"Fadern, Sonen och Den Helige Ande ..." (1987)

Media (1 st)

Absurd historia om roller och åldrande av Marie-Louise Ekman, där Ernst-Hugo Järegård gör en makalös tolkning av en plågad äldre man i balettdräkt.
Ernst-Hugo Järegård är inget annat än makalös i öppningsscenen i "Fadern, Sonen och Den Helige Ande" ... Iklädd en röd balettdräkt av tyll och till hög musik dansar han plågat runt i sin lägenhet. Han trippar, han vrålar, han joddlar. Scenen är utmanande lång, och improviserad. Efter en stund kommer sonen hem.

- Vad gör du?
- Dansar.
- Har du inget arbete att gå till? Pappa, har du fått sparken?
- Jag förstår inte vad du menar.

Sonens flickvän kommer strax på besök och han försöker gömma undan sin olyckliga pappa.

Anders Ahlberg uttryckte sin beundran för Järegård i sin recension i Expressen: "I gränslandet mellan dröm, mardröm och verklighet där Marie-Louise De Geer Bergenstråhles filmer utspelar sig är alla konturer knivskarpa, allt är mycket klart definierat, allt har sin plats, inget är lämnat åt slumpen. Kravet på skådespelarna är förkrossande tungt. Det är få som klarar uppgiften, som inte kvaddar berättelsens komplicerade värld. Därför gör Ernst-Hugo Järegård den bästa insats jag sett i en De Geer Bergenstråhle-film. Han är lysande som den äldre man som i en skyttegrav drömmer sig in i en absurd värld där han gammal och förbrukad tränar för att bli dansös. Ernst-Hugo kan, utan att man ett ögonblick tvivlar på riktigheten, dansa på tå skrikande som en höna, klädd i en liten röd ballerina-dräkt, med håret Keratinblankt, perfekt kammat. Han bär den surrealistiska berättelsen med sitt fantastiska spel ..."

I övrigt hade de flesta kritiker inte så mycket till övers för filmen. De förstod den inte, begrep inte vad det var som De Geer Bergenstråhle försökte förmedla. De såg tablåer som inte hängde ihop. En del blev provocerade.

Efter öppningsscenen, som är en stor del av filmen, förflyttas handlingen plötsligt till en skyttegrav i krig. Där ligger Järegård och två soldater till. En av dem spelas av Olof Buckard. Nästa scen är i lägenheten och då är Buckard en spritdrickande granne på besök. De två herrarna umgås och berättar om kriget. Sonen och hans flickvän lyssnar.

Det är tvära kast mellan scenerna i "Fadern, Sonen och Den Helige Ande" ... och som åskådare kan vi bara gissa vad som är verklighet och inte. Vi befinner oss inne i den surrealistiska ekmanska världen och det handlar om kriser, roller, ålderdom, att vara behövd. Och som i Ekmans alla filmer finns där såväl ångesten som humorn.

Lova Hagerfors (2017)

Den här filmen har ingen aktuell distributör men med tillåtelse från filmens rättighetshavare kan den bokas på dcp för biografvisning genom Filminstitutets arkiv.

Boka film ur filmarkivets digitala samlingar

Se denna film i Minibion inne i vårt bibliotek i Filmhuset

Originaltitel	"Fadern, Sonen och Den Helige Ande ..."
Svensk premiärtitel	"Fadern, Sonen och Den Helige Ande ..."
Internationell titel	The Father, the Son and the Holy Ghost
Söktitel	Fadern, Sonen och Den Helige Ande ...

Regi	Marie-Louise Ekman (som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle)
Manus	Marie-Louise Ekman (som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle)
Produktionsledare	Katarina Renner
Foto	Tomas Boman
Koreograf	Terje Thoresen
Scenograf	Mikael Beckman-Thoor Peder Freij
Klippning	Marie-Louise Ekman (som Marie-Louise De Geer Bergenstråhle)
Ljudtekniker	Peter Eklund
Scripta	Maria Hammar Turos (som Mia Turos)
Produktionsassistent	Johan Mardell Ann Thunberg
B-foto	Per Boström Mikael Höglund
Specialeffekter, foto	Rickard Loman
Ljussättare	Nils Melander
Scenografiassistent	Paola Holmér
Kläder	Ingrid Boman
Smink	Leif Qviström
B-ljud	Mikael Beckman-Thoor
Mixning	Hans-Eric Ahrn
Övrig medarbetare	Lars Lundin (militärkonsult)

Ernst-Hugo Järegård	fadern, den korte mannen
Olof Buckard	grannen, den långe mannen
Dag Cramér	sonen, soldaten
Charlotte Gyllenhammar	sonens flickvän
Heinz Hopf	grannflickan, den fjärde mannen
Rolf Skoglund	den tredje mannen
Jonas Bergström	den femte mannen
Johannes Brost	den sjunde mannen
Kaj Nuora	den sjätte mannen
Åke Pallarp	en officer

Produktionsbolag	Hinden/Länna-Ateljéerna AB
Distributör i Sverige (35 mm)	Hinden/Länna-Ateljéerna AB
Laboratorium	FilmTeknik AB

En pomaderad man sitter i en fåtölj, iklädd en röd balettkjol av tyll. På skivspelaren sätter han på musik som han sedan dansar till med ett besvärat, ansträngt och plågat ansiktsuttryck. Han avbryter sig, vrålar till och börjar på nytt dansa. Till slut sjunker han ner på en stol.

Mannens son inträder. Överraskad över att se pappan så här börjar han fråga ut honom.

- Vad gör du?

- Dansar.

- Har du inget arbete att gå till? Pappa, har du fått sparken?

- Jag förstår inte vad du menar.

Mannen joddlar. Sonen försöker övertala honom att sluta dansa. Det ringer på dörren. Det är sonens flickvän som anländer. Hon ska hjälpa sonen med några uppgifter. Sonen förklarar för henne att fadern inte mår så bra. Han har en neuros, säger han.

Fadern:

- Jag har blivit för gammal. Man har bett mig se mig om efter ett annat arbete. Nånting där jag kan utnyttja min rätta ålder.

Sonen:

- Kan du inte bli ingenjör eller nåt sånt? Tänk på att andra människor blir ledsna när de ser dig.

Fadern går fram till flickan och kysser henne. Sedan börjar han på nytt dansa:

- Jag sätter mig på samma bak hela tiden. Det är därför jag dansar. När jag bestämmer att mina fötter ska röra sig i takt med nåt annat än jag själv, då vet jag inte riktigt vad som händer. Ung vill jag aldrig bli igen.

Sonen:

- Jag vill inte att han ska se ut som en gammal skit.

Efter en palaver lämnar fadern rummet.

Ungdomarna dansar med varandra. Fadern återkommer, hämtar cigarrer och försvinner igen.

Det är krig. Tre soldater, däribland fadern, ligger i en skyttegrav under en häftig granatattack. Fadern gråter. En av soldaterna saknar ben. Fadern tröstar honom. En soldat kommer inålande, svårt sårad. Fadern ger honom att dricka. Fadern skulle göra en bataljmålning, säger en av soldaterna och börjar tala med honom om vad man behöver för att måla:

- Vad använder du för färg?

- Rött.

Tillbaka i lägenheten. Fadern sitter med sonen och dennes flickvän. Han känner sig för gammal och är bedrövad. Grannen besöker dem och bjuder på sprit. De samtalar.

Grannens flicka klagar över oväsen. Hon kan inte somna och börjar bråka med dem.

- I den här lägenheten har det inte sovits på år. I alla fall inte på dagen.

Grannflickan blir förnärmad och går.

Fadern och grannen berättar om kriget, skroderar och trivs tillsammans. Grannen:

- Nästa gång ska vi göra det på riktigt, och din son ska vara med.

Flickvännen:

- Jag vill också vara med. Flickor kan också kriga.

Grannflickan kommer in och säger att mamma går nu. Förstämning utbryter. Grannen:

- Jag kommer.

Fadern berättar om kriget. Hur han ville ta med en sårad in i en helikopter.

- Jag upplevde det inne i mitt huvud. Då verkade det helt sant.

Fadern står framför en spegel. Allt fler män dyker upp, alla klädda i röd balettkjol. De rullar in fadern i en matta. Sedan hoppar de ut i en rad efter varandra.

Fadern sätter igång ett aggregat och lägger ut en rökridå. Flickvännen, iklädd balettkjol, sjunger. Fadern skrattar hela tiden.

- Jag kan vänta hur länge som helst på att få era underskrifter.

De andra männen i balettkjol slår honom med stövlar i huvudet, något som inte verkar bekomma honom något. Han skrattar bara ännu mer.

Fadern stänger av musiken. Sedan dansar han med sonen, även denne iförd balettkjol.

Männen arrangerar sig till en gruppbild. Sedan vandrar fadern bort i en lång spegelkorridor.

Tillbaka i kriget. Fadern ligger orörlig med öppna ögon.

Granatkrevad. Dimmorna skingras.

Censurnummer	126824
Datum	1987-05-19
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Originallängd	2721 meter
Kommentar	Aktlängder: 375-425-455-543-452-471 m.

Bildformat	1.66:1
Ljudtyp	Ljud
Ljudsystem	Optisk mono
Färgtyp	Färg
Färgsystem	Eastman Color
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2721 meter
Längd i minuter	99 min
Akter	6 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

De flesta storstadskritiker tillstod att de inte begrep ett dyft av vad filmen ville förmedla. Några ansträngde sig att försöka tolka innehållet, medan andra kände sig provocerade och reagerade rejält negativt.

Margareta Norlin, Chaplin: "Hittills har varje film ur De Geer Bergenstråhles hand talat till mig på ett plan där många andra regissörer lämnat mig i sticket. Men jag måste tillstå, att inför hennes senaste film (-) förblir jag helt oberörd. Jag förstår helt enkelt inte ett vitten. Varken intellektuellt eller känslomässigt. (-)

Mina förväntningar utifrån titeln var att filmen skulle handla om män och deras rollspel. Och det handlar om män, visst gör det. En far har till sin sons förskräckelse kommit in i en kris, eventuellt på grund av att han är avskedad, och försöker leva ut ett annat "jag" genom att dansa balett i rummet iklädd röd tyllkjol. Han spelar ett fult manipulerande spel med sonen, kanske bottnande i avundsjuka på dennes ungdom. Det är fadern - inte sonen - som kysser flickan.

Därefter kommer en abrupt övergång till stiliserade och utdragna krigsscener, som eventuellt utspelar sig i faderns föreställningsvärld, eller möjligen är regissörens uppgörelse med filmvärldens krigsschabloner.

Efter en sejour i lägenheten där faderns kumpaner avslöjar att de brukar leka gemensamma krigsäventyr, dras de alla in i faderns rolluppror och dansar omkring i tyllkjolar i ett överdrivet kontorslandskap. Avslutningsvis är vi så tillbaka till krigsskådeplatsen där fadern verkar dö i en bombkrevad. (-)

Nåväl, all poesi behöver inte passa alla, och den här gången passar den definitivt inte mig."

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "I förstone tror man att historien om denne märklige fader, klädd i röd balettklänning, åldrande, omplacerad på jobbet, olycklig och fastklistrad vid sonen, är huvudberättelse. Men när filmen snurrar ett tag exploderar den i ljud och i ett annat mörker än den dunkla våningen, där fadern dansar sin stapplande balett. (-)

Människor fångade i sina egna fällor, som här i en våning eller i kratern på en krigsskådeplats, är ett tema som går igen från andra av De Geer Bergenstråhles filmer. Också den instängda, kvävande känslan, den påtagliga rumsligheten, är välbekant. Fadern, dvs Människan i ångest över döden och över åldrandet, jo, så kan kanske ett av filmens mer allvarliga teman beskrivas. (-)

Här finns ett mycket gott skådespeleri på alla händer och ett märkligt kusligt sug i framför allt de scener där Ernst-Hugo Järegård dominerar.

Men helheten? Syftet? För mig är det oklart, och en film skall kunna kommunicera. Filmens skapare måste sträcka ut handen och dra en in i filmen. Så fungerar inte Marie-Louise De Geer Bergenstråhle. Filmen stannar i dunklet, instängd, sluten och konstlad."

Eva af Geijerstam, DN: "[Filmen] är fylld (-) av den genuina absurdismens tvära kast och orimligheter. Den ena repliken dansar tåspets när den andra linkar fram på halta ben. Tiden snurrar runt: är kriget i pappan som bild av hans åldersneuros, eller är pappan i det verkliga kriget?

Krig och åldrande; det är ömsom tragiskt och måhända cyniskt skildrat. Ibland samtidigt.

Som porträtt av övergivenheten och tågan hos en gammal man och av åldrandets obevekligheter saknas här varken saklighet eller poesi. (-)

[Regissörens] bilder utplånar och utmanar andras konventioner, på gott och på ont, och utan att vara överhövan svårforcerade."

Anders Ahlberg, Expr: "I gränslandet mellan dröm, mardröm och verklighet där Marie-Louise De Geer Bergenstråhles filmer utspelar sig är alla konturer knivskarpa, allt är mycket klart definierat, allt har sin plats, inget är lämnat åt slumpen. Kravet på skådespelarna är förkrossande tungt. Det är få som klarar uppgiften, som inte kvaddar berättelsens komplicerade värld.

Därför gör Ernst-Hugo Järegård den bästa insats jag sett i en De Geer Bergenstråhle-film. Han är lysande som den äldre man som i en skyttegrav drömmer sig in i en absurd värld där han gammal och förbrukad tränar för att bli dansös.

Ernst-Hugo kan, utan att man ett ögonblick tvivlar på riktigheten, dansa på tå skrikande som en höna, klädd i en liten röd ballerina-dräkt, med håret Keratinblankt, perfekt kammat. Han bär den surrealistiska berättelsen med sitt fantastiska spel och mot honom fungerar också skådespelare som egentligen inte alls har erfarenhet och förmåga att motsvara kraven: Dag Cramér som sonen och Charlotte Gyllenhammar som flickvännen."

Hans Schiller, SvD: "Det hela genomförs med proffsigt spel av proffsen och amatörmässigt av amatörerna. Dialogen är av nonsenskaraktär och M-L D G B vill leka med vår filmmässiga föreställningsvärld och våra estetiska fördomar. Men jämförd med en regissör som Peter Greenaway vilken arbetat med liknande problem i Tecknarens kontrakt, är M-L D G B en semantisk naivist som inte lyckats utveckla sin idé särdeles långt utan mest står och hoppar på samma ställe. Därför blir hennes film snart tjatig och man skulle vilja göra som Järegård ¿ sätta sig i trappan med en god cigarr."

Sven E Olsson, Arbetet: "Det finns de som hyllar Marie-Louise De Geer Bergenstråhle som en förnyare av den svenska filmkonsten.

De är förmodligen inte fler än medlemsantalet i Riksförbundet för svenska självplågare, men de finns. Personligen skulle jag snarare använda ordet dödgrävare. Med en slik filmstil finns det snart ingen publik att förnya något för. (-)

Efter 10 minuters pricksäker tablå över kärnfamiljens sönderfall i egoism och befängda rollspel kör hon tablån igen, igen, igen, igen. Och åter.

Dock brukar hon vara tydlig, om jag säger så. Den som missar hennes budskap måste ha slaggat HELA filmen.

Men i Fadern, Sonen och Den Helige Ande sätter hon myror också i skallen på åtminstone denna betraktare. Här skvalpar Järegård omkring i purpurfärgad balettkjol och hulkar sig rödögd över tillståndet när det gäller ålder, arbetet och sonens större attraktionskraft. Möjligen också över tillståndet i (mans)världen, ty då och då utspelar sig denna icke-handling på den soptipp där Kriget pågår.

Absurd fars om 60-årskrisen? En tragikomisk balett om de löjliga piruetter som mansrollen driver sina utövare till? En utstyrselsaga om åldersutslagningen på de svenska arbetsplatserna eller en om den dödsångest vi förklätt i dyrkan av ungdomen?

Jag vet inte. Filmens långa, utväntande kameratagningar avslöjar anspråk som inte fullföljts. Tomrummen mellan repliker, människor och situationer lovar innebörder och sammanhang jag inte får tag i."

Kommentar Svensk filmografi

Marie-Louise De Geer Bergenstråhle (f 1944) hade tidigare under 1980-talet gjort långfilmerna Moderna människor (1983/10) och Stilleben (1985/22). Efter giftermålet med Gösta Ekman (f 1939) tog hon sig namnet Marie-Louise Ekman.

Det väckte ett visst uppseende att dåvarande Volvo-chefen Pehr G Gyllenhammars dotter Charlotte, då studerande på Konsthögskolan i Stockholm, debuterade som långfilmsaktris. Marie-Louise De Geer Bergenstråhle var sedan 1984 professor i måleri vid Konsthögskolan.

Apropå filmens titel skrev teologen Torsten Kälvemark i AB (1987-06-08) en artikel där han anställde reflektioner om vem som i dag "utanför den snäva kretsen av teologer" fortfarande intresserade sig för Treenigheten, Fadern, Sonen och den helige Ande: "Jag menar då inte bara som en liturgisk formel eller ett dogmatiskt faktum utan som ett levande och intressant ideologiskt problem."

Han hade bevistat premiären på Marie-Louise De Geer Bergenstråhles film men var osäker om hennes hållning: "Det var i och för sig en trevlig tillställning där den absurdistiska tonen var anslagen nästan innan föreställningen började. Men medan bilderna växlade framme på duken blev min osäkerhet allt större, understruken av att så många tycktes skratta på fel ställe.

Det förblev nämligen oklart om filmens innehåll hade något med titeln att göra. Recensenterna föreföll dagen efter vara lika frågande.

Visst fanns här en fader och visst fanns här en son. Men den helige Ande? Skulle filmens enda kvinna ses som en symbol för den tredje personen? Eller fanns det en teologisk poäng i Andens osynliga närvaro?

Förmodligen - det blev åtminstone min preliminära slutsats - är filmens titel ett slags skämt i en kultur som tror att teologin om Treenigheten inte är värd att tas på allvar och i vilken Anden är en absurd abstraktion."

Länna-ateljéerna

Stockholm

Sverige

1986-08

1986-12

Sverigepremiär	1987-05-22	Grand 2	Stockholm	Sverige	99 min
Cinemateksvisning	2017-09-25	Zita	Stockholm	Sverige
Cinemateksvisning, arkivkopia	2018-12-15

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Slutmix
Bärare	35 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	FADERN SONEN OCH DEN HELIGE ANDE av Marie-Louise DeGeer Bergenstråhle
Affischdesign	Åke Pallarp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	"Fadern Sonen Och Den Helige Ande"... av Marie-Louise De Geer Bergenstråhle.
Omfång	97 s. + 7 s. rollista och scenöversikt.
Språk	Svenska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	2
Album	Nej

Ljudtyp	Ljud
Färgtyp	Färg
Dialogspråk	Svenska

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	ProRes

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt arkivmaterial
Bärare	MAP

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	DCP

Typ	Digitalt ljud
Bärare	WAV

Typ	Digitalt ljud
Bärare	WAV

Typ	Digitalt visningsmaterial
Bärare	H264