Ubåt! En till sannolikhet gränsande visshet (1985)

Media (1 st)

Hårsfjärden oktober 1982. En febril jakt efter främmande undervattensfarkoster inom militärt skyddsområde pågår. En ubåt sägs vara inringad utan möjlighet till flykt. 350 journalister har samlats vid det presscenter som upprättats vid Berga örlogsbas. Enligt den intervjuade journalisten Marianne Hüne vid Aftonbladet styrs all information av militären.

Tidningsrubrikerna blir alltmer dramatiska; den motsägelsfulla och bristfälliga informationen är frustrerande för de nyhetstörstande journalisterna. Vid en presskonferens demonstreras ett ljudband med radiosignaler från den jagade ubåten, vilken dock lyckas fly ur marinens nät. Döda fiskar som spolas iland efter fällandet av sjunkbomber tycks vara det enda resultatet av Hårsfjärdsjakten.

Enligt Sir Ian McGeoch, viceamiral och f d chef för NATOs ubåtsstyrka i östra Atlanten, är ubåtshistorien i Hårsfjärden osannolik. Orsaken till att spekulationerna började tror han kan vara U 137, den sovjetiska ubåt som gick på grund i Karlskrona skärgård hösten 1981.

Del 1. Fornminnet

Kapten Karl Andersson som först siktade U 137 (en ubåt av s k whiskey-typ) trodde till en början att det var en svensk ubåt som skulle skrotas, men såg sedan dess nationsflagga. Både militära och civila myndigheter förberedde och rustade sig när U 137s närvaro blev känd. Var U 137 ute på spionuppdrag eller hade den, som den ryske kaptenen uppgav, navigerat fel? Ifall U 137 gick in i Gåsöfjärden i övervattensläge med dånande dieselmotorer skulle detta tyda på en olycka. Flera bofasta hörvittnen berättar också om ett högt motorljud som kom in från sydsydväst. Att ubåten låg så hårt på grund skulle också tyda på att den gått in i övervattensläge.

Vittnena bedyrar att det var dimma och dis denna kväll, vilket därmed gjorde det svårt för ubåten att sikta fyrarna på land. Enligt överbefälhavarens rapport var dock ljudkällan en helikopter, något som hörvittnena inte tror på. ÖBs slutanalys gick ut på att ubåten kommit för att spionera.

Genom intervjuer med bärgningsledaren och kommendörkaptenen Thor Widell, överfartygsinspektör Gunnar Mattsson och den tyske ubåtskonstruktören professor Ulrich Gabler i Lübeck poängteras att U 137 var ett gammalt (andra världskriget) och nedgånget fartyg med föråldrad navigationsutrustning: ekolodet saknade en förstärkarknapp, radiopejlen var skadad och fick enligt den ryske kaptenen endast in dansmusik, deccan var antik, magnetkompassen repig och gulnad av ålder och gyrokompassen enligt ryssarna trasig. Det senare gick dock inte att bekräfta då ryssarna redan plockat sönder gyrokompassen när svenskarna kom ombord.

Den 13 meter höga och 76 meter långa ubåten hade inte heller manöverutrymme i Gåsöfjärden, där det var för grunt att dyka och för smalt för den att vända (U 137 gick in i Gåsöfjärden med 10 knop och hade då en bromssträcka på en halv kilometer).

Vad ville då ubåten spionera på? Det enda som ligger i området är Killeviken, en sedan 30 år nedlagd anläggning som numera bara används som förråd.

Den norske ubåtsexperten Willy Östreng och Horst Junkmann, riksdagsman och marinexpert för socialdemokratiska partiet i Västtyskland, vittnar om den föråldrade ubåtsflotta Sovjetunionen håller i Östersjön och finner det föga troligt att de skulle våga sig på att spionera med så gamla fartyg i svenska vatten.

U 137 påstods också vara kärnvapenbestyckad. Försvarets forskningsanstalt (FOA) uppmätte spår av U 238. Den isotopen är dock inte klyvbar och har ingenting med kärnvapen att göra. Den kan användas både för militärt och civilt bruk. FOA-ingenjören Lars-Erik De Geer, som ansvarade för mätningen, intervjuas om hur mätningen utfördes. Två danska atomfysiker, Sven Nielsen och Heinz Hansen, berättar om den utrustning de tycker man borde ha använt (och under längre tid). Både Junkmann och Gabler finner det märkligt och tveksamt att ryssarna skulle ha kombinerat moderna vapen med antika ubåtar.

Del 2. Att fiska med bomber

Efter jakten i Hårsfjärden tillsattes en parlamentarisk kommission för att reda ut vad som inträffat. Kommissionen konstaterade att sex ubåtar, varav tre miniubåtar, varit inblandade i Hårsfjärden. Bevisen för miniubåtarnas verksamhet fanns i spår av larvfötter på sjöbottnen. Kommissionen menade också att de hydrofoner som använts vid jakten i det närmaste var av oacceptabel kvalitet.

FOA-teknikern Bengt Granath intervjuas om de problem som finns när man använder hydrofoner i skärgårdar. Hydroakustikern Bengt Börjesson erbjöd marinen sina tjänster under pågående ubåtsjakt, men blev inte vidare kontaktad. Börjesson demonstrerar med vilken noggrannhet man kan finna saker på bottnen med hjälp av bl a en s k side-scan-sonar. Även norska tekniker på en trålare med hypermodern utrustning visar vad man kan avläsa på en havsbotten med ett ekolod.

Dansken Knud Dambård, medlem av Folketingets försvarskommitté, finner ibland uppgifterna från de svenska ubåtsjakterna förbryllande. Han menar att danskarna i motsvarande situation förmodligen skulle ta hjälp av den civila fiskeflottan. De miniubåtar som blev aktuella i debatten efter Hårsfjärden kan enligt Gabler, som konstruerat prototyperna, inte vistas så länge under vatten som kommissionen uppger.

Militärens filmdokumentation av miniubåtarnas bottenspår var undermålig enligt Bengt Grisell, undervattensforskare vid KTH; bättre och modernare utrustning finns. McGeoch tror att spåren kan ha orsakats av svenska ubåtar. Den svenska miniubåten Spiggen opererade i området på 1960-talet och var känd för att köra med kölen i bottnen. Som bevis på att bottenspår inte utplånas så lätt visas bilder på 20 år gamla spår som uppstod då regalskeppet Wasa bärgades.

Den parlamentariskt tillsatta kommissionen fick sitt informationsmaterial från Försvarsstabens experter. Åke Lövgren, som tidigare arbetat vid Försvarsstabens underrättelsetjänst, vittnar om Försvarsstabens icke-representativa sammansättning och dess ensidiga intresse för öststaterna.

Del 3. O Sverige, Blekgula moder!

Under 1983 rapporterades en rad ubåtsiakttagelser runtom i Skandinavien. Ryska grodmän, som identifierades genom bl a sin mörka utrustning, observerades i t ex Lerskär. Dykaren Erik Ehnström intygar dock att svarta våtdräkter och mörk utrustning även används av svenska dykare. Ehnström menar att de iakttagna grodmännen troligen var dykare som letade efter ett vrak.

I februari 1984 spred sig i Karlskrona som en löpeld rapporter om siktade ubåtar och dykare, till och med inne i Karlskronas hamn. Ett pådrag för att finna förmodade spioner drogs igång i Karlskronaområdet. Vägspärrar upprättades och skyddslagen av 1940 åberopades för att ge polis och militär nya befogenheter, bl a telefonavlyssning av biltelefoner. Polishunden Ejax var viktig i bevisningen av förekomsten av grodmän, då han på Almön följde vittringen av en flyende grodman.

Olle Alsén, ledarredaktör på Dagens Nyheter, är övertygad om att flera militärer är tveksamma till ubåtshändelserna, men att de på grund av kollegialt tryck inte vågar träda fram.

Pressreaktion Svensk filmografi

Ubåt! En till sannolikhet gränsande visshet väckte oerhört starka känslor vid premiären. Förutom Lars Christiansson i Svenska Dagbladet deltog dock inte filmanmälarna i den stormiga debatt som följde i filmens kölvatten. Även i kretsen av filmkritiker fick Ubåt! ett blandat mottagande, där beröm över Maj Wechselmanns skicklighet som dokumentärfilmare blandades med kritik över filmens pamflettartade karaktär.

Yrsa Stenius, AB: ¿Man följer Wechselmanns film med intresse. Den är roligt och ganska rappt gjord. Men ju längre den pågår desto mer frånstötande blir den rent sakligt och intellektuellt.

Personligen har jag förhållit mig skeptisk till många inslag i u-båtsjakterna. Men Wechselmanns belysning av incidenterna är så totalt ensidig ¿ hon driver sin tes och tillåter inte en enda som motsäger hennes föreställningar att komma till tals ¿ att mitt intellekt revolterar. Det fanns dock många fakta i u-båtsdramerna som talade för att någon form av främmande undervattensverksamhet förekommer både i Hårsfjärden och Karlskrona. Fallet med U 137 är inte klarlagt.

Om man redogör för komplicerade händelser så att man tar med bara de omständigheter som stöder ens hypoteser men inte andra kan man bevisa snart sagt vad som helst. Det kan vara slagkraftigt men det är inte hederligt och det är framför allt ganska meningslöst.¿

Hanserik Hjertén, DN: ¿Även om ubåtsfilmen inte är lika infamt rolig som Viggenfilmen så finns naturligvis elaka Wechselmann med på ett hörn. Redan de upphetsade tidningsrubriker som hon så flitigt visar upp har med tidsavståndet fått något oemotståndligt komiskt över sig.

Och när hon med hjälp av Nalle Puh illustrerar hur marinen jagat sina egna spår på havsbotten får hon in vad jag skulle vilja kalla för en satirisk fullträff på de militära mjukdelarna.

Dock, problemfri är ju inte den här sortens film. Som åskådare känner man mitt i beundran ett motstånd därför att den inte är en förutsättningslös undersökning, utan en partsinlaga där man bara har tillgång till en enda synvinkel.

Det är helt enkelt en film som ropar efter bemötande. En utmaning till de politiker och militärer som Wechselmann anklagar för att ha styrt verkligheten i önskvärd riktning.

Det känns som om hennes slagkraftiga verk får sin fulla mening först i ett sådant möte!¿

Britta Svensson, Expr: ¿Filmen är förstås ett debattinlägg, men Wechselmann underbygger sina påståenden väl, bland annat med intervjuer med Sir Ian McGeoch, viceamiral i Nato, den tyske ubåtskonstruktören Ulrich Gabler och andra utländska experter.

Filmen är ett bra stycke journalistisk motvikt till den tidigare ubåtsbevakningen i svensk press.

Men den är lite mer också. Maj Wechselmann presenterar sitt material på ett pedagogiskt, fantasifullt och underbart humoristiskt sätt. Hon är kort sagt en lysande dokumentärfilmsregissör.

Och de TV-inslag och tidningsrubriker hon hittat från den värsta ubåtshysterins dagar framkallar skrattanfall hos publiken.¿

Sören Häggqvist, Chaplin: ¿Ubåts styrka är (minst) lika uppenbar som dess svagheter. Trots sin karaktär av pamflett vädjar den på ett sympatiskt sätt genomgående till åskådarens intellekt snarare än hennes känslor och fördomar. Den är späckad med argument, fakta och komplicerade sammanhang. Ändå framstår den som enkel och klar ¿ en pedagogisk bragd.

Wechselmann har tillsammans med manusmedförfattarna Myhrberg och Jan Halldin utfört ett imponerande researcharbete. Med hjälp av bl a ett stort antal intervjuer med vittnen och experter vill hon visa att U 137 varken var lämpad eller hade anledning att besöka Gåsöfjärden. Presshysterin ¿ inte minst kring uppgifterna att ubåten skulle vara kärnvapenbestyckad ¿ dissekeras obarmhärtigt och övertygande. (-)

Men om Ubåt alltså ogenerat lägger sig tillrätta i debattens ena vågskål, är detta mycket förståeligt: massmedia har ju tidigare (med några få undantag) lika ogenerat lagt sig i den andra och tjänstgjort som okritiska språkrör för officiella versioner av den svåråtkomliga Sanningen. Och det är denna fega journalistiska konsensus som gör att Ubåt ¿ trots sin ensidighet ¿ är en viktig film.¿

Lars Christiansson i Svenska Dagbladet var med sin anmälan ensam om att gå i sakdebatt mot filmen. Dagen före recensionsdagen lämnade Christiansson efter ett gräl med Wechselmann den presskonferens som anordnats i samband med filmvisningen.

¿I flera år har journalisten Ingemar Myhrberg och filmmakaren Maj Wechselmann hävdat att ubåtskränkningarna mot Sverige är en bluff. Sovjet är en oskyldig och fredsälskande nation. Och det är militären, politikerna och journalisterna i skön förening som bluffar.

Som ytterligare en ingrediens i hopkoket har nu tillförts filmen Ubåt ¿ en till sannolikhet gränsande visshet. Och bakom den står, förutom de två redan kända mytbyggarna, nu också GP-journalisten Jan Halldin. Men soppan förblir lika tunn.

Filmen bygger i allt väsentligt på ett ensidigt faktaurval, ett förtigande av grundläggande fakta som inte passar in i filmmakarnas ambitioner samt i vissa fall rena förvanskningar av sakuppgifter och ohederliga glidningar i resonemangen. Den har kort sagt alla de ingredienser som kännetecknar en propagandafilm.¿

Kommentar Svensk filmografi

) ansåg det ¿osmakligt och ovärdigt¿ av tidningarna att publicera debattartiklar dagen före TV-visningen som hon inte hade en chans att besvara.

I en artikel i Expressen dagen före TV-visningen uttryckte dessutom kommendörkapten Thor Widell, sjöfartsinspektör Gunnar Mattsson och Bengt Granath, tekniker vid FOA, ånger över att de ställt upp i filmen. Samtliga var vid intervjutillfället ovetande om att det var Maj Wechselmann som stod bakom filmen och vilket syfte hon hade med den. De menade också att hon med klippteknik förvrängt de ursprungliga intervjuerna så att tittarna gavs en falsk bild av ubåtsjakt och ubåtskränkningar.

Samma dag föranledde visningen av Ubåt! även en kritiskt hållen ledare i Sydsvenska Dagbladet.

Efter det att filmen sänts på TV hölls en TV-debatt med titeln ¿Om gyrokompass, grodmän och hunden Ejax¿. I debatten, som leddes av nyhetschefen på Göteborgs-TV, Ingemar Schmid, stöddes Wechselmann av Myhrberg och Dagens Nyheters ledarskribent Olle Alsén. I motståndarlägret fann man Anders Hellberg samt kommendörkaptenerna Emil Svensson, expert i ubåtskommissionen, och Göran Frisk, som var ansvarig för ubåtsspaningarna i Karlskrona. Det nya som kom fram i debatten var Emil Svenssons avslöjande att en svensk ubåt var i det aktuella området samtidigt som U 137. Dagen efter TV-debatten kunde Expressen också avslöja varför; den svenska marinen testade en ny topphemlig typ av stridstorped (Torped 42), något som också skulle förklara U 137s närvaro. Med i övningen var ubåten Näcken, som befann sig i undervattensläge på en position som ¿ om Wechselmanns teori var riktig ¿ U 137 skulle ha korsat och sålunda ha blivit upptäckt.

I en artikel i Dagens Nyheter följande dag (1985-11-22) följde Anders Öhman upp dessa uppgifter och kompletterade med att det buller från dånande dieselmotorer som uppfattades av lokalbefolkningen enligt Bertil Erkhammar, tidigare informationschef vid Försvarets Materielverk, kan ha härstammat från ett torpedbärgningsfartyg som deltog i övningen. Erkhammar bekräftade också att det till havs rådde klar sikt, vilket var en förutsättning för att göra torpedskjutningar.

De nya uppgifterna som serverades från försvarsstaben ansåg dock Ingemar Myhrberg ge ytterligare stöd åt filmens teorier, då det med både en ubåt närvarande och bullrande helikoptrar ovanför framstod som ännu mer vansinnigt av den sovjetiska ubåtsbesättningen att avsiktligt ta sig in i den grunda skärgården i Blekinge.

Historikern Hans Villius välkomnade i en artikel i Röster i Radio-TV (nr 46/1985) filmens ifrågasättande av journalisternas okritiska hållning till militär information. Han förhöll sig dock kritisk till att filmen bl a förtiger att det var fel på ubåtens loggbok, vilken utsattes för klumpiga förfalskningar efter grundstötningen. Villius framförde i andra sammanhang förslaget att det borde tillsättas en ny utredning utan partipolitiska bindningar. Sven Andersson, f d socialdemokratisk utrikesminister och ordförande för ubåtskommissionen, ansåg dock att det i filmen eller i debatten inte kommit fram något som gav skäl till någon ny utredning. Han menade vidare att de registrerade hydrofonljuden och bottenspåren var klara bevis för att det funnits en miniubåt i Hårsfjärden. Wechselmanns film såg han som en förföriskt skicklig propagandafilm, där hon utelämnat en rad viktiga fakta. Hennes syfte var enligt Andersson att rubba tilltron till försvarsledningen och till militär personal.

Carl-Adam Nycop menade emellertid i en debattartikel i Arbetet (23.11.1985) att Wechselmann satt fingret på en öm punkt och borde få ett erkännande för detta. Massmediernas överdramatisering av ubåtsincidenterna var enligt Nycop ett bevis på hur det kan bli när journalister blir helt beroende av militärens presservice.

Reaktionerna på TV-visningen blev starka även från tittarhåll. Expressen upprättade på kvällen för visningen en telefonsluss dit man fick ringa och uttrycka sina åsikter om Wechselmanns film. Flertalet som ringde ansåg att hon manipulerade med sanningen och att hon gick Sovjetunionens ärenden. Även tidningarnas insändarsidor fylldes av mestadels upprörda synpunkter. Flera var av den uppfattningen att TV-licenspengar och pengar från Svenska Filminstitutet, dvs pengar från licensbetalare och skattebetalare, inte borde användas till en sådan här tendentiös film. Till dem hörde även TV-krönikören vid Göteborgs-Tidningen Lars Åhrén och Lars Hedlund vid Nya Wermlands-Tidningen. Den senare krävde också att Wechselmann skulle redovisa filmens privata finansiärer.

Den 28 november 1985 gick Wechselmann i svaromål mot flera av sina belackare.

Den fullständiga texten finns att läsa i bokversionen. Här rymdes den inte.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se