Ett paradis utan biljard (1991)

Media (1 st)

Biljardfanatiker från toscansk håla får jobb i drömlandet Sverige, landet där man viskar när man pratar, där kaffet är diskvatten, där man får mjölk till maten och där det inte finns några biljardbord.

– Vad är Sverige, en sakristia?
Man får inte tala högt. Om svenskar talar högt är de fulla.
– Det är inte konstigt att svenskarna är lugna när de dricker det här kaffet.
Kaffet är som diskvatten, man får mjölk till maten och vin får man inte beställa före tolv. Men värst är det att man inte spelar biljard, som på Antonios Bar Sport hemma i Castellina i Toscana.

Där har den entusiastiska Guiseppe, biljardfanatikern som går in i allting, fått brev från paradiset; landet där man tjänar tre gånger så mycket som hemma och får lön när man är sjuk, där tjejerna är galna i svart hår och alla har sommarstuga.
När italienarna står i duschen efter tågresan till Sverige, sprutar man desinfektionsmedel på dem med en slang. Men vid fabriken spelar en orkester "O sole mio" och direktören tar i hand och håller tal på italienska (och säger cazzo, kuk, istället för caso, skäl). 
På tåget har Giuseppe drömt om topless-blondiner som öppnar sina vargskinnspälsar. I våningssängen i baracken drömmer han att svenskor bär fram berg av italiensk mat och presenterar rätterna med perfekt uttal. I Sverige studerar alla italienska, si, si! – Och efter maten blir det kaffe och sambuca i biljardsalongen. Biljardsalongen!!
I verkligheten kommer det inte några lucior med osso buco. Giuseppe skriker att han har rest 3000 km för att andas kall luft och göra moln när han pratar. Han är utled på Sverige, och kompisen som lurat dit honom med sina jävla brev är en stor skit…

Hanserik Hjertén, DN: "[…] Det var i alla fall länge sedan vi skrattade så gott på en 'svensk' film. […] mötet med Sverige och svenskarna blir förstås något annat än [Giuseppe] tänkt sig. Om inte en kollision så i varje fall en serie småkrockar, som Barsotti tar väl vara på med sitt intelligenta komedihumör. […]
Barsotti är också klädsamt självironisk när han visar att det krockas mellan italienare också, regionalt och mänskligt. I arbetarbaracken, där man håller modet uppe med vin, kvinnor och sång, finns en glädjeförstörande milanesare som är mera svensk än svenskarna själva. Och under den muntra ytan är det ju ingen rolig bild Barsotti tecknar av Sverige. […] Barsotti håller fast vid komedins bärande kontraster. Precis så här kändes det antagligen att komma utifrån till det aningslöst inkapslade efterkrigs-Sverige.
[…] Vad Ett paradis utan biljard handlar om, därom vittnar den avslutande allvarstonen, är plågan i att skiljas från den egna själsmyllan och gästa en verklighet som aldrig riktigt kan bli ens egen. Och där känns Carlo Barsottis lyckade farskomedi hur tidlös som helst."

Det blev debatt om filmen. I en recension i SvD påstod Hans Schiller att ett av skälen till att Barsotti kunnat få pengar på ett så svagt manus var det faktum att han var en invandrad kulturarbetare, en grupp som svenska institutioner enligt Schiller hyste förkärlek för. Mario Grut, som var nöjd med filmen, skrev i Aftonblader om "de invandrarfilmer som turkar och chilenare och andra gör med bidrag från Filminstitutet och Kanal 1, TV2 och Sandrews och liknande inrättningar." Schillers utfall bemöttes av författaren Theodor Kallifatides, som dels hyste oro för vad kritikerns påstående kunde leda till när det gäller tolerans mot invandrare, dels ifrågasatte hans användning av begreppet med hänvisning till att regissören faktiskt varit bosatt i Sverige i 20 år.
När Barsotti (f 1939) gjorde sin film hade han en lång karriär bakom sig, framför allt som teaterregissör och skådespelare. Vid arton års ålder regisserade han revyer i hemlandet Italien, och när han i början av 1970-talet bosatte sig i Sverige blev han en av de ledande i teatergruppen Narren. 1976 bildade han gruppen Bella Ciao. Barsottis uppsättningar av Dario Fos pjäser är bland de främsta i Sverige. Han har också gjort dokumentärer för svensk television.
Text: Nina Widerberg (2018)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

Läs mer om denna film i vår artikel "Arbetets söner – och döttrar"

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	Ett paradis utan biljard
Svensk premiärtitel	Ett paradis utan biljard
Samproduktionstitel	Un paradiso senza biliardo (Italien) Et paradis uden billard (Danmark)
Distributionstitel	Ein Paradies ohne Billard (Tyskland)

Regi	Carlo Barsotti
Manus	Carlo Barsotti
Producent	Börje Hansson
Produktionsledare	Erich Hörtnagl
Foto	Göran Åslund
Musik	Kjell Westling
Scenograf	Staffan Erstam
Klippning	Susanne Linnman
Ljudtekniker	Bo Persson Stefan Ljungberg
Regiassistent	Christer Larsson Luca Falorni
Teknisk regi	Ocki Hansson (Teknisk ledare)
Scripta	Kerstin Sundberg Anne von Sydow
Medproducent	Bo Christensen Fulvio Lucisano
Inspelningsledare	Lars Blomgren Giuseppe Vannucci
Produktionsassistent	Frida Edström Roberta Baiano
Pressinformation	Katarina Lindgren Agneta Karlström
B-foto	Lennart Peters
Stillbildsfoto	Susanne Sandström (som Susanne Sandström-Bucht)
Fotoassistent	Mattias Högberg (C-foto)
Elektriker	Börje Larsson
Passare	Johan E. Andersson
Ljussättare	Nils Melander
Negativklippning	Kerstin Hellgren
Musikarrangör	Kjell Westling
Scenografiassistent	Gunilla Essler Cristina Maglini
Snickare	Lars Gulander Per Nerlund Jonas Elmqvist Mats Tegnér Johan Sjölin Federico Baiano Antonio Di Stasio
Dekormålare	Hervé Montfort Ulrika Holmer
Rekvisita	Mats Wolgers Elisabeth von Koch
Attributör	Louise Stenberg
Kläder	Annika Rabe Sara Barsotti (assistent)
Sömmerska	Vittoria Barbini
Smink	Cecilia Drott
Chaufför	Fulvio Di Lazzaro
Byggledare	Ulf Jacobson
Maskörassistent	Annika Stödberg
Ljudläggning	Bo Persson Stefan Ljungberg
Övrig medarbetare	Gunnar Falk (grafisk form) Maria Hansson (statistkoordinator) Violetta Barsotti (praktikant) Charlotte Ericstam (praktikant) Franco Fautini Katinka Faragó (tack till) John Thompson (tack till) Camillo Lepovati Amelia Paletti (tack till) Mario Catellana (tack till) Giuseppe Costa (tack till) Rune Svensson (tack till)
Manusöversättare	Anna Barsotti

Paolo Migone	Giuseppe
Gianluca Favilla	Franco
Giacomo Poretti	milanesaren
Giuseppe Nesi	maremmanaren
Renzo Spinetti	genuesaren
Carlo Felicetti	gruppledaren
Björn Granath	tjänstemannen
Carin Ödquist	sekreteraren
Görel Crona	Eva
Carina Lidbom	Lena
Thomas Hoder	dansken
Michael Segerström	poliskommissarien
Mona-Lis Hässelbäck	hans fru
Svante Grundberg	poliskonstapeln
Björn Wallde	flanören
Pia Green	servitrisen
Susanna Mannelli	Maria
Azio Citi	Azio
Massimo Sarchielli	Antonio
Dodi Moscati	Antonios fru
Julenti Rossanto	prästen
Carlo Neri	vän i byn
Fabio Vannozzi	vän i byn
Bobo Rondelli	vän i byn
Johan Rabaeus	Olle
Gustav Kling	direktören
Bertil Norström	mannen i omklädningsrummet
Jonas Granström	äkta mannen
Helene Lundell	äkta hustrun
Thorsten Andreassen	en ung svensk
Franco Barattoni	italienare i baracken
Diego Bonnaccorso	italienare i baracken
Roberto Catenacci	italienare i baracken
Stefano Catenacci	italienare i baracken
Michele Esposito	italienare i baracken
Antonio Farina	italienare i baracken
Eustachio de Lo Martire	italienare i baracken
Pino Poli	italienare i baracken
Roberto Tosini	italienare i baracken
Pino Versola	italienare i baracken
Massimo Vincenzi	italienare i baracken
Barbro Waara	övrig medverkande
Kerstin Söderlund	övrig medverkande
Liv Alsterlund	övrig medverkande
Cecilia Lindau	övrig medverkande
Julia Hede	övrig medverkande
Krister Bergqvist	övrig medverkande
Tor Svae	övrig medverkande
Anette Gustavsson	övrig medverkande
Åsa Lindholm	övrig medverkande
Linda Lundmark	övrig medverkande
Anna Drougge	övrig medverkande
Marie Lindqvist	övrig medverkande
Christos Nicolaidis	övrig medverkande
Leonardo Bello	övrig medverkande
Michele Buzzarro	övrig medverkande
Roberto Lianti	övrig medverkande
Stefano Corsi	övrig medverkande
Coppelecciaito Coppeleccia	övrig medverkande
Adolfo Gigli	övrig medverkande
Massimo Magnani	övrig medverkande
Ivo Pavolin	övrig medverkande

Produktionsbolag	Paradise Production		(i samarbete med)
Samproduktionsbolag	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	FilmTeknik AB
	Sveriges Television AB TV2
	Sandrew Film & Teater AB
	Filmlance International AB
	Nordisk Film Produktion A/S
	Italian International Film SRL
	Mandragola Film & Teater
Distributör i Sverige (35 mm)	Sandrew Film & Teater AB	1991
Distributör i Sverige (DCP)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	2018
Laboratorium	FilmTeknik AB
Sales	AB Svensk Filmindustri	2023
Övrigt bolag	Fonds Eurimages du Conseil de l'Europe
	Laboratori dell'Imagine		(produktionsservice)
	Restaurant Birger Bar		(matdesign)
	Elitos SpA		(helikopter)
	Nora Bergslags Veteran-Jernväg		(tack till)
	Italienska Riksförbundet-FAIS		(tack till)
	Pythagoras Vänner/Industrimuseet		(tack till)
	Technophone/AB Curt Enström		(tack till)

En by i Toscana, våren 1950. Unge Giuseppe vinkas av på järnvägsstationen och åker till Sverige för att arbeta för en betydligt högre lön än han kan få hemma i Italien. Han har lockats dit av sin gamle vän och kamrat från partisantiden i andra världskrigets slutskede, Franco, som emigrerat efter det att han efterlysts av polisen i hembyn.

Franco beskriver Sverige som fyllt av vackra och villiga kvinnor och som ett arbetarnas paradis med hög lön, sjukersättning, gratis bostad och sjukvård och lång helgledighet. Det enda han gång på gång skriver att han längtar efter är ett biljardbord, för i hembyn är biljard männens sociala centrum.

På tåget minns Giuseppe tiden när Franco fortfarande bodde hemma i byn och vilken högtidsstund det var i bykaféet då det kom ett nytt biljardbord. Senare fantiserar han om att Franco kommer honom till mötes i ett svenskt vinterlandskap med häst och släde och två unga blondiner iklädda pälsar och raffset. Han vaknar dock upp då en av kvinnorna visar sig vara Maria, en kvinna Franco var förlovad med i byn men som Giuseppe också åtrår.

Väl framme vid slutstationen i en stad någonstans i Mellansverige möts Giuseppe och de andra italienska arbetsrekryterna av en svensk mässingsorkester som lite långsamt och tafatt spelar ¿O sole mio¿. De förs i en bilkolonn till fabriken, där de högtidligen välkomnas av fabriksledningen.

I gratisbostaden ¿ en arbetarbarack med fyrabäddsrum ¿ återförenas Giuseppe med Franco, som bjuder med honom hem till sin nya bostad. Franco har nämligen träffat och flyttat in hos den frånskilda småbarnsmamman Lena.

Där pratar de länge och väl om hembyn i Toscana. Giuseppe undrar varför Franco aldrig hört av sig till Maria, som fortfarande väntar på honom och som skickat en present med Giuseppe. Men Franco undviker ämnet och säger att det är för mycket att förklara. Han lovar dock att ta väl hand om Giuseppe och försöker förklara lite hur det går till i Sverige, där rösterna aldrig höjs, maten och kaffet smakar annorlunda och där det bara finns en enda fackförening.

Och det går bra för Giuseppe på fabriken. Han blir vän med en dansk krigsflykting och även med de till en början lite dryga och överlägsna norditalienarna han delar barack med. Den ende som går honom ¿ och de andra landsmännen ¿ på nerverna är en liten besserwisseraktig tråkmåns från Milano, Enzio.

Det finns bara ett problem, och det är att Giuseppe arbetar alldeles för fort. Franco tvingas ingripa och förklara att fackföreningarna motsätter sig den höga arbetstakten, och att arbetskamraterna har svårt att hänga med. Detta väcker förundran hos Giuseppe, liksom att arbetarna inte får vin i fabriksmatsalen eller att han och Franco inte kan få vin till söndagslunchen på järnvägsrestaurangen före klockan 12.

Men det som gör honom riktigt upprörd är att han bara får drygt halva den lön Franco sagt att han skulle få. Vad denne glömt att berätta är vad man får ut efter det att skatten är dragen. En kväll filosoferar han och Franco över ¿den svenska modellen¿ med socialistisk regering samtidigt som kungen sitter kvar och om neutraliteten under andra världskriget trots att grannländerna Norge och Danmark ockuperades av nazisterna.

På natten drömmer Giuseppe om ett Sverige som är det fulländade paradiset: Alla talar italienska. Restaurangen serverar italiensk mat och italienska viner. Arbetarna betalar ingen skatt ¿ det vara bara ett spratt de spelade Giuseppe ¿ det gör naturligtvis bara kapitalisterna. Men det verkliga ögonblicket av lycka blir då Giuseppe under gästernas applåder förs in till järnvägsrestaurangens biljardbord, där Franco, arbetskamraterna och kamraterna från hembyn väntar.

Giuseppe börjar nu tröttna på sin vistelse i Sverige. Klimatet är för kallt. Han kan inte se någon måne för den ständiga molnigheten. Han bor trångt med sina arbetskamrater och tvingas stanna uppe i matrummet då de andra har kvinnosällskap med sig hem. Och han trånar efter Maria hemma i byn. Det finns emellertid en annan kvinna han också fått ögonen på Lenas granne Eva, en frånskild tvåbarnsmor med en alkoholiserad före detta som gärna blir våldsam när han fyllnar till. Hon öppnar alltid och hälsar när han kommer för att besöka Franco, och Giuseppe grunnar på hur han ska lyckas börja prata med henne trots språkförbistringen. Han övar de få ord han kan på svenska och snappar upp en del andra på affischer han passerar, t ex "kultivera".

Då han kommer för att hälsa på hos Franco, öppnar Eva som vanligt dörren. Trevande försöker Giuseppe få fram några ord samtidigt som Eva försöker få honom att förstå att Franco inte är hemma. Till slut drar Eva in honom till sig och bjuder honom på kaffe. Senare förför hon honom handgripligen. Mitt i natten dyker Olle oväntat upp, så Giuseppe tvingas halvt påklädd hoppa ut genom fönstret.

Nästa dag får han en utskällning av Franco i dennes hem, och de börjar slåss med både knytnävar och inredning. Lena blir rädd och ringer polisen, men när den kommer låtsas Giuseppe och Franco som om de bara skämtat med varandra. När poliserna gått iväg, blir de båda slagskämparna dock utkastade av Lena. I vinternatten på nästan öde gator säger Giuseppe att han känner sig lurad av alla skönmålningar som Franco målat upp av Sverige. Han längtar hem.

Dagen därpå kommer inte Giuseppe till arbetet. Efter arbetsdagen beger sig därför Franco till barackerna, och får reda på att Giuseppe ska ta tåget tillbaka till hembyn i Toscana. Franco springer till stationen och hittar Giuseppe i en av vagnarna. Giuseppe lockar Franco att följa med tillbaka, men han känner att han inte kan konfronteras med sina gamla kamrater i byn och återse Maria. Han väljer att stanna. Då tåget kör iväg skriker Giuseppe åt honom att Sverige visst är ett paradis men att han saknat biljard alltför mycket. En tid senare får Franco brev från Giuseppe. Vid sitt sedvanliga bord på järnvägsrestaurangen läser han om Giuseppes och Marias bröllop. Ytterligare något år senare läser han om att de fått en son, som de döpt till Franco efter honom.

Tiden går. På 1960-talet har järnvägsrestaurangen förvandlats till en krog med bardisk och på 1980-talet till en pizzeria. Men fortfarande sitter Franco på sin vanliga plats och läser breven från Giuseppe. Barnet Franco har nu växt upp och tagit juristexamen. Han är distriktssekreterare i kommunistpartiet och har till faderns stolthet vunnit de toscanska biljardmästerskapen. Den ende Giuseppe tror kan slå sonen är Franco, som en gång var byns bäste biljardspelare.

När Franco går iväg från restaurangen ser han hur det en gång så provinsiella Sverige förvandlats till ett mångkulturellt samhälle präglat av samma ungdomskultur som i Italien. Vid utgången stöter han ihop med en yngling som kallar honom svartskalle. Ursinnig griper han tag i den unge mannen och skriker att han efter 20 år i landet nu blivit en gråskalle.

Sedan går han till bilen och rivstartar. Han kör sin Volvo genom vinterkala alléer medan han drömmer om sitt grönskande Toscana.

Censurnummer	130499
Datum	1990-12-03
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Originallängd	3093 meter
Kommentar	Aktlängder: 563-543-544-553-531-359 m.

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Dolby Stereo
Färgtyp	Färg
Färgsystem	Eastman Color
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	3093 meter
Längd i minuter	113 min
Akter	6 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Ett gott om än inte högt betyg fick Carlo Barsottis komedi av flera av de svenska recensenterna, som gärna använde ord som "varm" och "vänlig". Dessa menade också att den kunde fungera som ett motmedel mot den nyligen uppflammade invandrardebatten alltsedan folkomröstningen i Sjöbo några år tidigare. Men det fanns andra som tyckte att Barsotti rullade sig i schablonbilder och var alltför okomplicerat inställsam i all sin vänlighet.

Mario Grut, AB: "Det ska fan vara invandrare i Sverige. Kaffet är surt och vintern lång. Kyla och avoghet råder. Och på jobbet är det alltid någon som heter Källskatt som snor hälften av ens lön. Så låter det understundom i de invandrarfilmer som turkar och chilenare och andra gör med bidrag från Filminstitutet och Kanal 1, TV2 och Sandrews och liknande inrättningar. De ser i svartvitt ett snöhöljt Norden bebott av enstaviga samojeder och minns ett soligt Södern fullt av buffande och stojande medmänniskor. Där är gemyt och gemenskap. Här är vemod och permafrost. Även Barsotti drar gränser mellan nation och nation med sådana schabloner. Men han hanterar dem lättsamt och hans historia om Giuseppe och Franco och deras märkliga äventyr som fabriksarbetare i det välmående Sverige på 1950-talet saknar varken värme i nidbilderna eller vänlighet i det humoristiska sätt de tecknas på.

Det är också den humorn som ger filmen dess profil. Allvaret är inte påfallande i de idealiserande Italienvyerna. Djupen är inte det som utmärker skildringen av invandrarnas möten med den svenska verkligheten. Men komiken i var situation kan i bästa fall förse åskådaren med inte bara goda skratt utan också nya insikter. (-) Någon gång kan scenerna kana ut i det löjeväckande. Men i det stora hela är de gjorda utan illvilja. Barsotti har ett gott hjärta. Det klappar romantiskt för hans gamla Italien. Men det är också mäktigt en solidaritet med det goda trots allt i det nya hemlandet."

Hanserik Hjertén, DN: "Det var i alla fall länge sedan vi skrattade så gott på en 'svensk' film. Den utspelas på 50-talet, i inkörsporten till de svenska rekordåren då många italienare lockas till välbetalda jobb i det omtalade paradiset i norr. Däribland Giuseppe, en gladlynt toskanare som med saknad lämnar biljardbordet och grabbarna i hembyn. Men mötet med Sverige och svenskarna blir förstås något annat än han tänkt sig. Om inte en kollision så i varje fall en serie småkrockar, som Barsotti tar väl vara på med sitt intelligenta komedihumör. (-)

Barsotti är också klädsamt självironisk när han visar att det krockas mellan italienare också, regionalt och mänskligt. I arbetarbaracken, där man håller modet uppe med vin, kvinnor och sång, finns en glädjeförstörande milanesare som är mera svensk än svenskarna själva. Och under den muntra ytan är det ju ingen rolig bild Barsotti tecknar av Sverige. Dess huttrande gråvinterväder tycks summera det inhemska själstillståndet. Den svenska sommargrönskan får aldrig en chans. Och det är förstås konstnärligt riktigt. Barsotti håller fast vid komedins bärande kontraster. Precis så här kändes det antagligen att komma utifrån till det aningslöst inkapslade efterkrigs-Sverige.

Blev det bättre sen? Tja, Barsotti antyder ett pizzeriornas och internationaliseringens nutida Sverige, men också främlingshatets och de rasistiska glåpordens. Och i grund och botten spelar det kanske inte så stor roll. Vad Ett paradis utan biljard handlar om, därom vittnar den avslutande allvarstonen, är plågan i att skiljas från den egna själsmyllan och gästa en verklighet som aldrig riktigt kan bli ens egen. Och där känns Carlo Barsottis lyckade farskomedi hur tidlös som helst."

Hans Schiller, SvD: "Visserligen har Barsotti snott en fullmåne från bröderna Taviani och velat detsamma med Fellinis burleskeri men summan har inte blivit vare sig San Lorenzo-natten eller Amarcord utan mer Åsa-Nisse och Jönssonligan. Ett paradis utan biljard är en film utan bärande historia, utan fungerande intrig, utan spänning och utan synbar målsättning. (-)

Varken Barsotti eller Giuseppe vet vad de vill. Rollfiguren längtar och längtar tillbaka, regissören velar mellan en sorts fars och en antydan till social kritik av detta vårt Sverige. Kanske är han rädd, kanske inställsam. Hur som helst är samhällskritiken mer lik den i gamla Edvard Persson-filmer än verklig och träffande. Det är sött, vänligt, närmast gulligt, och vi väntar bara på att Michael Segerströms Grönköpingspolis ska byta kask och sjunga 'Jag har bott vid en landsväg i hela mitt liv'.

Skall man säga något vänligt om Ett paradis utan biljard får det bli att det är just det - en vänlig film, men en vänlig film som är så vänlig att den varken berör, oroar, irriterar eller ens känns särdeles angelägen utom möjligen för dem som kom från Italien till Mellansverige i dessa efterkrigstidens förhoppningsfulla år.

Carlo Barsotti är den här gången en dramatiker utan dramaturgi och möjligen har han upptäckt det och med detta i tankarna gör han ett revanscheringsförsök i slutsekvensen. Efter att ha segdragit med tunt svenskt kaffe, överkokt spaghetti och kåta blonda svenskor i nära nog två timmar snabbar han upp tempot och beskriver de kommande tjugo åren under vilka järnvägsrestaurangen via cocktailbar förvandlas till pizzeria och den kvardröjande Franco åldras i samma takt. Här hade funnits en annan möjlighet till vägval, en möjlighet att berätta något verkligt och reellt om dessa tidiga svenska invandrare och deras problem i stället för detta mjäkiga hopkok.

Kommentar Svensk filmografi

Carlo Barsotti (f 1939) hade vid filmens tillkomst en lång karriär bakom sig, framför allt som teaterregissör och skådespelare. Redan som 18-åring regisserade han revyer i hemlandet Italien, och när han i början av 1970-talet bosatte sig i Sverige blev han en av teatergruppen Narrens ledande medlemmar. 1976 bildade han också gruppen Bella Ciao och blev även regissör. Barsotti blev med tiden en av de främsta uttolkarna i Sverige av Dario Fos politiska teaterpjäser.

Flera av hans föreställningar uppmärksammades i både Sverige och Danmark, där han flitigt gästspelade, t ex "Vi betalar inte, vi betalar inte", "Anarkisten", "En kvinna", "Tigern" och "Misterio Buffo". Han har också skrivit boken "Gycklarnas teater" om Dario Fos teaterestetik. Barsotti har också gjort ett flertal dokumentärer för svensk television. Ett paradis utan biljard var hans första biograflångfilm, och det blev också den första svenska film som fick stöd av dåvarande EGs nystartade och sedermera omdiskuterade stödfond, Eurimages.

Det blev debatt kring filmen. Inte så mycket på grund av filmens innehåll som kritikern Hans Schillers nedsabling (se ovan). I recensionens inledning påstod Schiller att en bidragande anledning till att Barsotti kunnat få pengar på ett så svagt manusunderlag var det faktum att han var en invandrad kulturarbetare, något som svenska institutioner påstods hysa förkärlek för. Hans utfall bemöttes 29.1.1991 av Theodor Kallifatides, som dels hyste oro för vad Schillers påstående kunde leda till när det gäller tolerans mot invandrare, dels ifrågasatte Schillers användning av begreppet med hänvisning till att Carlo Barsotti faktiskt varit bosatt i Sverige i 20 år.

Schiller kontrade i SvD 3.2.1991 med att säga att Kallifatides bara var ute för att hämnas en sågning som Schiller gjorde av dennes enda långfilm, Kärleken (1980/16), och att denna film i sin tur var ett utmärkt exempel på vad han velat säga, nämligen att politisk opportunism och vänskapsband avgör vem som får göra film och inte regissörens eventuella begåvning. Schiller menade nämligen att Kallifatides vänskap med Harry Schein var det som avgjorde att Kallifatides fått pengar till sin film. En vecka senare, SvD 12.2.1991, avslutade Schein debatten med ett inlägg där han avfärdade påståendena om vänskapskorruption mellan honom och Kallifatides som absurda, inte minst därför att han ¿ dvs Schein ¿ lämnat sin chefspost på Svenska Filminstitutet redan 1978 och således inte varit inblandad i produktionen av Kallifatides film. Harry Schein stödde helhjärtat Kallifatides åsikt i debatten och avslutade sitt inlägg med att utnämna Hans Schiller till filmkritikens Mats Gellerfelt eller Bert Karlsson.

Carlo Barsotti själv höll sig utanför den korta debatten. Desto mer talför var han om filmen och dess skildring av det italienska respektive det svenska. Ur intervju med ABs Jan-Olov Andersson 25.1.1991:

"Vad saknar du mest från Italien?

¿ Improvisationen. Italienarnas respektlöshet mot sig själva. Inte minst i filmer av t ex Scola och Fellini har vi fått se italienarnas löjliga sidor. Och att man kan träffas under mer oordnade former. Det finns enkla krogar där man kan få en middag för 50 kr.

Vad skulle du sakna från Sverige om du bodde i Italien?

¿ Livsrytmen. Möjligheten att få lite ro och tid att analysera sig själv. Och så saker som ärtsoppa, sotare, lax, sill, snaps, renkött med pepparrot.

När man ser filmen ¿ och Franco på slutet ¿ kan man lätt få uppfattningen att det är svårt att vara lycklig i Sverige.

¿ Italienarna avdramatiserar svåra situationer. Är jag ledsen, är det lättare att trösta sig med vännerna i Italien. Tittar jag ut genom fönstret här, ser jag Frälsningsarmén. Ringer jag någon, är han eller hon upptagen med något annat. I Italien är det sällan längre än 30 meter till en bar full av vänner.

Du har aldrig ångrat att du flyttat hit?

¿ Aldrig. Jag har kanske inte hittat paradiset, men det är det bästa landet att bo i för min familj."

Ett paradis utan biljard är tillägnad "alla som lever utanför sitt eget land. Alla eventuella likheter med verkliga personer är avsiktlig".

Sverigepremiär	1991-01-25	Sandrew	Göteborg	Sverige	113 min
Urpremiär	1991-01-25	Sandrew	Göteborg	Sverige	113 min
Sverigepremiär	1991-01-25	Metropol	Malmö	Sverige	113 min
Urpremiär	1991-01-25	Metropol	Malmö	Sverige	113 min
Sverigepremiär	1991-01-25	Grand	Stockholm	Sverige	113 min	(samt ytterligare 2 platser)
Urpremiär	1991-01-25	Grand	Stockholm	Sverige	113 min	(samt ytterligare 2 platser)
Cinemateksvisning	2020-01-22	Filmhuset	Stockholm	Sverige

Originaltitel	Tornerai/J'attendrai
Kompositör	Dino Olivieri	(1933)
Textförfattare	Herr Dardanell	(svensk text)
	Louis Potérat	(fransk text 1937)
	Nino Rastelli	(italiensk text 1933)

Originaltitel	L'amore è come l'ellera

Originaltitel	'O sole mio!
Kompositör	Eduardo Di Capua	(1898)
	Alfredo Mazzucchi	(1898)
Textförfattare	Giovanni Capurro	(italiensk text 1898)
	Sven Nyblom	(svensk text 1901)

Originaltitel	Quel mazzolin di fiore

Originaltitel	Reginella
Kompositör	Gaetano Lama
Textförfattare	Libero Bovio

Originaltitel	O surdato 'nnammurato
Kompositör	Enrico Cannio	(1915)
Textförfattare	Aniello Califano	(1915)

Originaltitel	Words Enough To Tell You
Kompositör	Anders Forsslund
	Stefan Ringbom
Textförfattare	Anders Forsslund
	Stefan Ringbom
Framförs av	The Mascots

Lübecker Filmlinse	Lûbeck	1991

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	3087

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	3094

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm
Längd i meter	3093

Typ	Slutmix
Bärare	17,5 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	ETT PARADIS UTAN BILJARD

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Ett paradis utan biljard. Filmmanuskript av Carlo Barsotti. Version 1. December 1987.
Omfång	206 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Ett paradis utan biljard. Filmmanuskript av Carlo Barsotti. Version 2. Juni 1988.
Omfång	208 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Ett paradis utan biljard. Filmmanuskript av Carlo Barsotti. Version 3. Februari 1989.
Omfång	219 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Un paradiso senza biliardo da una novella di Carlo Barsotti. Scenegiatura Carlo Barsotti. Versione 2. Giugno 1988.
Omfång	209 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk	Italienska

Typ	Synopsis
Manustitel	Ett paradis utan biljard en filmberättelse av Carlo Barsotti.
Omfång	28 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Ett paradis utan biljard. Filmmanuskript av Carlo Barsotti. Version 3. Februari 1989.
Omfång	210 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Un paradiso senza biliardo da una novella di Carlo Barsotti. Scenegiatura Carlo Barsotti. Versione 1. Dicembre 1987.
Omfång	206 s. + 2 s. rollista och läsaranvisning.
Språk	Italienska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Ett paradis utan biljard. 1990-10-30.
Omfång	44 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Aparadise without billiards. 1991-01-29.
Omfång	53 s.
Språk	Engelska

Typ	Dialoglista
Språk	Svenska

Typ	Kringmaterial
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Omfång	ca 100 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Omfång	ca 100 s.
Språk	Svenska

Typ	Inspelningsmanus
Omfång	ca 100 s.
Språk	Svenska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	10
Färg papper	8
Bakombild papper	3
Dia	4
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Engelska

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Färg
Hastighet	24
Längd i minuter	113 min

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264