Åke Hasselgård Story (1983)

Filmen är en huvudsakligen dokumentär, delvis iscensatt berättelse om jazzmusikern och klarinettisten Åke Hasselgård - en mytisk gestalt i den svenska jazzhistorien - hans liv och karriär.

Filmen är ett försök att komma bakom myten och nå fram till personen och människan med hjälp av intervjuer med vänner och musikerkolleger till Hasselgård, brevcitat, stillbilder, arkivmaterial och i USA inspelade sekvenser med en person som i vissa avsnitt spelar "undersökaren", i andra gestaltar Hasselgård. En av de intervjuade, June Eckstine, spelas av en skådespelerska med autentiska repliker.

Åke Hasselgård föddes 1922 och växte upp i Bollnäs som styvson till häradshövdingen. Han studerade i Uppsala, där han på allvar började spela jazz i Royal Swingers. Med bandet vann han en orkestertävling på Nalen i Stockholm, vilket öppnade vägen för skivinspelningar och radioframträdanden. I maj 1947 avlade han en fil kand i bl a engelska och konsthistoria. I juli samma år tog han båten till Amerika och förverkligade därmed en gammal dröm om att komma till USA. Den officiella anledningen var universitetsstudier, i själva verket ville han slå igenom som jazzmusiker. Med i bagaget hade han en obändig självsäkerhet och tro på sig själv, en självmedvetenhet som kunde övergå i arrogans, en blond reslighet, ett vinnande sätt och en ovanlig musikalisk begåvning.

I New York gör han genast värdefulla bekantskaper, får jobb med trombonisten Jack Teagarden, som rekommenderar honom vidare när han anländer till Los Angeles. Sin första stora framgång får han här i november 1947 när han medverkar i radiomannen Gene Normans syndikerade program "Just Jazz", som bl a förmedlas till amerikanska arméns radiostationer över klotet, och blir dennes protegé. Han bär då sedan en tid tillbaka namnet Stan Hasselgard. I december gör han med eget band några (sedermera berömda) skivinspelningar för Capitol Records, bl a av den kända "Swedish Pastry".

I mars 1948 får idolen Benny Goodman höra honom och engagerar honom i en nybildad septett. Ett unikt erkännande av Hasselgårds kapacitet av Goodman, som aldrig tidigare (eller senare) tålt en soloklarinettist vid sin sida. Ett minskat publikintresse för jazz får Goodman att inhibera en planerad konsert i Carnegie Hall och upplösa septetten.

I oktober 1948 är han tillbaka i New York. Han spelar med egen kvintett på jazzklubben Three Deuces på 52nd Street och lanseras som "the Be-Bop King of Sweden". Allt går honom väl i händer.

Om Hasselgårds död i en bilolycka har det funnits många teorier bl a har det påståtts att han blev utknuffad ur bilen - och filmen bemödar sig om att i detalj räta ut alla frågetecken. Den 23 november 1948 startar han en resa i bil från New York till Kalifornien, där han fått engagemang. En av hans båda reskamrater är June Eckstine - de var häftigt förälskade i varandra - som är på väg att skiljas från sin make, sångaren Billy Eckstine. Den andre är Bob Redcross, Billy Eckstines chaufför, som utförligt berättar om händelseförloppet vid filmens rekonstruktion på olycksplatsen utanför Hammond, Illinois. June Eckstine satt vid ratten, och jämte henne Hasselgård, när hon vid ett möte förlorar kontrollen över bilen som sladdar och kolliderar med en bropelare. De båda i framsätet slungas ut ur bilen, varvid Eckstine hamnar ovanpå Hasselgård, som bryter ryggen och dör på platsen. Redcross och Eckstine klarar sig med lindriga skador.

June Eckstine, numera fastighetsmäklare i Beverly Hills, var den enda som vägrade låta sig intervjuas av Sima.

Pressreaktion Svensk filmografi

De flesta kritiker välkomnade och tyckte om Simas filmbiografi. Till de negativa rösterna hörde Ingemar Glanzelius, DN.

Jurgen Schildt, AB: "Simas kärlek tillåts inte skymma sikten. Av några av vittnesbörden framgår att charmen och pojkaktigheten parades med en viss stötighet av den intelligenaristokratiska sorten. Hasselgård firade inga orgier i falsk blygsamhet. Han visste sitt värde. Till saken hör att han hade fog för det. (-)

Finalscenerna liknar ett extraslut efter slutet och kunde med fördel ha kapats. Emellanåt föreligger också en tendens till sentimentalisering. Vilket inte hindrar att sorgmusiken, adagiot ur Mozarts klarinettkonsert spelat av Benny Goodman, framstår som den naturliga och konsekventa dödskommentaren.

Allt sammantaget tycker jag om Jonas Simas förälskade och noggranna genomgång. Om en av den svenska jazzens kortlivade tätfigurer berättar han att han levde, att han spelade, att han entusiasmerade och att han dog.

Så brukar musikerna göra. Fast alltsammans hos Hasselgård går litet mera brådstörtat till än vanligt."

Carl-Eric Nordberg, Vi: "Jonas Sima har följt Hasselgård i spåren och lägger ett livsmönster med det förflutnas kringströdda puzzlebitar. Det ligger nära till hands att jämföra hans 'hjältes' öde med den Bix Beiderbecke som spelar trumpet så gudomligt i en annan högaktuell jazzfilm. Båda dog innan de hunnit fylla trettio. Båda kom från högreståndsmiljöer. Båda drogs till jazzen som nattfjärilen till ljuslågan och brände sina vingar till döds.

Bix var den förlorade överklassonen som aldrig hittade hem till fadershuset och allt mer hysteriskt började supa sig bort från verkligheten. I motsats till honom verkar Stan (-) genomsund och alldeles oneurotisk. Det enda hindret på framgångens väg verkar vara den kärlekshistoria med en färgad och gift flicka som ledde till att hans bil körde av vägen och krockade med en cementpåle en novemberdag 1948.

Men kanske förenklar jag komplikationerna. Medan Stans gamla vänner förlorar sig i nostagiska minnen om hans ojämförliga storhet talar Ulf Linde sakligt om idolens obotliga prestationssjuka. Hasselgård hade ett nästan desperat behov av att alltid vara bäst! Därför måste han anta alla utmaningar. Var det den drivfjädern som spändes för hårt och brast den där ödesdigra höstdagen för trettiofem år sen?

Å andra sidan: i all mytbildning finns en romantik inbyggd som kanske utgör dess egentliga livsnerv. Då är det på nytt välgörande att lyssna till Linde. Han avslutar sagan om Åke Hasselgård med några stillsamma ord: Visst, Åke var bra. Men om Putte Wickman dött lika ung och Åke hade överlevt hade kanske Putte blivit en legend..."

Lars Åhman, StT: "En konstnärligt medveten skildring av vår första internationellt kända jazzmusiker. Intervjuer med vänner, väninnor, musiker från Bollnäs, Uppsala, Stockholm, Hollywood, stillbilder, en kort stumfilm med Åke och hans klarinett. Hisnande kast från den vintriga kyrkogården med snön på gravstenen till leende soliga bilder från Kalifornien.

Och som ledmotiv den ständigt återkommande fingerade sekvensen om bilolyckan. Som en manisk besvärjelse över det bittra ödet att den som just var i färd med att förnya klarinettspelet aldrig fick chansen när framgångarna började staplas på varandra.

Därför har filmen om Åke Hasselgårds liv blivit en film om hans död."

Sven Malm, SvD: "Hasselgårdsfilmen är tydligt gjord med mycken kärlek till ämnet. Det är kanske därför som den ibland slår över och blir lätt patetisk, stundtals sentimental. Som t ex när snöskrapan skyfflar undan snön från Åkes gravsten i Bollnäs.

Men - det är småanmärkningar. Jonas Sima och hans medarbetare har gjort ett grundligt jobb och lämnat ifrån sig en kärleksfull filmberättelse om en ung musikant som förvånansvärt många minns namnet på men inte många känner till."

Ingemar Glanzelius, DN: "Både filmen om Bix och den om Hasselgård är äreminnen som rabblar kuriosa, huset de bodde i etc. De har var sin patetisk sekundsnutt med rörliga bilder av föremålen, resten är stillbilder, intervjuer med alla upptänkliga släktingar och vänner, och i Simas fall vackra stämningsbilder med himmel, hav och sädesfält.

Samtliga intervjuade håller stiliga begravningstal. Flera ljuger men ingen invänder, ty sanningen är inte avsikten. Jag frågade Jonas Sima varför han gjort en film om en musiker han aldrig hört i verkligheten, utan mest som ett rykte på skiva i efterhand. Första kontakten var en artikel, 'Vi glömmer honom aldrig', av den inspirerande kritikern Carl-Erik Lindgren. Då var Sima sjutton år och Hasselgård sedan länge död."

Kommentar Svensk filmografi

Jonas Sima (f 1937) ville ursprungligen göra en spelfilm om Åke Hasselgård men fann ingen intresserad producent för projektet. I stället började han samla material för en radiofeature åt radioteatern. Om hur det sedan gick berättade han i Orkester-Journalen (nr 12/1983):

"Jag lägger ned radioprojektet när jag inte får hjälp med att skriva ut alla mina band. Egentligen är det film jag vill göra. Vem lyssnar på radioteater?

Jag yppar min nöd för en filmkollega, Lasse Hallström. Han säger det förlösande ordet:

- Gör en dokumentär. För helvete, det är ju dom autentiska gubbarna man vill se och höra, spelfilmen kan du väl göra senare om det nu ska vara nödvändigt!

Så blev det."

Filmen valdes ut att presenteras bland "Årets filmer" vid London Film Festival 1984.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se