Mot härliga tider (1983)

Media (1 st)

Originaltitel	Mot härliga tider
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Kjell Jerselius
Producent	Ingemar Ejve
Manus	Kjell Jerselius
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Svenska AB Nordisk Tonefilm AB Svensk Filmindustri Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1983-10-14

Medverkande

Pia Green
Jackie

Stig Engström
Carl-Adam

Anki Lidén
Yvonne

Helena Brodin
Vanja

Jan Malmsjö
Arvid

Eddie Axberg
Svempa

Visa fler

Handling

Vid det löpande bandet på ett bryggeri jobbar Jackie och den något äldre Vanja. Det är sista dagen före semestern. Jackie har fått för sig att göra ett besök hos sin tidigare pojkvän...

Visa hela handlingen

Press

De flesta storstadsrecensenter ställde sig kritiska till Mot härliga tider, även om någon medgav att det var en habilt gjord långfilmsdebut. Några tunga recensenter var rejält...

Visa all press

Vid det löpande bandet på ett bryggeri jobbar Jackie och den något äldre Vanja. Det är sista dagen före semestern. Jackie har fått för sig att göra ett besök hos sin tidigare pojkvän Calle på dennes sommarställe på en ö i Västerviks skärgård. Vanja, som just gått genom en skilsmässa efter ett långt äktenskap, lockas att följa med.

Tio år tidigare - i början av 70-talet - hade de under studietiden i Uppsala varit djupt förälskade i varandra, Jackie och Calle. De var båda politiskt engagerade på vänsterkanten och FNL-aktivister. Men så hade Calle fått ett bra jobb på annan ort och när Jackie inte velat flytta med honom, hade deras vägar skilts.

Till skärgårdsön anländer de nästan samtidigt som Calle och hans sambo Yvonne, som tillika är hans chef på det modeföretag som domineras av hennes fader. Calle kallar sig nu Carl-Adam, bär tangorabatt och är som företagslejon ganska långt från den FNL-aktivist Jackie kände.

Konfrontationen mellan Jackie och Carl-Adam/Yvonne blir pinsam som den kollision mellan olika livsstilar den är. Jackie har nämligen aldrig övergett sin vänsterpolitiska övertygelse.

Vanja och Jackie förpassas över till fastlandet, där de tältar på stranden. Här möter de Calles morbror Arvid som också har ett hus på ön. Han inbjuder dem till en fest han tänker ha.

Mötet med Jackie har emellertid sått ett frö hos Calle/Carl-Adam. Han tänker alltmer tillbaka på deras tid tillsammans i Uppsala.

I Arvids fest deltar även Carl-Adam och Yvonne, som inte är omedveten om att han attraheras av Jackie. Efter sill, snaps och nubbevisor finner Arvid och Vanja varandra vid schackbordet. På morgonen vittjar de Arvids nät tillsammans.

Yvonne lämnar ön för en tjänsteresa. Carl-Adam, som nu rakat av sin mustasch, och Jackie råkar träffas på inköpsrunda i Västervik och får tillfälle att tala ut. Jackie berättar att hon sedan de skildes tio år tidigare "sysslat med fri teater, skrivit, allt möjligt". Jobbet på bryggeriet är ett tillfälligt påhugg. Calle kände sig sviken av henne när hon bara försvann, och hon medger: "Att jag smet, skäms jag över. Men jag ville leva mitt liv." Calle berättar att han och Yvonne varit tillsammans i två år. Svempa, en gammal FNL-kamrat, dyker upp. "Vi måste ses i morron, midsommarafton", säger han.

Yvonne återkommer och har med sig beskedet att de av hennes far i gåva fått ett hus i Provence. Calle åker på nytt i väg, för att göra midsommarinköp, men huvudanledningen är att han vill klara ut några saker för Jackie. När de sedan träffas, blossar deras gamla passion för varandra upp igen. Calle säger att han vill lämna Yvonne. "Ge mig en vecka så hör jag av mig sen."

Tillbaka på ön är det spänt mellan honom och Yvonne, som fått kännedom om hans utflykt med Jackie. Yvonne hämtar över Jackie till ön för en uppgörelse.

Men midsommarfesten närmar sig. Arvid är där med Vanja, och en lyxig motorkryssare anländer med gäster av brackigt slag, bekanta till Yvonne och Calle. Lite senare ankommer en liten båt med Svempa, FNL-kamraten, och hans närmaste.

Den högfärdige Peder organiserar midsommarfirandet och resandet av midsommarstången, allt medan Calle undviker uppgörelsen med Yvonne och Jackie.

Peders överlägsna sätt retar Svempa, och ett stort bråk utbryter mellan de olika båtgrupperna. Under slagsmålet som följer slås Calle medvetslös. Arvid kör iväg gästerna med med lyxkryssaren.

Calle vaknar upp och säger "Jackie". Det avgör saken för Yvonne, som ger sig av efter att först ha knuffat Calle i vattnet. På bryggan finns Jackie. När Calle kommit upp ur vattnet, börjar han jaga henne.

Pressreaktion Svensk filmografi

De flesta storstadsrecensenter ställde sig kritiska till Mot härliga tider, även om någon medgav att det var en habilt gjord långfilmsdebut. Några tunga recensenter var rejält negativa.

Jan Aghed, SDS: "Jerselius har tagit en grabbnäve klichéer ur skärgårdsfilmens realisationslager, komplett med de dryga brackorna från stan som får sina gärningars lön av arkipelagens färgstarka original, målat om alltsammans i en ny tids Ikea-färger samt som ett torftigt intellektuellt och radikalt alibi (regissören tillhör redaktionen bakom det förment marxistiska Filmhäftet), hängt på en romantisk intrig om en kille och en tjej från Vietnamrörelsen som stöter ihop på hans sommarnöje tio år efteråt. Det hela utspelas visserligen under industrisemestern 1983. Men i stort sett har kaffehurran bara bytts ut mot en elkokare och kronbrännvinet mot iskyld vodka, i övrigt är de flesta ingredienserna som de brukade vara på den tiden buskisen stod lövad och grann bland kobbar och skär, dvs mer eller mindre pinsamma.

Det trista med Mot härliga tider är inte direkt det faktum att personregin är så platt, att så många dialogscener saknar innehåll och styrsel eller att Jerselius tillämpar de mest luggslitna lustspelsgrepp för att få förevändningen för en handling att överhuvudtaget röra på sig.

Det nedslående är att han för sin regidebut ställt siktet så lågt, redan från början låtit ambitionerna gå på grund i en genre som aldrig tillfört svensk film något livskraftigt och relevant i konstnärlig mening. Som radikal filmvetare tycks han ha spårat ur lika kapitalt som Stig Engströms f d barrikadkämpe. Inte ens filmens återblick på den svenska Vietnamgenerationen, vars ålder Jerselius delar, bärs upp av någon som helst övertygelse: avsnittet där Engström och Pia Green säljer Vietnambulletinen ser tomt och mekaniskt ut som en korporativ reklamfilm för trendigt vänstermode.

Emellertid ingår det i regissörens alibitillverkning att skärgårdens proletariat, företrätt av Eddie Axbergs socialrealistiske brevbärare, till sist ska driva borgarbrackorna på flykten. Klasskamp till tonerna av "Jungfrun på Jungfrusund", och folket segrar. Men månade sig Jerselius verkligen om folket borde han till att börja med försöka erbjuda det betydligt intelligentare underhållningsfilm."

Hanserik Hjertén, DN: "[Jerselius] har haft en idé, och den är inget att säga om. Men medan kameran gått har den stått stilla. Han har inte kunnat utveckla den, fördjupa den, ge en bild av det Sverige där Vietnam-demonstranter ersattes av antifonddemonstranter. Det är bara sött och rart och häpnadsväckande hjälplöst. (-)

Även de humoristiska idéerna står stilla, och det är kanske värre. Komedinivån kring Pia Greens och Anki Lidéns dragkamp om Stig Engström är ungefär lika småmysigt utslätad som i TV-serien Öbergs på Lillöga. Det är som om trivsamme Engström bara tagit båten från den ena bryggan till den andra.

Jan Malmsjö gör vad han kan för att få upp ångan. Men lämnad utan regi vet han tydligen inte om han skall spela skärgårdsoriginal eller gammal stockholmskis, och gör för säkerhets skull bådadera. Inte blir det roligare av att han ramlar i vattnet. (-)

Komik är en svår konst. Mitt i 30-talsfarsens enfald behärskade man den. När man ser Mot härliga tider erinras man om hur komedifattig den nya svenska filmvågen är. Gång på gång, från vågskvalpet i Göta Kanal via sängskvalpet i Raskenstam till vattentrillandet i Jerselius debutantopus, bevittnar vi den svenska filmhumorns aktuella armod.

Och Gösta Ekman kan ju, som någon påpekat, inte vara överallt!"

Jurgen Schildt, AB: "Ett är i varje fall säkert, och det är att [Jerselius] förstlingskomedi inte påfordrar några bråddjupa eller hermeneutiska eller semiologiska diskurser i Filmhäftet. Den är blond, älskvärd, okomplicerad, bitvis tafatt i personinstruktionen och egentligen inte mycket mera.

Och så handlar den, vilket i och för sig innebär en folkpsykologisk drulleförsäkring, om den kortlivade sommaren, den svenska sentimentalitetens rikslikare och generalplattform. Visa oss en sol och en äng och en brygga, och vi viker oss. Ge oss en midsommarafton, och vi faller i korinter. (-)

Föreligger det några spänningsmoment i den här [kärleks]triangeln så reduceras de av Jerselius övertydlighet. Redan efter en halvtimme, generöst räknat, vet vi det som han förbrukar 100 minuter för att stadfästa. Dvs att cirkeln sluter sig. (-)

Jerselius fördriver [tiden] med några känsloresonemang som är mera allmänneliga än tänkvärda och som röjer att det är långt från Västervik till fransmannen Eric Rohmer. (-)

Det enda jag inte riktigt begriper är vad de samlade mödorna tjänar till. Några nya fräscha mål är det inte Jerselius film demonstrerar; några bärkraftiga komiska observationer inte heller.

Men vänlig som en majstång, det är den förvisso."

Bernt Eklund, Expr: "Kjell Jerselius är filmvetare (lärare på Stockholms universitet) och doktorerar på Edvard Persson. Han har velat göra ett hederligt folklustspel om dagens Sverige.

Likt många föregångare har han svårt att få riktig fart på farsen.

Pia Green är en klippa bland klipporna men liksom Stig Engström (som den klämde Kalle) spelar hon samlivskomedi snarare än folklustspel. Jan Malmsjö öser däremot på med friskt humör. Anki Lidén får inte mycket möjlighet till vare sig det ena eller andra.

Gladast till sinnet blir man över Helena Brodin, även om man alls icke skrattar åt henne.

Skådespelarna strävar i olika riktningar, vilket Jerselius rimligen får ta ansvaret för. Stilmässigt går filmen därmed åt flera håll - och kommer inte långt.

Själva historien ger de många lustspelsupptågen god plats. Tyvärr känns de inte alltid som upptåg."

Hans Schiller, SvD: "Men det är på många sätt (-) en hedervärd svensk komedi [Jerselius] åstadkommit, eftersom den varken tar till vulgaritet eller pyroteknik för att göra humor av den svenska vardagen. Situationerna är på det hela taget trovärdiga, människorna levande utan att vara hysteriska och manuset, som regissören djärvt nog själv svarar för, både genomtänkt och insatt i något som ser ut som ett svenskt filmhistoriskt humorperspektiv.

Detta på den positiva och tyngst vägande sidan. På den negativa finns en viss platt- och charmlöshet i berättandet, vilket säkert beror på att Jerselius har läst på och är väl bevandrad i filmteori men naturligt nog saknas rutin och praktisk erfarenhet."

Kommentar Svensk filmografi

Kjell Jerselius (f 1945) långfilmsdebuterade med Mot härliga tider. Tidigare hade han tillsammans med Björn Westeson och Claudio Sapiain gjort TV-filmen Pilsner och piroger (1982).

Jerselius hade studerat filmvetenskap under Rune Waldekranz och undervisade därefter i ämnet vid Stockholms universitet. Hans doktorsavhandling, "Hotade reservat" (1987), behandlade det svenska filmlustspelet med fokus på Edvard Persson.

Han tillhörde under många år redaktionen för den Uppsala-förankrade filmtidningen Filmhäftet alltifrån dess start 1973.

Produktionen av filmen kostade totalt ca 5 Mkr, ganska billigt för tiden, men förklarligt eftersom man klarade sig utan mycket rekvisita och utan stuntscener och specialeffekter. Inspelningen, som gjordes i Stockholm, Uppsala, utanför Norrtälje, i Västervik och Västerviks skärgård, ägde rum 24.-25.3, 15.5.-15.7 (med uppehåll under midsommarhelgen) samt 3.-4.9 (kompletterande tagningar).

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se