Pressreaktion Svensk filmografi
Många recensenter såg filmen som ett välkommet erkännande av en misskänd kulturyttring och en ovanlig skildring av konstnärligt skapande:
Ylva M Andersson, GP: "Amors bilar kan beskrivas som ett nedslag i en kultur med ett levnadssätt som är tämligen okänt och absolut oförstått utanför den egna garagekretsen. Att bygga sin egen bil är att bygga upp sig själv. På så sätt blir Amors bilar en skildring av nutidens fanatiska identitetssökande, som ofta speglas i fysisk eller psykisk uppbyggelse på gym eller olika mottagningar. Amors bilar är en angelägen, skickligt berättad och bildmässigt välgjord film om något vardagligt men ändå bortglömt."
Jan Aghed, SDS: "Amors bilar var en av upptäckterna och de glada överraskningarna vid Filmens Dag - de oberoende filmarnas generalmönstring av årsproduktionen - nyligen.
Att konstatera vilken rik tillgång på nutidskänsla, verklighetssinne och obegagnade iakttagelser, tillsammans med en fräsch bildsyn, som den svenska dokumentärfilmen äger börjar nästan bli lika tjatigt som att påpeka i vilken allt tristare omfattning spelfilmen saknar samma saker.
Men det kan inte hjälpas - Ylva Floremans drygt timslånga dokumentär om ett gäng Moragrabbars bilvurm och passionerade hobbyarbete är ännu en påminnelse. (-)
Floreman tränger in i dessa motorbitna arbetarungdomars värld med en ovanlig blick för uttrycksfulla och sensulla detaljer och en beundransvärd ovilja att markera någon distans, allraminst av nedlåtande art, till deras allt uppslukande intresse.
Tvärtom framhäver hon - genom att visa, aldrig genom att predika - hur skapande de är, till den grad att hennes film kan ses som en engagerad visuell tillämpning på Göran Palms generösa kulturbegrepp.
Osökt och utan att göra någon påflugen poäng av det får hon också fram deras inställning till tjejer, äktenskap och framtid. Det är inga i politisk mening progressiva arbetarklassynglingar filmen låter oss möta. Men att vi får en fängslande, tänkvärd och roande inblick i deras verklighet är obestridligt, liksom att regissören är en av de inte så få udda begåvningar som det borde falla sig naturligt att odla och ge svängrum, om den filmpolitiska verkligheten vore en annan."
Elisabeth Sörenson, SvD: "Allvaret, det är jobbet med bilen, i övrigt är pojkarna ännu på valpstadiet. Deras prat om flickor, en kväll på fiket, är spretigt och känslomässigt oerfaret. Den scenen blir också onödigt utdragen, men annars är Amors bilar en mycket levande dokumentärfilm gjord med känsla för styrkan i bildens 'språkliga' nyanser. Där finns en mycket medvetet hanterad frihet i förhållandet mellan bilder och dialog - inga illustrationer till en text. Hans-Åke Lerin heter fotografen. En av hans och regissörens finaste bildkompositioner rymmer både byggarslitet och - sedd genom vindruta och uppslagna garageportar - en vintrig hage med hästar i rörelse. Kameran ser det landskap som kanske ännu inte drabbat de unga bilbyggarna och drömmarna. Däremot är människorna i samhället märkvärdigt frånvarande i filmen.
En dag är bilbygget färdigt. Jans klarsynta kommentar rymmer en befrielse och utgör i mitt tycke den perfekta slutpunkten. Det han sedan säger om människans behov av att skapa är en upprepning vars poäng jag inte ser."
Kommentar Svensk filmografi
Amors bilar var journalisten och författaren Ylva Floremans andra dokumentärfilm efter debuten med Ovanlandet. Filmen var en utveckling av reportageboken "En amazon med gangsterkeps", som Floreman gjorde 1986 tillsammans med fotografen Maud Nycander. I en essä i tidningen Motorföraren (nr 12/1988) utvecklar hon sina intryck av de bilbyggande tonåringarnas vardag i Mora, och i en artikel i Arbetet 1991-06-16, i samband med den tredje TV-visningen av filmen, beskriver hon det långa arbetet med projektet 1984-88.
Att filmpremiären förlades till en rad städer utanför Stockholm skapade uppmärksamhet i lokalpressen. Till flera av visningarna inbjöds medlemmar av MHF-Ungdom genom särskilda utskick av föreningen. Det blev också debatt när Floreman, först i en artikel i DN 1988-09-18 och senare 1988-11-24 på LOs debattseminarium "Kultursponsring - till vad, för vem?", tog upp LOs försök att villkora sina anslag till filmen med vissa klippningar. Främst var det scenen då Jan och Kenneth träffar de två "popoffren", dvs två klädintresserade medelklassflickor, på en mack utanför Mora. På ett av sidofönstren i Kenneths bil syns ett SAF-märke från den s k fri företagarkampanjen. Floreman beskriver i sin debattartikel konfrontationen med LO-företrädarna:
"Efter visningen säger LO:s representant att det är en ärlig dokumentation av dessa ungdomar.
- Men det är synd att det finns ett SAF-märke på en av bilarna i filmen.
Om jag önskar en diskussion med LO om vidare stöd till filmen, måste jag ta bort SAF-märket. Det är LOs krav, och jag föreslås att retuschera bort märket, eller ta ut hela scenen, eller sätta in andra klippbilder. När något av detta är gjort kan jag återkomma.
SAF-märket sitter på en bil i en sekvens där det är en konfrontation mellan filmens killar och två tjejer. Märket sitter på utsidan av bakre sidofönstret, intill den ena tjejen. Av filmens totala längd, 65 minuter, syns märket cirka 20-30 sekunder.
Scenen är viktig för filmens berättelse. Det är en konfrontation mellan arbetarklass och medelklass, mellan landsbygd och storstad. Scenen är laddad. Om man ens noterar märket, förknippas det snarare med tjejerna än med killarna. I en fiction skulle man mycket väl kunnat förstärka klyftan genom att placera SAF-märket just där det nu sitter."
När Floreman åter tar upp frågan på LO-seminariet, rapporterar ABs utsände Gunder Andersson i en artikel 1988-11-25 under rubriken "Så avslöjas en sponsrare" om reaktionen från LOs kulturombudsman Lars-Göran Pettersson:
"Nu utbröt en viss förvirring. En viss trötthet också, och sorgsenhet. Samma gamla trista historia: arbetarrörelsens ängslighet. Istället för att göra en poäng av detta med ett SAF-märke på en arbetargrabbs bil, ha det som utgångspunkt för en ideologisk diskussion om hur och varför - nej locket på. Bort med allt som gör verkligheten motsägelsefull. Den stalinistiska reflexen.
Men kanske rörde det sig bara om ett olycksfall i arbetet? Hoppet fanns kvar.
Då reste sig Lars-Göran Pettersson i hela sin längd. Han var förvånad, lite upprörd nästan. Jag förstår inte vad du menar. Vi måste få ha inflytande över filmer vi är med och finansierar. Vi har alltid synpunkter på hur de ska klippas. Det är arbetarklassens pengar.
Lite generade bröt alla upp. Det gäller att minnas det bra som ändå sas, sa någon. Och alla nickade och suckade."