Originaltitel | Moderna människor |
---|---|
Filmtyp | Långfilm |
Kategori | Spelfilm |
Regi |
|
Manus |
|
Produktionsland |
|
Produktionsbolag | |
Åldersgräns | Tillåten från 7 år |
Dialogspråk |
|
Sverigepremiär | 1983-05-20 |
Annikka Nuora
den lilla flickan
Ulla-Britt Norrman
(som Ulla-Britt Norrman-Olsson)
systern
Gudrun Brost
farmodern
Klaustrofobiskt juldrama med två systrar som värdar, varav den ena står för en makalöst lång självömkande klagosång. Underhållande surrealism och plågsam realism av...
Vi är hemma hos Den lilla flickan som förbereder en julaftonsmiddag för sina släktingar. Hennes syster är redan där. Båda är klädda i morgonrock....
Filmen fick i huvudsak ett gott mottagande.Margareta Norlin, Chaplin: "Den klaustrofobiska känslan är fullständig. Och formens slutenhet motsvarar till fullo instängdheten hos de...
Klaustrofobiskt juldrama med två systrar som värdar, varav den ena står för en makalöst lång självömkande klagosång. Underhållande surrealism och plågsam realism av Marie-Louise Ekman.
Det är dagen före julafton och en kvinna befinner sig hos sin syster. Medan systern städar, dukar och förbereder mat inför morgondagen sitter kvinnan i soffan och beklagar sig. Hennes man har lämnat henne. ”Vad ska man göra med allt detta?” frågar hon sig själv förtvivlat. ”Tänk att man skulle bli såhär ensam … till slut. Vem kunde ana det?” Systern säger ingenting, hon förbereder och tittar till kvinnans bebis. Kvinnan ringer ett självutplånande samtal till mannen som lämnat henne. Och fortsätter sen sin klagosång.
Ingen har nog dragit ut lika långt på självömkande som Marie-Louise Ekman i denna film. Inledningsscenen, med kvinnans monolog och systerns tysta plockande, är 28 minuter lång. Det är lika utmattande som trovärdigt.
Det blir till slut julafton och gästerna kommer. Först ut är kvinnornas farmor, som gör entré med orden: ”Man får gå in här? Ja, man kan inte så noga veta med vissa ställen.” Kvinnan fortsätter att beklaga sig över livet medan systern under tystnad serverar gästerna.
Hela filmen utspelar sig i systerns lägenhet. Hon är kortvuxen och lägenheten är uppbyggd efter hennes storlek. Den självömkande kvinnan och gästerna ser onaturligt stora och malplacerade ut.
Trots de typiskt ekmanska surrealistiska inslagen och de (för många) förvrängda perspektiven finns en plågsam vardagsrealism i Moderna människor som många nog känner igen sig i – ångesten inför julen, den påtvingade familjen, ensamheten. Men där finns också som vanligt humorn, både befriande och sådan som man sätter i halsen.
Liksom med flera av Marie-Louise Ekmans andra filmer blir man med Moderna människor påmind om den allkonstnär hon är och hur de olika konstformerna berikar varandra. Lägenheten filmas tablålikt, som en teaterscen, eller en levande målning.
Margaretha Norlin skrev i sin recension av Moderna människor i Chaplin om Ekmans filmskapande: ”Trots ofullständigheter och klumpigheter glömmer man inte filmerna så lätt. Där finns ett gåtfullt drag över dem. Man vänder och vrider på scener och repliker. De sitter som irriterande taggar i medvetandet. Opåverkad går man knappast från föreställningarna, vilket ju också publikreaktionerna visar. Oavsett om man tar emot dem i raseri eller med entusiasm, är de inte så lätta att bli av med. De är och förblir något av det mest intresseväckande i civilisationskritisk väg som sägs i Sverige.”
Lova Hagerfors (2016)
Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.
Originaltitel |
|
---|---|
Svensk premiärtitel |
|
Internationell titel |
|
Översatt titel |
|
Regi |
|
---|---|
Manus |
|
Produktionsledare | |
Foto | |
Musik | |
Ljudtekniker | |
Scripta | |
B-foto |
|
Passare |
|
Ljussättare | |
Rekvisita | |
Redigering, klippning | |
Mixning | |
Övrig medarbetare |
|
Annikka Nuora | den lilla flickan | ||
Ulla-Britt Norrman (som Ulla-Britt Norrman-Olsson) | systern | ||
Gudrun Brost | farmodern | ||
Johannes Brost | systerns f_d man | ||
Rolf Skoglund | den lilla flickans f_d man | ||
Åke Pallarp | pappan | ||
Pi Eriksson | pappans dam | ||
Josephine Bornebusch | det lilla barnet |
Produktionsbolag | Hinden/Länna-Ateljéerna AB | ||
---|---|---|---|
Distributör i Sverige (35 mm) | Hinden/Länna-Ateljéerna AB | ||
Laboratorium | FilmTeknik AB |
Vi är hemma hos Den lilla flickan som förbereder en julaftonsmiddag för sina släktingar. Hennes syster är redan där. Båda är klädda i morgonrock. Systern håller en lång monolog, där hon beklagar sig själv och sitt orättvisa öde. Hon är frånskild och ringer successivt samtal till sina vänner och sin f d man, allt under det att hon röker och pimplar rödvin.
Den lilla flickan städar, sopar golvet. Under hela filmen yttrar hon inte ett ord.
Systern ringer på nytt ett samtal. "Ingen människa är hemma. Vad hittar dom på egentligen? Vad pratar dom om? Kan meningarna vara så långa? Vad skrattar dom åt? Dom ligger väl hemma hos nya människor och sover under nya täcken. Dom viskar så att man inte ens ska kunna fantisera vad dom talar om. Tänk inte på mig! Jag vet inte vad någon talar om. Fortsätt bara! Det är inte första gången som jag står så här, det vill jag bara tala om. Förr eller senare blir det alltid jag som får stå på det här viset. "
Den lilla flickan går tyst och donar hela tiden.
Systern kommer till slut fram till sin f d man, per telefon: "Jag ville bara höra hur du mådde. Jag trodde att det fanns något vi kunde prata om. Har du allt du behöver? Inget fattas? Det är ju bra att du inte saknar något."
Den lilla flickans baby börjar skrika. Hon tar upp babyn.
Systern i telefon: "Du sa ju att du ville ha ett barn. Vill du inte ha det längre? Du är kanske inte ensam? Du kanske blir störd. Vill inte din mamma att vi ska vara tillsammans och fira jul som vanligt? Jag är hemma hos min syster. Jag har lovat att hjälpa henne." Samtalet avslutas men monologen fortsätter.
"Man har blivit större. Man har trott att bara framtiden kom nån gång, skulle allt bli annorlunda. Man har planerat.
Vissa människor passar bäst i sällskap. Andra, tycker man, bör hålla sig för sig själva. Man vet inte var man ska göra av dom helt enkelt. Man blir på dåligt humör! Redan vid anblicken av dom. Vissa människor behöver man inte säga något alls till. Man bara ler och blir på ett obeskrivligt gott humör. Jag är så ledsen. Orden behöver snabbt uttalas. Sen finns det en annan sort. Man tycker att det går åt för mycket luft när de andas."
Den lilla flickan dukar festbordet.
Systern malträterar steken i det lilla köket och fortsätter att kolka vin. Den lilla flickan klagar inte. Till slut går hon och lägger sig.
Systern blir alltmer självömkande och full: "Tänk att man skulle bli så här ensam till slut. Vem kunde ana det. Jag kan inte förstå varför just jag skulle vara en människa man inte är tillsammans med." Hon gråter och hulkar.
Det är julaftons morgon. Den lilla flickans baby skriker. Systern vaknar och börjar genast beklaga sig. "Jag har inte köpt något till någon. Jag hade planerat vad alla skulle få. Du skulle få något jättefint. Tycker du jag ser normal ut? Jag gjorde mitt bästa."
Systerns f d man ringer och säger att han kommer, och systern svarar överdrivet glad och uppspelt. Sen håller hon på att prata ihjäl Den lilla flickan som tröstar den skrikande babyn.
Flickan dukar. Systern proppar i sig choklad under sin monolog.
Farmodern anländer. "Man får gå in här? Ja, man kan inte så noga veta på vissa ställen."
Därefter kommer systerns f d man med hennes kvarglömda saker. Han har presenter med sig, avsedda för flickan - en krukväxt och en hamster - men systern lägger strax beslag på dem. Sen lämnar han sällskapet. Systern "förstår ingenting".
Den lilla flickans far och hans dam har nu också kommit. Middagssällskapet diskuterar huruvida hamstern är att betrakta som en råtta. Så småningom säger pappan att det börjar bli tid för tomten och avlägsnar sig.
När det ringer på dörren är det mycket riktigt jultomten, som emellertid följs av ytterligare en. Den första visar sig vara Den lilla flickans f d man. De båda jultomtarna delar ut julklappar.
När festen håller på att ta slut, vill farmodern ge sig iväg hem. Även pappan och hans dam beslutar sig för att gå. Vid dörren säger pappan: "En släkting är en person som håller ihop en familj och inte tvärtom."
Den lilla flickans f d man sitter och deppar i köker och gråter. Flickan diskar.
Systern ringer sin f d man. Hon gormar och stormskäller. Den lilla flickans f d man kommer in till hennes sovrum där hon lagt sig att läsa. han förklarar sig; "Jag ville bara komma förbi och önska god jul. Det kunde ju inte skada."
Systern packar ihop sina saker och går. "Stick iväg bara. Lämna oss här bakbundna", säger Den lilla flickans f d man. Sen lämnar också han lägenheten och tar "råttan" med sig.
Flickan släcker ned i lägenheten.
Då anländer systerns f d man som försökt vänta ut gästerna: "Det var den längsta julafton jag varit med om. Jag trodde aldrig att den skulle ta slut. Jag tänkte bara på dig, såg dig framför mig. Jag älskar dig." De kysser varandra.
(handlingsbeskrivning från bokverket "Svensk filmografi 8", redigerad 2022-02-11)
Censurnummer | 124056 |
---|---|
Datum | 1983-05-20 |
Åldersgräns | Tillåten från 7 år |
Originallängd | 2765 meter |
Kommentar | Aktlängder: 51-625-705-440-485 m. |
Bildformat | 1.66:1 |
---|---|
Ljudtyp | Ljud |
Ljudsystem | Optisk mono |
Färgtyp | Färg |
Bärare | 35 mm |
Hastighet | 24 |
Längd i meter | 2765 meter |
Akter | 5 rullar |
Dialogspråk |
|
Filmen fick i huvudsak ett gott mottagande.
Margareta Norlin, Chaplin: "Den klaustrofobiska känslan är fullständig. Och formens slutenhet motsvarar till fullo instängdheten hos de människor som porträtteras. Fångna i sina roller, låsta i sina beteenden och gester. Var och en i sin glaskula, och utan andra band än dem som jultraditionen av hävd påtvingar släktingar och vänner. (-)
Tragiskt är det mesta som skildras, men också komiskt. Ett lustmord på alla de banaliteter vi tillåter oss att använda i den dagliga konversationen. Bäst man sitter med gråten i halsen måste man dra på munnen, en teknik som De Geer Bergenstråhle använder även när det gäller musiken. Aldrig mer kan man höra Sibelius "Finlandia" efter denna film (-). Hon har för all framtid knutit sina ironiska bilder till tonerna.
De Geer Bergenstråhle kommer till filmmediet via måleriet, och det sätter spår i hennes filmskapande. Hon bygger tablåer, stillastående och teatrala. Naturligtvis är det ett medvetet stildrag, men det kan ändå kännas som en belastning.
Någon sade om hennes filmer att man skulle kunna klippa ut varje ruta och i stället sälja dem som konstverk, till förmån för film- och bildkonsten. Det är väl att ta i, men där finns ett korn av sanning. Filmerna känns ibland dramaturgiskt misslyckade, utan tempoväxlingar.
Trots ofullständigheter och klumpigheter glömmer man inte filmerna så lätt. Där finns ett gåtfullt drag över dem. Man vänder och vrider på scener och repliker. De sitter som irriterande taggar i medvetandet. Opåverkad går man knappast från föreställningarna, vilket ju också publikreaktionerna visar. Oavsett om man tar emot dem i raseri eller med entusiasm, är de inte så lätta att bli av med. De är och förblir något av det mest intresseväckande i civilisationskritisk väg som sägs i Sverige."
Susanne Marko, DN: "I Moderna människor återvänder Marie-Louise De Geer Bergenstråhle än en gång till sina stående ämnen och frågeställningar. Hennes galna barnkammare är vid det här laget grundligt utforskad. Moderna människor framstår därför också som ett bokslut. Längre kan knappast denna temakrets föra.
Liksom i de tidigare filmerna finns här perspektivförskjutningar. Vad är stort och vad är smått? Vem vuxen och vem barn?
Miljöerna är som vanligt surrealistiska kaos, precist arrangerade.
Alltså det slags tillspetsade hybrid av IKEA och lumpbod som varje 'normallägenhet' utgör.
Familjemåltider är rituella tortyrinslag i tillvaron. En samlingspunkt för daglig förtäring av varandras nerver.
Men den här gången är laddningen i Marie-Louise De Geer Bergenstråhles barnkammare sådan att den snarast framstår som en gaskammare.
Dödligare än någonsin tidigare är dessa infernobilder från vanligt hyggligt familjeliv av vår tid. (-)
Moderna människor har producerats under loppet av flera år och uppenbarligen under extremt svåra ekonomiska förhållanden. Därför är det inte så underligt att den har sina skavanker. Plottrig och orytmisk i vissa stycken. Slarvig och otålig i överkant i andra.
Men en så egensinnig och personlig film, utan ett uns av inställsamhet är en sällsynthet."
Elisabeth Sörenson, SvD: "Moderna människor är i mycket en film som visar oss hur vi handskas med språket. I glädje och sorg: språket tillhandahåller ett rikt sortiment av färdigformulerade klyschor. Slappt kan vi ta för oss så slipper vi reflektera och analysera.
Med språkets hjälp har vi också skaffat oss förväntningar på hur livet skall gestalta sig och byggt upp konventionella mönster för hur allt skall vara för att vi, oh fasa, inte skall 'vara olika'.
Marie-Louise De Geer Bergenstråhle vet att all sådan här djävulskap, all självömkan, all förvuxen barnslighet kulminerar i juletid och följaktligen inviterar hon oss till en julaftonsmåltid som är mardrömslik.
Regissören lämnar den här gången inte mycket plats för skratt. Det är en absurdism i svart. Jag tror den skulle ha vunnit på en stramare klippning: svärtan skulle ha fått en annan skärpa. Den skildrade tristessen får ju inte bli åskådarens.
Marie-Louise De Geer Bergenstråhle ger visserligen en förtvivlad bild av mänskligt beteende - men utan hopp är den inte eftersom hon samtidigt visar hur självförvållad den är. Livet stämmer inte därför att vi inte gör oss av med barnets egoistiska pretentioner."
Lasse Hallgren, AB: "Sen blir det julkalas för släkten och konversationen är träffsäker i sin beskrivning av ytligheters relationer. Men just genom sin skicklighet lyckas Marie-Louise De Geer Bergenstråhle för bra.
Som åskådare upplever man tråkigheten också i biosalongen och det kanske inte riktigt var meningen. Figurerna i filmen blir ofta allegorier snarare än levande människor och det gör att kritiken av våra svenska riter blir förfelad."
Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (numera Ekman; f 1944) hade tidigare skrivit manus till Hallo Baby (1976/3) och regisserat två filmer, kortfilmen Mamma, pappa, barn (1977) och Barnförbjudet (1979/16). Under fortsättningen av 80-talet gjorde hon långfilmerna Stilleben (1985/22) och "Fadern, Sonen och Den Helige Ande..." (1987/14).
I AB 7.6.1983 skrev Anette Kullenberg ett uppskattande kåseri om Moderna människor, där det bl a framgick att filmen inte var alltför välbesökt. Kullenberg var en av tre personer på en eftermiddagsföreställning.
Sverigepremiär | 1983-05-20 | Sandrew 2 | Stockholm | Sverige | 101 min | |
---|---|---|---|---|---|---|
Urpremiär | 1983-05-20 | Sandrew 2 | Stockholm | Sverige | 101 min | |
Cinemateksvisning | 2020-08-25 | Filmhuset | Stockholm | Sverige | ||
Cinemateksvisning, arkivkopia | 2020-08-25 | |||||
2020-09-26 |
Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se
Typ | Kopia |
---|---|
Materialbas | Acetat |
Bärare | 35 mm |
Typ | Duplikatpositiv |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Längd i meter | 2765 |
Typ | Originalnegativ bild |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Typ | Tonnegativ |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Typ | Tonnegativ |
---|---|
Bärare | 16 mm |
Typ | Slutmix |
---|---|
Bärare | 35 mm |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se
Storlek | Cirka 70 x 100 cm |
---|---|
Antal exemplar | 2 |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se
Typ | Pressklipp |
---|
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se
Typ | Inspelningsmanus |
---|---|
Manustitel | Av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle. |
Omfång | 110 s. Rollista (1 s.) och scenförteckning (2 s.) ingår. |
Språk | Svenska |
Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se
Svartvitt papper | 1 |
---|---|
Album | Nej |
Ljudtyp | Ljud |
---|---|
Färgtyp | Färg |
Bärare | DCP |
Dialogspråk |
|
Typ | Digitalt ljud |
---|---|
Bärare | WAV |
Typ | Digitalt ljud |
---|---|
Bärare | WAV |
Typ | Digitalt visningsmaterial |
---|---|
Bärare | DCP |
Typ | Digitalt arkivmaterial |
---|---|
Bärare | MAP |
Typ | Digitalt arkivmaterial |
---|---|
Bärare | MAP |
Typ | Digitalt visningsmaterial |
---|---|
Bärare | ProRes |
Typ | Digitalt visningsmaterial |
---|---|
Bärare | H264 |