Smärtgränsen (1983)

Media (1 st)

Hjärtskärande dokumentär där regissörens älskade stuvas undan på mentalsjukhus efter en bilolycka, men långsamt börjar minnas igen. Smärtgränsen höjdes till skyarna och fick priser världen över.

Agneta Elers-Jarleman står framför en vägg och tittar rakt in i kameran. Hon berättar om hur hon såg sin hjärnskadade pojkvän första gången efter bilolyckan. Det hon minns blir outhärdligt, och hon börjar gråta så att hon inte kan få fram orden. Hon vänder ryggen mot kameran för att samla sig och kunna fortsätta. Kameran väntar tills hon ser in i den igen.

Vi slipper se det hon berättar om, de bilderna finns inte. Men det som hände sen har hon dokumenterat, utan att någonsin vända bort kameran. Filmens mest gripande scen är den där hon till slut berättar för Jean om sin egen framtid, och han långsamt inser vad det är hon säger.

Jean kan bara göra ljud, har svårt att förstå tal, är halvt förlamad och förlorar synen – så han placeras på en demensavdelning på ett mentalsjukhus. Det är en ohygglig sanning, säger en överläkare, att man inte försöker rehabilitera så svårt skadade människor.

Men Agneta hjälper Jean att börja minnas. I en sekvens går han runt i rummen där de bott tillsammans och känner leende på alla saker. Hon visar foton han tagit, och när hon för hans fingrar runt konturerna på motiven skrattar han och nickar. Tillbaka bland de dementa åldringarna på mentalsjukhuset sliter han skrikande upp mattan under ett bord i dagrummet. En tålig sköterska flyttar lugnt undan blomvasen innan bordet välter.

Med minnena kommer orden. På väggen ovanför sin sjukhussäng har Jean skrivit JAG. När han pratar med Agneta gör han ljud och gester, och textar enstaka ord på ett stort block. Om han inte förstår vad hon säger så skriver hon också på papperet, med hans finger. Han skrattar när hon skojar, och börjar skoja själv. När han inte storgråter.

Jean är fotograf, och när han plötsligt en dag hör ljudet av kameran och Agneta säger att de filmar, gör han med ett upprymt leende ett tecken för att filma. Han sätter två fingrar under ögonen, samma tecken som han använder när han vill säga att han ser. Eller att han såg. Eller att han vill se. Jean har ett gnyende ljud han gör om och om igen. Det kunde vara ”Jag vill, jag vill, jag vill”. Sista gången vi ser honom skriver han glädjestrålande ord och namn på en vit vägg. Han ritar ett hjärta med ett J och ett A. Och så skriver han, med stora versaler, JEAN-PAUL, GODARD och LA CHINOISE. Skådespelaren Jean-Paul Belmondo och regissören som gjort filmen Kinesiskan. Och när Agneta frågar vad filmen han vill göra ska heta, skriver han BLINDA.

Filmen fick översvallande recensioner. Gunilla Boëthius skrev så här i Aftonbladet: ”Smärtgränsen är en film som ställer oss inför ett oerhört lidande men på ett mänskligt och genomarbetat sätt. Vad filmen djupast handlar om är att en skadad och sjuk människa i vårt samhälle inte har något värde. Jean anses för skadad för rehabilitering och göms undan på mentalsjukhuset. Vännerna besöker honom inte och Agnetas envisa kärlek anses underlig och överdriven. Det är denna människosyn som plågar Agneta allra mest och hela filmen är en upprörd protest mot den: dels genom att vi som åskådare kommer Jean så nära och ser rikedomen i hans skadade personlighet, dels genom styrkan i kärleken mellan honom och Agneta. Smärtgränsen är en ovanlig kärleksfilm.”

Smärtgränsen fick Guldbaggen för bästa film, tidskriften Chaplins filmpris, Prix Italia som bästa dokumentär, dokumentärpriset pris vid kvinnofilmfestivalen i Sceaux och en rad andra priser.

Nina Widerberg (2015)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "Bilar i svensk film"

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Smärtgränsen
Svensk premiärtitel	Smärtgränsen
Distributionstitel	Smertegrænsen (Danmark) Smertegrensen (Norge)

Regi	Agneta Elers-Jarleman
Manus	Agneta Elers-Jarleman
Foto	Sten Holmberg (inledande fotograf) Peter Östlund (avslutande fotograf)
Musik	Gunnar Edander
Klippning	Antonia Dubravka Carnerud (som Antonia Carnerud) Agneta Elers-Jarleman
Ljudtekniker	Peter Ekvall Mats Klyvare
Regiassistent	Mikael Wahlberg
B-foto	Jonas Hallqvist
Stillbildsfoto	Jean Montgrenier Ann-Christine Eek Britt Elers Neil Goldstein Lotta Silfverhielm
Ljudläggning	Antonia Dubravka Carnerud (som Dubravka Carnerud) Christer Hööst Mikael Wiström
Mixning	Kjell Westman
Övrig medarbetare	Göran Lettstrand (avfilmning)

-	Medverkande:
Jean Montgrenier
Agneta Elers-Jarleman
Lars Normell	överläkare vid Danderyds rehabiliteringsklinik
Jörgen Herlofson	läkare
Helena Samuelsson	terapeut
Gertrud Fridh	medverkar i en svart-vit Filmskolefilm

Produktionsbolag	Sveriges Television AB TV1
	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	SAFTRA Film HB
	Joa-Film
Distributör i Sverige (35 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
Distributör i Sverige (16 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1983
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2015
Distributör i Sverige (inst. video)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1983
Laboratorium	Sveriges Television Filmlaboratoriet
Mixning	FilmMixarna AB

Jean och Agneta träffades på filmskolan i Stockholm 1972 och byggde upp en gemensam tillvaro. Jean, fransman, hade kommit till Sverige i samband med studentoroligheterna i Frankrike 1968. I Frankrike hade han främst ägnat sig åt foto och åt att måla. Han hade, liksom Agneta, ambitionen att filma, att berätta om världen.

1977 skadades Jean allvarligt vid en bilolycka, låg medvetslös en lång tid. Han hade fått svåra hjärnskador; bland annat hade hans förmåga att förstå och föra tal djupt skadats. Vid olyckan hade hans ansikte krossats och synen förstörts och han var förlamad i höger sida. Hans fall ansågs som hopplöst och han överfördes till en avdelning för senildementa på ett mentalsjukhus i Stockholm.

Filmen skildrar Agnetas och Jeans gemensamma liv efter olyckan, en skildring av två människor vid en vändpunkt i tillvaron.

Men filmen är också en skildring av hur Jean med Agnetas hjälp återerövrar en del av sina förlorade uttrycksmöjligheter.

Censurnummer	124213
Datum	1983-08-30
Åldersgräns	Barntillåten
Originallängd	866 meter

Censurnummer	124213
Åldersgräns	Barntillåten
Originallängd	2161 meter
Kommentar	Aktindelning: 578-567-562-454 = 2161 m.

Bildformat	1.37:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Färg
Bärare	16 mm
Hastighet	24
Längd i meter	866 meter
Längd i minuter	80 min
Akter	2 rullar
Dialogspråk	Svenska Franska

Pressreaktion Svensk filmografi

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Smärtgränsen är gjord i kärlek och av vrede - en vrede som inte enbart riktas mot vårdapparaten utan lika mycket inåt och mot åskådaren. Den väcker oro och egna frågor. Oro över att livet plötsligt kan gå som för Jean och Agneta. Frågor om hur man själv skulle reagera försatt i en liknande situation. Frågor om kärlekens bärkraft, om människoengagemang och livsrädsla.

Smärtgränsen är en naken film, där Agneta på ett förbluffande levande och motsägelsefullt livgivande sätt lyckas beskriva det svåra. Utan att bli privat, utan att exploatera Jean. (-) [Smärtgränsen] tycks mig också vara ett meddelande från Jean och en dikt om det svåra i att gå in i tystnaden och mörkret och ändå förbli en människa i egna och andras ögon."

Gunilla Boëthius, AB: "Smärtgränsen är en film som ställer oss inför ett oerhört lidande men på ett mänskligt och genomarbetat sätt.

Vad filmen djupast handlar om är att en skadad och sjuk människa i vårt samhälle inte har något värde. Jean anses för skadad för rehabilitering och göms undan på mentalsjukhuset. Vännerna besöker honom inte och Agnetas envisa kärlek anses underlig och överdriven. Det är denna människosyn som plågar Agneta allra mest och hela filmen är en upprörd protest mot den: dels genom att vi som åskådare kommer Jean så nära och ser rikedomen i hans skadade personlighet, dels genom styrkan i kärleken mellan honom och Agneta. Smärtgränsen är en ovanlig kärleksfilm."

Maaret Koskinen, DN: "Filmens styrka ligger i att den går in i en tystnad, in i en värld som inte räknas och att den gör det med en sådan varsamhet. (-) Filmen rör sig i en sorts cirkelrörelse långsamt inåt, där återkommande bilder för varje gång, likt ett träds årsringar, lägger något nytt till vår kunskap och vår förståelse av Jean. Innehåll och form kompletterar så varandra: Jeans gradvisa uppvaknande blir också vårt."

Nina Lekander, Expr: "I flera scener står Agneta rakt upp och berättar; sakligt och känsligt, starkt och förkrossande smärtsamt. Och i takt med filmandet utvecklas Jean. Han åstadkommer själv den oerhört gripande slutscenen:

I ett rum klätt med vitt papper berättar Jean genom att rita och skriva om sitt liv och sina minnen. Han formar det olyckliga slutet till ett lyckligt, han formar svaghet till styrka och är inte längre levande död.

För övrigt tycker jag att Smärtgränsen borde vara obligatorisk för alla medicinstuderande, beslutsfattare och byråkrater."

Hans Schiller i SvD fann också filmen innebära en skarp kritik av ett "samhälle som beskär individens frihet med lagar och förordningar som ibland har ett löjets skimmer över sig, men som överlåter det mesta på den enskilda människan när hon verkligen behöver hjälp och stöd. På det sättet initierar Smärtgränsen också en diskussion om beskyddarsamhällets verkliga ansikte."

Carl-Eric Nordberg, Vi: "Det är ett dokumentärt infernodrama som vi instinktivt vill värja oss mot. Men Agneta Elers-Jarleman tvingar oss att se och höra. Redan i en av inledningsscenerna står hon ensam, och bekänner naket sina chockupplevelser från det första mötet med Jean efter olyckan. Naturligtvis rymmer detta plågsamt nära tilltal en fara. Risken är stor att känslobikten blir ett slags exhibitionistisk självterapi. Den kan stänga in filmen i enrum och göra den alltför privat.

Men i stället vidgas perspektivet. Dörren slås upp mot det samhälle som ytterst bestämmer Jeans öde. Inför den blinda och gnyende Jean sitter anstaltsläkaren bakom sitt mäktiga skrivbord. Kameran fångar in hans glasögons tjocka linser så att de symboliskt berövar honom hans blick. Beklagande konstaterar han: tyvärr är våra rehabiliteringsresurser för små... vi måste prioritera... vi styrs av politikerna. Agneta stammar, snyftar, argumenterar, vädjar, protesterar.

I välfärdslandet värnar vi om människovärdet med så vackert humana fraser medan vi förfasar oss över diktaturstaternas barbariska förnedring av individen. Men vad filmen om Jean kanske främst vill är att diskutera denna vakthållning. Taxeras inte i grund och botten 'människovärdet' i pengar? Om 'människovärdet' kostar för mycket - vad händer då med samhällsmoralen? Och när slutar den enskildes rimliga ansvar? Var går gränsen - smärtgränsen - för vår möjliga inlevelse?

Sådana livsviktiga frågor slungar oss bioduken rakt i ansiktet. Det är en upprörd och upprörande film som borde väcka engagerad debatt. En sådan skulle verkligen behövas i egotripparnas och 'självförverkligandets' gyllene åttiotal."

Kommentar Svensk filmografi

Regissören Agneta Elers-Jarleman (f 1948) hade för TV gjort Kärlek genom ett fönster, Det är din boll, Jim (båda 1978) och dokumentären En dag i Stockholm (1980). Smärtgränsen var hennes debut som biograffilmsregissör. Med Astrid Lindgren-filmatiseringen Peter och Petra (1989/25) gjorde hon sin andra långfilm. Hennes verksamhet har på 90-talet alltmer koncentrerats kring television och teater, där hon gjort flera uppmärksammade produktioner.

I ett brev 27.4.1994 berättar Agneta Elers-Jarleman att Jean Montgrenier (f 1945) nu bor hos sina föräldrar i Saint-Etienne i Frankrike. "Hans tillstånd är 'stabilare', han är socialare, mer utåtriktad, skriver och förstår bättre".

Smärtgränsen, som visats vid många festivaler och andra manifestationer utomlands, har uppmärksammats med många priser, bl a med Guldbaggen som bästa film 1984 och tidskriften Chaplins filmpris. Vidare fick den Prix Italia som bästa dokumentär 1985 och likaså pris som bästa dokumentärfilm vid kvinnofilmfestivalen i Sceaux, Frankrike, 1984.

Sverige

1981-06

1982

Sverigepremiär	1983-09-16	Filmstaden 6	Stockholm	Sverige	79 min
	1983-09-16	Folkets Bio	Stockholm	Sverige	79 min
Urpremiär	1983-09-16	Filmstaden 6	Stockholm	Sverige	79 min
	1983-09-16	Folkets Bio	Stockholm	Sverige	79 min
TV-visning	1985-08-19	TV1		Sverige	76 min
	1985-12-29	TV1		Sverige	76 min
Annan visning	1986-04-06	Bio Mauritz	Stockholm	Sverige	78 min
TV-visning	1998-07-22	SVT2		Sverige	76 min
Cinemateksvisning, arkivkopia	2008-03-13
	2014-01-16
	2014-10-25
	2022-11-07		Stockholm	Sverige

Originaltitel	La Marseillaise
Kompositör	Claude Joseph Rouget de Lisle	(1792)
Textförfattare	Claude Joseph Rouget de Lisle	(fransk text 1792)
	Edvard Fredin	(svensk text 1889)

Festivalpris	Stockholm	1992			(2:a plats; Filmfest för handikapp)
	Montreal	1985			(publikens pris; Film des femmes)
Guldbagge	Stockholm	1985	Bästa film
Festivalpris	San Remo	1985			(juryns hedersomnämnande)
Prix Italia		1985			(bästa dokumentär)
Chaplin-priset	Stockholm	1984		Agneta Elers-Jarleman	(bästa film)
Prix Spécial du Jury (juryns specialpris)	Sceaux	1984			(festival för kvinnofilmer)

DK Dokumentärfilm

DK Handikapp

DK Sjukhus

DK Sociala och politiska förhållanden

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	16 mm

Typ	Kopia
Bärare	16 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2166

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2162

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2162

Typ	CRI-negativ
Bärare	35 mm

Typ	Internegativ
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	16 mm

Typ	Slutmix
Bärare	16 mm

Typ	Slutmix
Bärare	17,5 mm

Typ	Slutmix

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 60 x 80 cm
Antal exemplar	2

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Synopsis
Manustitel	Manuskript till en debatt- och dokumentärfilm av Agneta Elers-Jarleman.
Omfång	10 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Dialoglista.
Omfång	21 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Dialoglista.
Omfång	13 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Dialoglista.
Omfång	21 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	The breaking point. Beyond sorrow, beyond pain.
Omfång	64 s. + 2 s. kompletteringar och ändringar.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	English dialogue list. The Breaking Point.
Omfång	31 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	English dialgue list. Beyond sorrow, beyond pain.
Omfång	27 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Manustitel	English subtitle list. Beyond sorrow, beyond pain.
Omfång	31 s.
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	14
Färg papper	10
Dia	SET
Album	Nej

Typ	Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Reklamtryck
Språk	Engelska

Typ	Reklamtryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Danska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Danska

Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Färg
Bärare	DCP
Längd i minuter	80 min
Dialogspråk	Svenska Franska

Typ	Digitalt ljud
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264