T. Sventon och fallet Isabella (1991)

Media (1 st)

Originaltitel	T. Sventon och fallet Isabella
Filmtyp	Långfilm
Kategori	Spelfilm
Regi	Torbjörn Ehrnvall
Producent	Lars Säfström
Manus	Birgit Hageby
Förlaga	Ture Sventon och Isabella (Barnbok)
Produktionsland	Sverige
Produktionsbolag	Sandrew Film & Teater AB Sveriges Television AB Kanal 1 Oy Mainos-TV-Reklam Ab
Åldersgräns	Barntillåten
Dialogspråk	Svenska
Sverigepremiär	1991-03-08

Medverkande

Helge Skoog
Ture Sventon

Nils Moritz
herr Omar

Johan Ulveson
Ville Vessla

Lena Nyman
fröken Jansson

Loa Falkman
direktör Gustavsson-Rinaldo

Lena Strömdahl
Miss Rita Gustavsson-Rinaldo

Visa fler

Handling

Stockholm. 1950-tal. Hästen Isabella är cirkusdirektör Gustavssons ögonsten. Och hans hustru, med artistnamnet Miss Rita, vägrar rida någon annan häst i cirkusföreställningens...

Visa hela handlingen

Press

Trivsamt och trevligt, javisst! Men tempot borde kanske ha varit lite högre, man borde ha fått se mer av både fröken Jansson och Ville Vessla, och det är betänkligt när det roligaste i...

Visa all press

Stockholm. 1950-tal. Hästen Isabella är cirkusdirektör Gustavssons ögonsten. Och hans hustru, med artistnamnet Miss Rita, vägrar rida någon annan häst i cirkusföreställningens dressyrnummer, "Miss Ritas skolritt ". Men ständige mästerbrottslingen Ville Vessla, som tagit anställning som hästskötare på cirkusen under täcknamnet Adolfi, smider onda ränker.

En kväll strax före dressyrnumret försvinner Isabella spårlöst, och direktör Gustavsson ¿ som gärna kallar sig direktör Rinaldo ¿ beger sig till praktiserande privatdetektiv Ture Sventon på Nedre Drottninggatan för att få hjälp i sökandet. Innan ens direktören hinner förklara sitt ärende vet den skarpsinnige Sventon blott genom sin intuition och iakttagelse av cirkusens affisch att det är den vita arabhästen som förlorats. Direktör Gustavsson och privatdetektiv Sventon beger sig på den senares flygande matta till cirkusen för att undersöka Isabellas box.

Efter en rundvandring på cirkusområdet beslutar Sventon att se kvällens föreställning utklädd till lantmätare Lundin. På kvällen känns han trots förklädnaden igen av Vessla, och dennes kumpan på cirkusen, kosacken Putjaki, fäster ett hotfullt meddelande på Sventons kavaj under föreställningen. Texten lyder: "KOM iNTE Hit en GÅnG till! Det GÄLLeR LiVEt. EN UPPRiKtiG VÄN ".

Senare känner Sventon igen herr Omar, en tidigare bekantskap från Arabiens inland. Då de gamla vännerna återförenas i herr Omars ringa cirkusvagn berättar denne att han svarat på en annons i dagstidningen Palmbladet, och tagit arbete som Cirkus Rinaldos dadelutdelare för att få en billig semesterresa till Sverige.

Även herr Omar har fått ett hotelsebrev: "RES HEM TILL ÖKNEN! LyD ETT goTT RÅd. DEt KAN GäLLA LiVeT. EN UPPRiKtiG VÄN", men låter sig ändå omedelbart rekryteras till Sventons spaningsarbete efter hästnapparna. De börjar arbetet omedelbart.

Misstankarna riktas snabbt mot kosacken Putjakis vagn, från vilken de hör ett våldsamt gräl. Men vid en närmare undersökning visar sig grälet bara vara Radioteaterns uppsättning av pjäsen "Du får mig aldrig till det! ", som hörs från den folktomma vagnen. Inne i vagnen bekräftas dock Sventons misstankar om Vesslas inblandning då han ser dennes omisskännligt karakteristiska skor under en gardin.

Undersökningen avbryts emellertid strax av att kosacken tillsammans med kumpanen, "direktörn ", kommer in i vagnen, och Ture Sventon tvingas gömma sig bland Vesslas kläder. Där hör han att han blivit igenkänd i sin förklädnad. Sedan utbryter ett gräl när "direktörn " vill stoppa en lapp med sitt telefonnummer i Vesslas jackficka för att inte kosacken ska slarva bort det. Kosacken blir emellertid förnärmad och kräver att få lappen.

Grälet övergår i slagsmål, och Sventon lyckas komma över det åtråvärda telefonnumret. Han behåller "direktörns " lapp, och som en del av en gryende plan lägger han i stället en lapp med telefonnumret till herr Omars kusin, som äger en mattaffär i staden, i Vesslas ficka.

Väl medvetna om att de hålls under uppsikt av Vesslas män beger sig Sventon och herr Omar till den sistnämndes kusins matthandel inne i stan. Och snart får de ett telefonsamtal från Vessla, som i tron att han ringer upp "direktörn" beordrar tillfångatagande och inlåsning av Sventon och herr Omar.

Sventon ringer sedan upp "direktörn" och låtsas vara Vessla när han säger att de ska hämta ännu en häst på Cirkus Rinaldo. Utan att bli upptäckt beger han sig till cirkusen, och övertalar direktör Gustavsson att ställa en häst till förfogande samt att barnen Lill-Erik och Lill-Vanja ska följa efter "direktörns " transportbil med sina cyklar för att se vart denne kör.

Det går dock inte helt enligt planerna. Direktörn låser nämligen helt sonika in barnen med hästen i transportbilen, och väl framme vid gården ¿ där Isabella också finns ¿ spärras de in i ett rum i stallet.

Samtidigt inne i stan tar Vesslas män vad de tror är herr Omar och Sventon (i lantmätarförklädnad) till fånga och för dem till det rum där direktör Gustavssons barn redan hålls fångna. På Cirkus Rinaldo börjar situationen bli kritisk. Flera schimpanser har försvunnit, och när hästarna Castor och Pollux blir sjuka och transporteras till veterinären ser Vessla till att även de kommer på avvägar.

Men till Vesslas och hans kumpaners överraskning dyker plötsligt herr Omar och Sventon upp med ett antal poliser för att befria barnen och cirkusdjuren. Listigt nog har nämligen Sventon sett till att Vessla tagit den riktige lantmätare Lundin i sitt ställe och som herr Omars dubbelgångare har den snarlike kusinen matthandlaren agerat.

Poliserna för bort Ville Vessla, kosacken och "direktörn". Isabella och de andra cirkusdjuren återbördas till Cirkus Rinaldo. Det lyckliga slutet firas med tårta i manegen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Trivsamt och trevligt, javisst! Men tempot borde kanske ha varit lite högre, man borde ha fått se mer av både fröken Jansson och Ville Vessla, och det är betänkligt när det roligaste i en film är berättarröstens kommentarer. Ungefär så kan man sammanfatta den samlade filmkritiken, som mindes adventskalendern med Sventon julen 1989 som roligare än T. Sventon och fallet Isabella. I några fall rapporterade dock recensenterna att barnpubliken tyckte annorlunda och i hög grad uppskattade filmen.

Gunnar Rehlin, iDag: "Att omsätta Åke Holmbergs berättelser om den förunderlige privatdetektiven Ture Sventon till film är en svår uppgift ¿ på sitt sätt liknar den svårigheten att bildsätta Wodehouse. Hos både denne och Holmberg är det den torra och närmast oförlikneliga prosan som är den största behållningen. Samma gäller T. Sventon och fallet Isabella, där vi möter samma team och samma skådespelare som för ett par år sedan gav oss Ture Sventon som jul-TV-serie. Det är de av en speaker lästa kommentarerna, som hämtats ur bokförlagan, som är roligast ¿ och detta pekar givetvis på fundamentala fel med filmen.

Det främsta är att den rakt igenom ger sken av att vara en lågbudgetproduktion, och detta gör historien fattig. Miljöerna är få, möjligheterna att använda och tjusa med specialeffekter används inte och historien förs mest framåt medelst tal. Det finns få tillfällen för den unga publik, som är den främsta målgruppen, att kunna engagera sig i historien om hur Sventon på en cirkus söker efter den försvunna hästen Isabella. Ljusglimtar finns, såsom Helge Skoogs porträttering av den humorlöse Sventon och Lena Nymans med små medel fint inprickade sekreterare fröken Jansson. Tyvärr utnyttjas inte hon, och hennes små förnumstiga blickar och kommentarer in i kameran, på det sätt hon hade förtjänat. Filmen är gjord på ett medvetet överdrivet stumfilmsmanér. Det är delvis effektivt, men borde ha utnyttjats mer konsekvent och borde ha använts till någon form av mer utåtriktad handling."

Bo Ludvigsson, SvD: "Tempot är åtminstone till en början raskt, bildkompositioner och klipp finurligt uttänkta, och skådespelarna, med några överspelande undantag, utmärkta. Helge Skoog och Nils Moritz är precis lika mysiga som i adventskalendern december 1989. Lena Nymans fröken Jansson är lysande där hon flimrar förbi och Loa Falkman gör en mycket illusorisk direktör. Men Ville Vessla ser vi egentligen inte så mycket av. Ture Sventon-filmen bär tydliga spår av bråttomproduktion. Men den behagliga doften av barndom borde roa både liten och stor och ursäktar mycket."

Annika Gustafsson, SDS: "Tyvärr är biograffilmen, efter "Ture Sventon och fallet Isabella ", inte lika bra, elegant och rolig som delarna i TV-serien. Här saknas något av de kortare avsnittens koncentration och stramhet. Underlaget håller helt enkelt inte för att manglas ut i en timme och femton minuter. En stund i mitten blir det rent av lite tråkigt. Så länge Helge Skoog eller Lena Nyman (sekreteraren fröken Jansson), är i bild fungerar filmen, men då exempelvis kosacken från Kjula (Thomas Roos) och "direktörn" (Peter Harrysson) tillåts breda ut sig övergår spelet till pinsam buskis.

Man skulle kunna tänka sig att cirkusmiljön gav doft och färg åt berättelsen. Så är inte fallet trots de exotiska djuren och österländska klangerna. Faktum kvarstår, de sista avsnitten i TV-serien som utspelades kring jul hemma hos juvelerare Eriksson i Vasastan utmärktes exempelvis av en betydligt starkare, tidstypisk, atmosfär och där varje detalj i miljön var vald med kärleksfull omsorg. Tråkigt, tråkigt för alla Ture Sventon-älskare även om man bitvis myser åt vissa igenkännbara detaljer och manér. TV-serien lär emellertid komma i repris. "

Kommentar Svensk filmografi

Författaren och översättaren Åke Holmberg (1907-1991) hade redan flera ungdomsböcker bakom sig då "Ture Sventon, privatdetektiv" utkom 1948. Den följdes av åtta volymer - den sista var "Ture Sventon i Venedig" (1973) - och ett antal seriealbum. Det komiskt torra tonläget, som främst parodierade Conan Doyles Sherlock Holmes-berättelser, fann omedelbart en stor publik, men först 1972 kom filmen Ture Sventon - privatdetektiv (1972/11) i Pelle Berglunds regi. Jarl Kulle spelade Sventon, Gösta Bredefeldt den ständigt outgrundlige herr Omar, Eva Henning fröken Jansson och Åke Lundquist var där Ville Vessla. Mottagandet var blandat.

Bättre gick det för adventskalendern "Ture Sventon, praktiserande privatdetektiv" (TV-premiär 1.12.1989 i SVT Kanal 1), som blev en stor kritiker- och publiksuccé. Helge Skoog hyllades för sin närmast perfekta karaktärisering av Åke Holmbergs stiliserade detektiv. Eldade av framgången bestämde sig SVT Kanal 1 för att göra en långfilm i samarbete med Sandrews med samma inspelningsteam som man haft till adventskalendern och med i stort sett samma skådespelare. Produktionen fick dock problem efter första veckan. Man hade använt en ny typ av råfilm och denna blev förstörd vid framkallningen i laboratoriet. Olyckligtvis hade man förlagt de mest kostsamma tagningarna, bl a med djur och artister från Cirkus Scott, till just den första veckan. Allt fick göras om.

Tyvärr avspeglades inte framgångarna från adventskalendern i biograffilmens publiksiffror. Endast 24.439 betalande besökare kunde noteras. Det blev inte heller fler uppföljare, något som regissören Torbjörn Ehrnvall hade haft vissa planer på.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se