehåller den även magisk realism samt kontakten med naturen och det vilda. Fast den är något kusligare.

Vad kan vi annars förvänta oss från dig den kommande tiden?

Jag regisserar gärna andras grejer. För det tar så lång tid att utveckla egna projekt. Så jag hoppas till exempel att någon kommer med ett grymt Sci-fi manus till mig, haha. Sedan har jag ett gig i USA där jag ska regissera ett avsnitt i en TV-serie.

Siktar du på att slå dig in i USA också?

Jag skulle gärna göra mer TV och film där.

Kanske lite sugen på att ta dig an en stor studiofilm à la Marvel?

Jaja, det är jag verkligen! Skulle gärna göra en Star Wars-film också. Jag älskar ju att se sådana filmer på bio! Men längtar också efter att få jobba i Sverige igen.

(publicerad i november 2021)

Nedan listar Nathalie Álvarez Mesén några av sina svenska favoritfilmer. Klicka på titlarna för att läsa mer om filmerna i Svensk Filmdatabas.

Läs mer