Pelle Erövraren (1987)

Media (1 st)

Originaltitel	Pelle Erobreren
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Bille August
Producent	Per Holst
Manus	Bille August Per Olov Enquist Bjarne Reuter Visa alla
Förlaga	Pelle erobreren. Del 1 (Roman)
Produktionsland	Danmark Sverige
Produktionsbolag	Per Holst Filmproduktion ApS AB Svensk Filmindustri Stiftelsen Svenska Filminstitutet Visa alla
Utmärkelser	Guldbagge Academy Award of Merit (Oscar) Palme d'Or (Guldpalmen) Visa utmärkelser
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Dialogspråk	Svenska Danska
Sverigepremiär	1987-12-25

Medverkande

Pelle Hvenegaard
Pelle Karlsson

Max von Sydow
Lasse Karlsson, Pelles far, ladugårdskarl

Erik Paaske
förvaltaren på Stengården

Björn Granath
Erik, lantarbetare, svensk

Astrid Villaume
fru Kongstrup

Axel Strøbye
Kongstrup, godsägare på Kungsgården

Visa fler

Handling

En majdag år 1877 anländer lille Pelle Karlsson och hans åldrade far Lasse med ett skepp till Rønne hamn på Bornholm. De är utfattiga och har emigrerat från skånska Tomelilla för att...

Visa hela handlingen

Press

Den svenska pressen lockades till lyriska tongångar. Det som gång på gång särskilt framhävdes i recensionerna var Bille Augusts regi, Jörgen Perssons foto och skådespelarinsatserna av...

Visa all press

En majdag år 1877 anländer lille Pelle Karlsson och hans åldrade far Lasse med ett skepp till Rønne hamn på Bornholm. De är utfattiga och har emigrerat från skånska Tomelilla för att söka arbete på storgods sedan modern i familjen dött. Väl i land är det ingen godsägare som vill ha dem. Sent omsider kommer dock en barsk godsförvaltare och lejer dem för en struntlön på hundra kronor om året [normallönen var då drygt fyrahundra kronor per år].

På godset Stengården hamnar de bägge längst ned i hierarkin. De ska sköta om korna och får därför bo i ett eländigt litet rum i ladan. Pelle, som aldrig vallat kor, har ingen som helst kontroll över boskapen innan han oväntat får hjälp första dagen av den vanskapte Rud, en av godsägare Kongstrups många "horungar" som denne inte vill kännas vid. En särskild vänskap uppstår medan dessa båda utstötta barn.

Lasse och Pelle hunsas av den unge men sturske lantbrukseleven. En dag lurar han med sig Pelle in i ladan under förevändningen att det där finns en skatt som vaktas av en korp. I mörkret övermannas Pelle av eleven och några drängar, som drar av honom byxorna. Han kastas ut på gården med rumpan bar och piskas av eleven till pigors och drängars råa skratt. Lasse dyker upp men hinner inte ingripa innan Erik, en dräng med rättskänsla och som inte är rädd för att sticka upp mot överheten på gården, slår ned och jagar iväg eleven. Drängarna och pigorna står skamsna medan en av pigorna, Karna, tar hand om Pelle.

Samma kväll fantiserar Pelle och Lasse om hur man ska slå ihjäl eleven eller kanske nöja sig med att bara prygla upp honom. Men när eleven kommer till ladan nästa dag är rädslan för överheten för stor och Lasse vågar inte säga ifrån. Pelle blir förtvivlad. Dagarna och veckorna går på godset. Den svenska pigan Lilla Anna och unge Nils Køller, som är från en fin familj i trakten, har blivit förälskade. Deras kärlek ses inte med blida ögon av Nils far Ole. Pelle köper konjak åt fru Kongstrup, men när han återvänder ertappas han av hennes man, som häller ut spriten.

Så småningom har det blivit Pelles födelsedag och han överraskas på morgonen av sin far, som köpt en pennkniv till honom. Lycklig visar Pelle upp sin present för Erik. Och bara för att det är Pelles födelsedag lovar Erik ta honom med sig ut i världen två år senare "när snön smälter", då han blir fri från sitt kontrakt och kan plocka ut sin surt förvärvade lön från förvaltaren.

Det är nu sensommar. Nils och Lilla Anna försöker att träffas men stoppas oupphörligen av Nils far. Till gården kommer också "Soen", en gammal svensk piga med vilken Kongstrup avlat Rud. Kongstrup vill varken kännas vid sin f d älskarinna eller sin oäkting ¿ i folkmun kallad Vitkålshuvet ¿ och låter förvaltaren köra iväg dem. Det är också den tid då Pelle ska börja skolan. Lasse förbereder sin son med ceremoniell omsorg, men skolan är knappast en lärdomens högborg. Pelle lär sig i alla fall läsa hjälpligt och försöker med ringa framgång att sprida lite av kunskapens ljus även till sin gamle far.

Till vardags får de en ständig kost av sill, sill och mera sill, men då det lackar mot jul börjar Lasse och Pelle fantisera om att nu ska det vara dags för lite fläskstek med russin. På julafton får det uppklädda tjänstefolket som vanligt sill. Erik blir förbannad och protesterar högljutt. Förvaltaren kastar därför ut honom utan mat. På natten ser Pelle hur Nils och Lilla Anna i hemlighet träffas i hönshuset.

Inte heller i skolan står Pelle högt i rang, och då alla pojkarna springer till hamnen för att titta på en ihjälfrusen man som hittats provoceras han att hoppa i vattnet. Hemma får han bannor av far medan läkaren undersöker honom. Då han hämtat sig bjuds han in av fru Kongstrup och blir hennes förtrogne. Herrn i huset visar sig vara ingift i gården, allt är egentligen fruns arv efter föräldrarna. Fru Kongstrup lever emellertid upp när hennes niece, jungfru Sine, strax därefter anländer från staden för att bo en tid hos herrskapet.

På vårkanten blir Pelle accepterad av klassens busfrön då han utmanar läraren. Lasse uppvaktar Karna, men pigan tycker han är för gammal. Pelle tröstar Lasse och de börjar smida planer för att ta sig från gården och kanske åka till Amerika. När Pelle en dag går till hönshuset för att stjäla ägg upptäcker han Lilla Anna, som gömt sig där efter ett av sina möten med Nils. Hon är nu höggravid och försöker dölja detta. När godsförvaltaren kommer, hjälper Pelle henne att smita iväg genom att låta sig straffas för sin stöld. Senare, då han ligger och kyler rumpan i vattnet och betraktar en femtioöring han en gång fått av herr Kongstrup, kommer Rud och föreslår att Pelle får piska honom med brännässlor mot att han får pengen. Pelle piskar dock Rud så hårt att vänskapen mellan dem bryts. En tid efteråt hålls det husförhör. Pelle klarar sig med nöd och näppe, medan Rud i förtvivlan över att inte kunna något rymmer sin väg.

En mörk sommarnatt föder Lilla Anna sitt barn och mördar det omedelbart tillsammans med Nils. Barnet hittas snart i sjön av några pigor som tvättar, och Lilla Anna arresteras. I sorg och förtvivlan tar därför Nils ett självmordsuppdrag, att under en fruktansvärd storm ro ut med en livlina till ett grundstött fartyg. Han omkommer men hittas en morgon av några fiskare, som bär honom till skolhuset. Inför stumma elever gör Nils far, Ole, botgöring vid den döda kroppen av sin ende son.

Pelle och Erik förnyar sin överenskommelse om att dra ut i världen. Erik börjar emellertid bli en allt större nagel i ögat på förvaltaren med sin uppstudsighet, och vid slåttern tar förvaltaren hämnd. Då de andra drängarna och pigorna rastar, beordrar förvaltaren Erik att arbeta. Givetvis vägrar denne och förvaltaren går för att anmäla honom för polisen efter att ha talat om att den lön han intjänat nu inte ska utbetalas. Ursinnig följer Erik och de andra lantarbetarna efter med liarna i högsta hugg. Inne på gården hugger Erik efter förvaltaren, men just då alla tror att han ska sätta lien i gubbens bröst får han en sten till brunnskaret i huvudet och segnar ner. Drängarna bär ned den livlösa kroppen i källaren.

Hösten kommer med storm och vind. Ute vid en udde tvingas Pelle söka skydd i en liten sjömansstuga. Där får han mat av den vänliga fru Olsen, som berättar att maken är båtsman och försvunnen till havs sedan ett år. När Lasse får reda på fru Olsens belägenhet ser han en chans att få en bättre ålderdom. Med Pelle som ombud börjar en trevande uppvaktning, något som leder till ett ömsesidigt tycke mellan änklingen och änkan när de väl träffas. Samtidigt har herr Kongstrup börjat en försiktig uppvaktning av den unga Sine utan att frun fattat misstanke.

Efter skörden beger sig hela gården på utflykt till ett gästande marknadsgyckel. Karna försöker flirta med Lasse, som nu inte är intresserad av någon annan än fru Olsen. Under gycklarsällskapets uppträdande känner Pelle igen sin lekkamrat Rud bland artisterna och de förenas som vänner igen under kvällen.

Lite avsides från festligheterna har herr Kongstrup tagit Sines mödom och hon tvättar förtvivlat sin nedblodade klänning vid sjön, omedveten om att hon är iakttagen av "Soen".

Sine bestämmer sig för att flytta hem till staden igen. Fru Kongstrup blir förtvivlad och kan inte få någon förklaring till sin älskade nieces hastiga uppbrott. Vid avresan dyker "Soen" upp och avslöjar vad hon sett, och medan herr Kongstrup kör Sine till båten hör alla på gården hur frun i huset gråter och skriker.

Dagen efteråt tycks fru Kongstrup ha hämtat sig och uppträder med stram värdighet, och då herr Kongstrup återvänder tar hon vänligt emot honom. Mitt i natten väcks emellertid Lasse och Pelle av en av drängarna, som säger att de måste hämta doktorn eftersom fru Kongstrup skurit sin make.

Lasse och fru Olsen diskuterar giftermål, men först måste de få ut båtsman Olsens dödsattest från myndigheterna och det tar tid. Pelle börjar åter trakasseras i skolan. Fadern kallas horbock, och Pelle tvingas slåss med alla pojkarna. En vinterdag jagas han ut på isen av några klasskamrater som beväpnat sig med påkar. De avbryts av en eka som ros iland från en båt. Pojkarna känner igen båtsman Olsen, som alltså oväntat kommit hem. Lasse blir ledsen och börjar supa, och Pelle vågar inte gå i skolan.

Med spillrorna av den man som en gång var den stolte drängen Erik, pratar Pelle åter om att resa iväg. Det har gått två år. Vårsolen börjar smälta snön. Men Erik kan inte resa någonstans. Lasse häller ut sin sprit och lovar att bättra sig. Pelle lovar att börja skolan igen, men väl tillbaka dör läraren oväntat under en lektion.

På begravningen förolämpas Pelle av prästens son, som kallar Lasse för fru Olsens bihustru, och de börjar slåss. När Lasse hör Pelle berätta blir han bedrövad, att slå prästsonen kan få svåra konsekvenser. De söker därför upp fru Kongstrup för att be om hjälp. På besök i godsägarhuset upptäcker de att en ny ordning har upprättats. Det är fru Kongstrup som härskar. Maken är i alla bemärkelser kastrerad och förmår endast ligga i en soffa och äta kakor.

Fru Kongstrup lovar inte bara att hjälpa till, hon erbjuder dessutom Pelle att bli den nye lantbrukseleven, en position med hög status och löfte om bra arbete i framtiden. Stolt betraktar Lasse sin son prova för att få skräddarsydd elevuniform, men provningen avbryts av gälla skrik. Det är Erik som motvilligt tvingas in i en vagn av förvaltaren och körs bort till någon anstalt. Pelle avböjer att bli lantbrukselev. Tillsammans med Lasse planerar han i stället för deras gemensamma och omedelbara avfärd. Ställd inför faktum bryter fadern ihop och erkänner att han inte vågar ge sig av, han känner sig alltför gammal.

Lasse packar ned flera av sina egna kläder till Pelle. När de skiljs tidigt på morgonen följande dag, säger Lasse att Pelle kanske kommer till ett riktigt hem den dagen han återvänder igen. Pelle svarar menande: "Hälsa Karna." På stranden ser Pelle ut över havet mot den uppstigande solen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Den svenska pressen lockades till lyriska tongångar. Det som gång på gång särskilt framhävdes i recensionerna var Bille Augusts regi, Jörgen Perssons foto och skådespelarinsatserna av främst Pelle Hvenegaard, Max von Sydow och Björn Granath. Men reservationslöst var inte knäfallet.

Hanserik Hjertén, DN: "Även om Pelle Erövraren växer ut till en folklivsskildring med olycklig kärlek, skolkufar, manbarhetsprov och barndomens hela förunderliga värld, handlar den främst om detta: de förtryckta som försöker hävda ett minimum av självkänsla, men som trycks ännu bestämdare ner i skiten. Genom begränsningen i sin filmatisering tappar Bille August bort det perspektiv på arbetarrörelsens framväxt som finns hos Andersen Nexø. Men han demonstrerar förvisso en av dess grogrunder.

Det är en beundransvärd prestation. Kanske inte så mycket i originaliteten i det personliga avtrycket, som ingalunda kan jämföras med Jan Troells Här har du ditt liv [1966/24], en annan berättelse om en arbetargrabb på väg att erövra världen. Däremot imponeras man av Bille Augusts förmåga att skapa liv i det mörka, att aldrig tynga ned filmen med dess allvar och att med bevarad skärpa låta ett humoristiskt stråk löpa genom lantproletariatets skuggtillvaro. Framförallt genom Lassefar, ett gammalt arbetsök i nerförsbacken som Max von Sydow ger ett betagande skimmer av godlynt livserfarenhet och fåraktig fadersstolthet.

Det är en underbar syn, en nytändning för denne aktör, som befriad från sina hopsnörda neurotiker och inknutna utvandrare på den svenska marknaden gör filmen om Pelle Erövraren till sin. Därmed inte sagt att Pelle Hvenegaard är någon dålig Pelle Karlsson. Med övertygande säkerhet genomför han sin roll i denna älskansvärda parskildring av far och son. Men kanske blir hans Pelle Erövrare mer ett porträtt utifrån än inifrån. I den dansk-svenska rollistan görs för övrigt många goda insatser. Särskilt av Erik Paaskes drängplågare och Björn Granaths revoltör som krossas av ödet och överheten.

Sist men inte minst bör Jörgen Perssons foto nämnas. Med samma skicklighet fångar han den instängda människan som den föränderliga naturen. Vintervägar rykande av snö, vårsådd på solbelysta åkrar, Pelle samlande ved i den sommarljusa skogen, och i bakgrunden havet som alltid finns där som ett lockrop från den stora världen. Det är vackert, men inte otillständigt vackert. Bara en ovanligt synliggjord del av den livsbejakelse som finns bakom fattiglukten på Stengårdens leriga gårdsplan. Och mycket vackrare finns väl inte."

Lasse Bergström, Expr: "Så blir denna film om Pelle Erövraren i första hand en berättelse som med mörk poetisk kraft avbildar den verklighet ur vilken den nya världen ska kämpas fram. Här är Nexøs revolutioner endast en låga av kollektiv vrede som ödet snabbt släcker och här börjar, som hos Tjechov, det sociala mönstret förgöra sig självt, i herrskapsgårdens salonger. Det blir väl någon gång både dunklare och vackrare än vad Nexø med sin entusiasm och sitt röda flaggspel tänkte sig och det blir framför allt en film som mer kommer att handla om Lassefars öde än om Pelle Erövrarens.

Det bestyrks självfallet av det grepp som Max von Sydow tar om rollen. Efter utvandrarfilmernas ljuslynte Karl Oskar får denne storartade aktör nu återvända till de nordiska visionerna med nya livserfarenheter och göra en människa på ett helt annat sätt sammansatt av styrka och nederlag än Mobergs folklige hjälte. Det är en återkomst i stor stil: ett krön. Men den unge Pelle Hvenegaard som Pelle är också märklig med sina klara iakttagande ögon och sitt känsliga ansikte och hela filmen hålls samman av denna ovanliga gemenskap mellan två generationer, medan årstiderna växlar över land och hav i Jörgen Perssons ljusdunkla foto."

Margareta Norlin, Chaplin: "Kanske tycker jag att det finns ett övermått av dröjande naturlyrik i Jörgen Perssons vackra scenerier - som så ofta i skandinavisk film. Men så fort August får fatt på människorna igen tätnar dramatiken. Hans styrka ligger i personinstruktionen och de psykologiska porträtten, som långt ifrån alltid präglas av grått elände. Det finns scener av magnifikt tragikomisk natur, i synnerhet när von Sydow behagar visa sin härliga nuna. Spelet är överlag strålande, men kanske måste man, vid sidan av von Sydow särskilt nämna Björn Granaths trotsiga drängporträtt. Det är storslaget. Däremot håller inte Pelle Hvenegaard riktigt i alla scener som Pelle själv. Det förvånar eftersom god barnregi brukar vara ett av Bille Augusts särskilda kännemärken. Men kanske rollens krav är övermänskligt stora, Pelle finns ju med i så gott som varje bild."

Även i Danmark välkomnades filmen med öppna armar när den hade premiär annandag jul. I filmtidskriften Kosmorama skrev Palle Schantz Lauridzen: "Det var sandelig på tide. 81 år efter bogens udgivelse kommer nu en filmatisering af et af dansk litteraturs hovedværker. Dreyer, Widerberg og Polanski har alle haft planer om det, men Bille August har gjort det: Pelle Erobreren er blevet til film. Bille Augusts hidtidlige produktion lovede på forhånd godt for resultatet. Hans infødte og dybdeborende skildringer af drenge og deres opvækst - fra tv-produktionerne Verden er så stor så stor og Busters verden til Zappa og Tro, håb og kærlighed - lagde op til, at det netop var ham, der skulle kunne gøre Pelle til den verdensstjerne, han længe fortjent at blive. Og lad det være sagt med det samme: Pelle Erobreren er en stor film. Ikke nok med at den varer 2 timer og 40 minutter og dermed er den første danske helaftensfilm. Den er også kraftfuld. Den suger meget næring fra romanforlæggets elementære råstyrke, men den føjer til, trækker fra og betoner på sin helt egen facon. Man ville ganske enkelt være et skarn, hvis man påstod, bogen var bedre. I et stort episkt åndedrag, der også har tid og lyst til at indoptage de uendeligt små hændelser, skildrer August på frigørende umanieret vis Pelle og verden omkring ham. Han gør det i ånden fra dengang, der var fortællinger til; fortællinger, der søgte at gribe det typiske og det individuelle på én gang. August har lavet en fin film i den store tradition af brede episke fortællinger. Den dyrker den realistiske detalje, folkelivet, den geografiske lokalitet og den framragende skuespiller-præstation: Pelle Hvenegaard er et kup som Pelle; Max von Sydow er genial som Lasse. Man forstår, at Bille August fra første færd har haft netop ham i tankerne; Björn Granath forener den oprørsk-visionære Erik med en fanden-i-voldskhed og en underspillet gnist af farlig charme: giv dog den mand en 20-30 Oscars, Césars, Stellas, Bodil'er og Robert'er for bedste mandlige birolle!"

När Pelle Erövraren verkligen erövrade världen finns det anledning att ta ett kort citat ur en av de stora amerikanska dagstidningarna. I samband med att filmen visades på New York Film Festival [biopremiären var först i december 1988] uppehöll sig Vincent Canby i New York Times 1988-09-30 inte oväntat länge om den för amerikansk filmpublik välkände Max von Sydows rollprestation, men sedan gick han in på själva filmen och avslutade artikeln så här:

"Mr. August never indulges the pathos that is built into the story, which is to his credit as a disciplined film maker, though it also keeps the film at a slight remove from the audience. One is never unaware that this is a very long movie. Mr. August brings a cool 20th-century sensibility to what is, at heart, a piece of passionate 19th-century fiction. As played by Mr. Hvenegaard, who looks a bit like the young Dickie Moore in Hollywood's old Oliver Twist [1933], Pelle is idealized without being softened. Mostly, he is a camera, receiving the images of a childhood that will eventually shape the course of his life. The scale of the physical production is most impressive. Mr. August and Jörgen Persson, the cinematographer, avoid the picturesque, which is not to say that Pelle isn't a beautiful film. It's just that its looks are more than skin deep."

Kommentar Svensk filmografi

Martin Andersen Nexø (1869-1954) är dansk litteraturs kanske främste proletärförfattare och har haft stor betydelse inte bara för dansk litteratur. Hans verk har spridits långt utanför hemlandets gränser. Bland annat har svenska arbetarförfattare, som Moa Martinson i boken "Så var det!", vittnat om Nexøs betydelse för deras eget författarskap. Romansviten "Pelle Erobreren" skrevs 1906-1910 och omfattar fyra delar. Som Palle Schantz Lauridzen skriver i sin recension i Kosmorama (se ovan) har det inte saknats försök att tidigare filmatisera detta banbrytande romanarbete om en närmast livegen lantarbetarpojkes uppväxt till socialistisk arbetarledare. Problemet har varit att rättigheterna till författarens verk funnits i DDR, där han efter flykt från det naziockuperade Danmark via Sverige och Sovjetunionen levde från 1945 och fram till sin död.

Sommaren 1983 erfor regissören Bille August att rättigheterna övergått till det danska förlaget Gyldendal, och den 31 oktober samma år köpte han och producenten Per Holst filmrättigheterna till hela romansviten "Pelle Erobreren". Efter några års samproduktionsförhandlingar med filmbolag i Canada och USA, vände sig August och Holst 1985 till Svenska Filminstitutet och Svensk Filmindustri. De var eniga om att filmens språk inte kunde vara engelska, vilket de amerikanska filmbolagen krävt, utan måste vara svenska och danska, och av budgetskäl beslöt de sig för att endast filmatisera romansvitens första del, "Barndom". Slutsumman för denna med skandinaviska mått mätt omfattande produktion slutade på ca 25 miljoner danska kronor. Svenska Filminstitutet och Svensk Filmindustri stod för sju miljoner, Det Danske Filminstitut gick in med tio miljoner, danska LO-förbundet Specialarbejderforbundet (SID) sköt till tre och resten kom från Per Holsts produktionsbolag.

Filminspelningen kom att vara i ett halvår, från juli 1986 till januari 1987, eftersom årstidernas växlingar är viktiga för filmens handling. Den ovanligt stränga vintern med mycket snö och omfattande isbildning i havet gjorde förhållandena idealiska för flera av bokens scener. Anmärkningsvärd är också den detaljrealism som scenografen Anna Asp tillämpade för att återskapa ett storgods från 1870-talet. Bland annat skaffade hon fram gammaldags raser av nötkreatur, gäss, svin och höns och lade ned ett stort arbete på att renovera den gamla förfallna Bregnegården till en herrgård i fornstor glans.

Slutresultet blev en film som kom att distribueras till många länder, och priserna haglade över produktionen. De mest prestigefyllda var givetvis en Oscar för bästa utländska film och Guldpalmen i Cannes. Max von Sydow blev också oscarnominerad för bästa manliga huvudroll. Hemma i Sverige och Danmark blev det givetvis gott om priser. Både de svenska och de danska filmkritikerna gav filmen pris som årets bästa, och de nationella filmpriserna - Bodilstayetten i Danmark och Guldbaggen i Sverige - blev flera. Pelle Erövraren belönades med en Guldbagge som bästa film, och Max von Sydow erhöll en bagge som bästa manliga skådespelare.

Den enda negativa rösten i den annars kompakta lovsången förefaller ha varit Gunnar Bergdahl (AB 1988-02-01) i en artikel inför Guldbaggegalan. Bergdahl kallade bl a filmen för "en urvattnad impressionistisk skiss till romanens inledning" och karaktäriserade dess estetik så här: "Som ett nostalgiskt raster ligger de vackra bilderna över nöden och eländet. Ur dessa årstidsvandringar på Bornholm återstår till slut bara ett oförglömligt bullerbyperspektiv på ett för evigt försvunnet förflutet."

Den danske regissören Bille August (f 1948) utbildade sig på Christer Strömholms fotoskola i Stockholm 1969 och gick sedan fotolinjen på den danska filmskolan 1970-1971. Han var A-fotograf i flera svenska produktioner, t ex Hemåt i natten (1977/4) och Män kan inte våldtas (1978/5), innan han regidebuterade i hemlandet med Honungsmåne (1978). Redan före det stora genombrottet med Pelle Erövraren hade August uppmärksammats internationellt med barndomsskildringen Zappa (1983) och uppföljaren Tro, hopp och kärlek (1984).

Huvudrollsinnehavaren, Pelle Hvenegaard (f 1975), var en elvaåring utan andra skådespelarerfarenheter än de han gjort i skolpjäser. Han togs ut bland 2.000 svenska och danska pojkar på våren 1986. Kanske var det, som det står i filmbolagets pressmaterial, ett förebud att hans mor under graviditeten läste just Andersen Nexøs romansvit och bestämde att om hon fick en pojke, skulle han heta Pelle.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se