Vid vägen (1988)

Media (2 st)

I ett litet stationssamhälle vid sekelskiftet pågår en begravning. Sörjande följer kistan till graven. Ett tåg anländer med ett paket som innehåller något till begravningen. Stationstjänstemannen sätter högsta fart för att hinna.

Därefter får vi se den kvinnliga huvudpersonen Katinka dö i lungsot, med svår andnöd och hosta.

Vi förflyttas tillbaka i tiden. Det är sommar i den idylliska småstaden. Allt är lugnt och stilla, men tågen som stannar ett par gånger om dagen för med sig en fläkt av världen utanför. Stationsföreståndaren Bai basar med stolt pondus över sitt revir, där hans betydligt yngre hustru Katinka ("Tik") är ganska trött på deras elvaåriga äktenskap. Hon är dock en trogen och tjänande hustru, även om maken med åren blivit mer intresserad av kortspel, sprit och andra kvinnor än av henne.

En dag anländer Huus, godsägarens nye förvaltare. Flera av stadens kvinnor blir attraherade av den lugne och känslige mannen, inte minst Katinka. Huus blir snart god vän med familjen Bai och är en ofta sedd gäst i huset. Han blir förälskad i Katinka, men håller sina känslor hemliga. Även hon fattar tycke för honom och ser fram mot hans sällskap. Hon inser ännu inte riktigt innebörden av sina känslor.

Huus skaffar sig snart ett gott rykte, både för sin yrkesskicklighet och för sin sällskapskonst. Han tillbringar alla större helger hos familjen Bai, som julafton, nyårsafton m m, samt är ofta på tebjudning. Katinka öppnar sig mer och mer för sin vän, och han blir alltmer förälskad. En dag föreslår han att de alla tre ska åka till marknaden över dagen och roa sig. Förslaget mottas med entusiasm av både herr och fru Bai.

På marknaden försiggår allehanda aktiviteter, eldslukning, trapetskonster, konserter. Herr Bai blir alltmer berusad och Huus och Katinka får sköta sig själva. Till slut vågar Huus erkänna sina känslor för Katinka. Hon inser att de är besvarade, men vågar inte ta steget och erkänna det. Hon törs inte ändra sin livssituation. I stället ber hon Huus att lämna staden och aldrig söka upp henne igen. Med stor sorg gör han så.

Katinka insjuknar i lungsot. Efter en längre tids sjukdom avlider hon. Paketet som anlände med tåget visar sig innehålla en blomsterkrans från Huus till hans älskade. Den har vissnat under resan, men som någon vid graven säger, "den har varit vacker". Kransen kastas ner i graven innan den skottas igen.

Pressreaktion Svensk filmografi

Kritikerna var på det hela taget imponerade av Max von Sydows regidebut.

Lars Linder, DN: "Berättelsen är vacker och enkel som ett skillingtryck. Kärleken mellan Huus och Katinka växer sig stark, de skils, han tar tåget och reser, hon dör av sorg och möjligen av lungsot. (-)

Vid vägen är med andra ord en film som alldeles obesvärad gestaltar ett problem och en livshållning som om 1900-talet aldrig funnits. Det är på gott och ont. Tempot är som att se herr von Sydow själv spela teater, återhållet, litet tungt, fåmält. Historien är i hans tappning heller knappt mer än en novell, en skiss, och någon gång tänjer han den till gränsen för vad den egentligen tål. (-)

Sammantaget är filmen inte bara en ovanligt stark debut av en gammal filmräv. Den bekräftar också det som efter Ingmar Bergman tycks ha blivit en sanning: svensk filmkonst gör sig numera bäst på utländska."

Hans Schiller, SvD: "Vid vägen har blivit en känslig och förstående film, kompetent iscensatt, kanske litet opersonlig och vad gäller rörelseschemat vid några tillfällen väl teatralisk. Möjligen finns här också en viss svårighet att hålla ihop filmens olika småscener, som om viljan att följa manus hindrat ett mer harmoniskt flöde. Men enda gången det är direkt störande är i filmens inledning, då man frångår den kronologiska berättarföljden och visar först Katinkas begravning, sedan hennes död i lungsot varpå följer resten av historien i en lång tillbakablick. Man kan förstå skälet till detta brott mot kronologin - det hindrar till viss del en sentimentalisering ¿ men det är inte utfört på ett helt lyckat sätt och betraktaren riskerar att för en tid och innan personerna hinner utkristalliseras känna sig lätt vilsen i filmen.

I det stora hela är det dock en högst angelägen regidebut Max von Sydow har gjort och där det positiva överväger."

Lasse Bergström, Expr: "När Max von Sydow efter en lång karriär framför kameran debuterar som filmskapare sker det med en fullödighet som endast den mogna eftertanken kan framkalla. (-)

Hans film ¿ skriven av Klaus Rifbjerg ¿ börjar i motsats till Bangs roman vid huvudpersonen Katinkas dödsbädd och jag är inte säker på att det är en helt nödvändig operation. Men när den vänder i tiden och börjar berätta om de två som driver in mot varandra, övertar den Bangs raka berättande genom årstiderna och utan att röra ett finger eller höja en röst uppnår den ett stigande känslouttryck, som till slut gör den till en finstämd och överraskande kärleksfilm.

Att Max von Sydow har god hand med aktörerna är mindre överraskande: Tammi Öst är speciellt minnesvärd som Katinka, den unga kvinnan som långsamt vaknar till medvetenhet om en lycka hon genast måste offra."

Jurgen Schildt, AB: "Blir vi inte totalbesegrade av Max von Sydows film hänger det på att tredjedelen av speltiden är oroväckande händelselös och att det finns partier där berättelsen alldeles i onödan gör på stället marsch.

Men vår solida aktning förtjänar den. Den är tragisk, stilriktig, andäktig, atmosfäriskt tät och mänskligt fullvuxen.

Den är kort sagt, med sina longörer, den moderna och filmiska tumsugningens motsats."

Monika Tunbäck-Hanson, GP: "Det var ett vågspel att filma en roman så klassisk som Herman Bangs "Ved Vejen" och att därtill, som regissör, debutera med ett stycke romankonst som kräver en sådan lyhördhet och kunskap. (-)

Såväl Max von Sydow som fotografen Sven Nykvist - vem annars i von Sydows sällskap? - har läst, förstått och känt.

Vid vägen tillhör en annan tid och får sitt skimmer av avlägsna dagar, men det är ändå ingen stillastående film, inte en historia klädd i kostym. Vid vägen lever genom sin närhet och värme. Det är lätt att bli både berörd och rörd av denna sekelskiftesmoralitet - den går också att småle åt och njuta av."

Jan Aghed, SDS: "Gjord med varken modern eller omodern utan helt enkelt kärleksfullt ändamålsenlig stilkonservatism är Vid vägen en vacker regidebut vid så pass mogen ålder som 59 år. I fortsättningen kunde väl Max von Sydow beredas möjlighet att höja svensk films konstnärliga nivå? Det kan i och för sig inte vara så svårt, nere kring nollstrecket som den är. Men hans känsliga överflyttning av Herman Bangs kvinnoöde till bioduken ger löften om ett rejält lyft."

Sven E Olsson, Arbetet: "Max von Sydow gör sin regidebut stödd på en massa fina förutsättningar. Herman Bangs klassiska roman. Ett välbalanserat manus av Klaus Rifbjerg. Det utsökta ljusmåleriet i Sven Nykvists kameror. Utomordentliga - och skickligt dämpade - danska aktörer. (-)

Klassiskt ren - vilket också kan vara min försköning av en något traditionell berättarmodell. Lågmäld och spröd i tonfall och rytm, vilket gör en del av oss till mer aktiva utforskare av det outtalade mellan dessa människor - och det redan lomhörda 'Rambo'-folket förmodligen till helt stendöva.

Det är en mogen film, till Max."

Kommentar Svensk filmografi

En dag på 1880-talet var den danske författaren Herman Bang ute och åkte tåg. Vid ett uppehåll på en liten station såg han i ett av stationshusets fönster ett sorgset kvinnoansikte. Han kunde inte glömma synen och efter några år resulterade den i novellen "Ved Vejen", som ingår i samlingen "Stilla existenser" (1886).

I denna film, med dansk förlaga, danskt manus, danska skådespelare osv, kunde kanske Max von Sydow känna sig som en främmande fågel, men det gjorde han inte. I pressmaterialet utvecklar han tankegången att detta beror på att han är född i Skåne och tidigt kände större samhörighet med Köpenhamn än med Stockholm.

Regissörsrollen bjöd på idel överraskningar för den rutinerade skådespelaren von Sydow. Han berättar för Elisabeth Sörenson (SvD 1988-08-20): "Bland annat upptäckte jag hur irriterad man blir när saker och ting tar tid, utan att man kan påverka det hela. Jag hade ett utomordentligt team och de bästa tekniker. Sven Nykvist som fotograf. Men när de håller på och ljussätter och ljussätter och när den som sköter ljudet plötsligt bromsar alltsammans för att han hör ljud som inte skall finnas... man vill bara ropa: 'Vi måste ju få filma!'. Och bakom ryggen står en man med klocka och säger: 'En kvart över fyra måste vi bryta, för vi började så tidigt i morse.'"

Max von Sydow drömde om att göra Vid vägen i 25 år, först som skådespelare - han hade läst ett avsnitt i radio - men berättade sedan om sin filmidé för en dansk producent. Denne övertalade honom att regissera själv. von Sydow hade inga regiambitioner : "Det har jag inte nu heller. Men det var en mycket positiv upplevelse. Jag kan tänka mig att göra det igen. Lösa idéer finns, men jag måste tänka igenom det ordentligt" (AB 1988-08-20).

Sitt val av förlaga motiverar han ytterligare i Bokvännen Nordens tidning: "Bang går under huden. Han berör. Jag känner igen mig i hans personer. Jag kan identifiera mig med dem. Jag kan de där människorna, säger Max von Sydow med eftertryck. Jag vet hur de tänker och reagerar."

Max von Sydow fick beröm också i danska tidningar, och i Cannes deltog filmen i serien Un Certain Regard, där den mottogs väl av publik och kritik.

Det gjordes en bok om inspelningen, "Ved vejen - en roman filmatiseres" (Gyldendal), av Ulrich Breuning och Claus Hesselberg, som bland annat innehåller flera konkreta exempel på hur avsnitt i boken omvandlats till miljöer och repliker i filmen.

Vid vägen tilldelades en Guldbagge som 1988 års bästa svenska film (tillsammans med PeÅ Holmquists Tillbaka till Ararat, 1988/21). Dessutom guldbaggebelönades Max von Sydow för bästa regi.

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se