Dockpojken (1993)

Media (1 st)

Läs mer om denna film i vår artikel "Lantliga idyller och mardrömmar"

Originaltitel	Dockpojken
Svensk premiärtitel	Dockpojken

Regi	Hilda Hellwig
Manus	Hilda Hellwig
Producent	Lisbet Gabrielsson
Foto	Bertil Wiktorsson
Musik	Jonas Lindgren
Scenograf	Björn Nordenhagen
Ljudtekniker	Bengt Wallman
Redigering	Christos Kefalas
Scripta	Ann-Christine Gradin
Dramaturg	Gunilla Jensen Claes Peter Hellwig
Inspelningsledare	Thomas Seaton
Produktionssekreterare	Ann-Christine Wickberg
B-foto	Niclas Jensen Lennart Pettersson
Stillbildsfoto	Roman Kaczmar
Elektriker	Lars Stålberg Janne Pettersson
Passare	Adrian Wester
Ljussättare	Peter Retzlaff
Negativklippning	Kerstin Bengts
Rekvisita	Bo Larsson
Attributör	Kjell Björk
Kläder	Lars Gogo Björkman (som Lars "Gogo" Björkman)
Maskör	Gunilla Kohlin Lena Strandmark
Klädassistent	Tommy Lannge
B-ljud	Göran Nylander
Specialeffekter, ljud	Ingemar Sjödin
Mixning	Owe Svensson
Övrig medarbetare	Mariana Nunez (medverkande assistent) Gertrud Widerberg (barnletare) Eréne Bergman (projektledare) Astrid Stenmark Lena Strandmark (dockdesign) Befolkningen i Ottsjö (tack till)

Sven Wollter	fadern
Lena Granhagen	modern
Hampus Pettersson	pojken
Thomas Antoni	pojken som vuxen
Cecilia Nilsson	hans hustru
Joachim Rusz	deras son
Leif Liljeroth	hovmästaren
Carl Billquist	tillsyningsmannen
Peter Harryson	brevbäraren

Produktionsbolag	Stiftelsen Svenska Filminstitutet
	Sveriges Television AB Kanal 1
Distributör i Sverige (35 mm)	Stiftelsen Svenska Filminstitutet	1993
	Lisbet Gabrielsson Film AB	2006
Laboratorium	Sveriges Television Filmlaboratoriet

Filmens anslag är i färg: En man betraktar en leksak; en vätskefylld glaskupa över ett landskap med stuga och gran. Han vänder tankfullt på denna leksak, varefter snö sakta faller ned över stugan. Han minns sin barndom.

Därefter är nästan hela filmen i svartvitt. Ett fjällandskap med timmerstuga och gran, precis som leksaken i filmens inledning. Det snöar, utanför stugan åker en man - fadern - iväg på skidor, och en kvinna - modern - vandrar bort, bärande en korg på ryggen. Det är i början av 1900-talet.

I den enkla och fattiga stugan är en pojke i nioårsåldern sysselsatt med att bemåla en skräckinjagande ansiktsmask. En stor gran växer utanför stugans enda fönster och hindrar utsikten.

Modern kommer fram till en by och går in genom porten till AB Nords Leksaksfabrik. Ur sin korg tar modern upp änglafigurer som familjen tillverkat på beställning av fabriken. Hon visar upp figurerna för en sträng inspektör. De båda stelnar till när de får syn på ett änglaansikte som pojken försett med en stor svart tand.

Pojken och modern är i stugan då fadern, som arbetar sporadiskt som skogshuggare, kommer hem. Pojken blir rädd och gömmer sig i en lår, men fadern hittar honom och drar upp honom på golvet. Efter att ha frågat pojken vad han gjort och om han är rädd, slår fadern till pojken som faller omkull och sedan tröstas av den kärleksfulla modern.

Modern ber fadern att hugga ned granen. Utsikten skulle göra pojken lycklig - de kan ju inte ens ge honom tillräckligt med mat, säger hon.

Fadern kommer till byn, Norrsta, och går in på järnvägsstationens servering. Han frågar hovmästaren om priset på ett bakverk. Denne är nedlåtande och fadern går därifrån.

Pojken åker kälke och matar en stor svart, korpliknande fågel. Senare, i stugan, äter han olovandes av den gröt man gjuter dockor av. Fadern kommer hem och undrar vad han har i munnen. Han ger pojken stryk med käpp. Slagen med käppen övergår i faderns vedhuggande.

Pojken målar dockkropparna. Han börjar karva ur en form för att ge dockorna manligt könsorgan. När fadern upptäcker några pojkdockor som pojken gjutit blir han rasande och trampar sönder dockorna. Han skriker att formen är förstörd, liksom en hel veckolön. Modern skriker år fadern att det inte är pojkens fel att fadern inte kan försörja dem. Han får bara vad han behöver, säger fadern.

Pojken tar sin kälke och rymmer hemifrån. Han möter en renflock och får senare följa med en lastbil. Fadern säger att pojken nog kommer hem när han blir hungrig, men ger sig ut och letar efter honom på fjället. Han frågar förgäves efter pojken på järnvägsstationen och hittar slutligen hans sönderbrutna kälke i snön.

Fadern är förtvivlad över att pojken är borta och ligger mest apatisk på sofflocket. Till slut blir han nästan tokig av saknad. Han stiger upp mitt i natten och i bara nattskjortan går han ut i snön och ropar efter pojken.

Nu återkommer färgen i filmen. Mannen från filmens inledning är leksakshandlare. I butiken leker han tankfullt med några av leksakerna.

Åter svartvit film. Fadern använder den gjutform för pojkdockor som pojken för länge sedan åstadkom. Utan moderns vetskap lägger han ned en pojkdocka i korgen. När hon kommer tillbaka från leksaksfabriken säger hon att hon fick stå där och skämmas, att fadern ansågs vara galen och att de kanske inte skulle få mer arbete nu.

Fadern smusslar ner en pojkdocka i korgen igen. När modern återvänder berättar hon överraskande att direktören fått syn på pojkdockan, tyckt om den och beställt hundra likadana. Fadern låter nu såga ned den stora granen utanför stugfönstret.

Åter färgfilm. Leksakshandlaren sitter med sin fru och sin lille son vid frukostbordet. I butiken placerar han sedan sin son i skyltfönstret på en kälke med snö, intill en stor, svart fågel. Leksakshandlaren är pojken från fjället som nu är vuxen - scenen i skyltfönstret är tagen ur hans egen barndom.

Brevbäraren kommer med paket till butiken - en pojkdocka. Leksakshandlaren sliter av dockan dess kläder och upptäcker att pojkdockan är gjord med den form han själv karvat ur som barn.

Svartvitt: Leksakshandlaren åker tåg till Norrsta. På stationens servering betraktar han samma slags bakverk som fadern en gång frågat efter priset på. I det ögonblicket övergår filmen slutgiltigt från svartvitt till färg. Han besöker dockfabriken och får syn på pojkdockorna.

Han vandrar upp mot föräldrahemmet på berget. Fadern hugger ved. Den förlorade sonen går sin fader till mötes, men denne backar. Slutligen stannar fadern upp och sträcker fram handen. De omfamnar varandra kärleksfullt. Modern kommer ut ur stugan och förenar sig med fadern och sonen i en varm försoningskram.

Censurnummer	131814
Datum	1993-01-14
Åldersgräns	Tillåten från 11 år
Originallängd	2216 meter
Kommentar	Aktlängder: 571-604-480-561 m.

Bildformat	1.66:1
Ljudsystem	Dolby Stereo 04
Färgtyp	Färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2216 meter
Längd i minuter	81 min
Akter	4 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

De flesta kritikerna var imponerade, särskilt som Dockpojken var Hilda Hellwigs debutfilm. Man uppehöll sig särskilt vid formen, det långsamma tempot och det i huvudsak svartvita fotot. Några kritiker ansåg dock att filmen var för lång och långsam samt att ännu en lantlig eländesskildring med Sven Wollter var minst en för mycket.

Jan-Olov Andersson, AB: "Som teaterregissör har Hilda Hellwig ofta gjort experimentella och nyskapande uppsättningar.

Därför förvånar hennes filmdebut, som nästan känns lite räddhågset konventionell. Som om hon, minsann, vill visa att hon kan göra en 'vanlig' film.

Tyvärr har den blivit FÖR vanlig.

Filmen bygger på en historia av Martin Andersen Nexø, författaren till 'Pelle Erövraren', om en fattig familj på den norrländska landsbygden. Fadern och sonen har dålig kontakt med varandra. Då och då klipper pappan till sonen. En dag får han nog och flyr hemifrån. Så sedan får pappan (Sven Wollter) i många år leva med smärtan av att ha jagat bort sitt enda barn från familjens sköte.

Men de starka känslor som borde väckas till liv hos åskådaren uteblir. Hilda Hellwig berättar långsamt, omständligt, nästan utan dialog.

Sven Wollters uttrycksfulla ansikte räcker visserligen långt. Men i fallet Dockpojken räcker det inte för att dölja att detta från början är en kortfilm, uttänjd till en (om än kort) långfilm."

Eva af Geijerstam, DN: "Det finns nog en del som talar emot Hilda Hellwigs debutfilm Dockpojken innan man sett den till slut. Först tycker man sig redan ha sett Sven Wollter och Lena Granhagen som strävsamt och fattigt sekelskiftesfolk i ett knuttimrat fjällpörte vid skogskanten. Man värjer sig en smula mot det kärva tigandet och de korta replikskiftena, allt det som uppfattas som konventionella eländesskildringar och har utsatts för revyparodier ända sen Raskens dagar.

Men motståndet blir mycket kortvarigt. (-)

Familjens 'väg tillbaka' skildras med stark känsla för vad en bild förmår rymma. I centrum står pappans rörande brottning med sina djupa skuldkänslor, sin stumhet och sin hjälplöshet i kärlekens gester och uttryck. (-)

Det är i pappans stegvisa identifikation med den förrymde sonen som försoningen så småningom står att finna.

Det är inte bara det finstilta spelet mellan de tre och deras ömsesidiga band och frigörelse " smärtsamma och eviga " som gör Dockpojken till en imponerande debutfilm. Hilda Hellwig må vara en utmärkt teaterregissör, Dockpojken har också spelats på scen. Men här visar hon också behärskning av filmmediet. Behärskning i dubbel mening; här tas inga rappa genvägar i uppdrivet tempo, förklarande dialog eller estetiserande bjäfs. De svartvita bilderna används exempelvis inte i poetiskt förskönande syfte.

I synnerhet det långsamma tempot gör att varenda bild får en specifik vikt både i psykologiskt konkret och symbolisk mening. De går att avläsa i lugn och ro, både som det enkelt uppenbara och som laddade av allmängiltig, arketypisk innebörd.

Det är synnerligen modigt och mycket begåvat."

Bernt Eklund, Expr: "Hilda Hellwigs debutfilm liknar i anslaget en parodi på alla tiders eländesskildringar. Men snart visar den sig vara ett avigt kärleksdrama genomfört med en konsekvens som avväpnar och övertygar.

Ur tungt svartvita bilder stiger en förkrossande fadersfigur, fylld av en kärlek han inte kan uttrycka och som han själv knappt är medveten om. Bland alla pappor på filmdukarna den här säsongen är Sven Wollters den primitivaste och kärvaste - men för den skull inte mindre övertygande än någon annan.

Lena Granhagen och unge Hampus Petterson fullbordar känsligt Hellwigs negativbild av en familjeidyll."

Bo Ludvigsson, SvD: "I sin filmregidebut anknyter Hilda Hellwig på sätt och vis till den svenska stumfilmens glansperiod. Dockpojken är tämligen fri från dialog och huvudsakligen filmad i svartvitt. Då den också utspelas i ett snölandskap är det lätt att till exempel associera - utan någon som helst jämförelse i övrigt - till sekvenser i Herr Arnes pengar och Gösta Berlings saga.

Det finns också något strängt arkaiserande i Hellwigs originella sökande efter ett eget bildspråk. Ljussättning och fotoarbete stärker denna anknytning till melodram från filmens ungdomstid. Troligt är att Hellwig också inspirerats av tyskt tjugo- och trettiotal; några ryska förebilder kanske också finns i bagaget.

Oavsett riktigheten i ovanstående påstående har Dockpojken blivit en på flera sätt märklig film. Åtskilliga gånger går den över gränsen för den ofrivilliga komiken, blir en parodi på sig själv i sin teatrala stilisering.

Enär den viktiga rollen som fadern i detta triangeldrama, som bygger på en novell av Martin Andersen Nexø, spelas av Sven Wollter ligger det nära till hands att avfärda Dockpojken som en sorts Raskens på fjället. Inte så att Wollter på något sätt parodierar Rasken, inte alls, för understundom och särskilt när sonen har rymt ger han Far djupare dimensioner.

Men när det tjuter lite för mycket kring den gråa lilla stugan på fjällsluttningen blir istapparna i takskägget på något sätt för pittoreska och snön ett par nyanser för vit. När familjens utsatthet och fysiska hunger inte heller direkt gestaltas utan mer förevisas. Ja, då falnar intresset.

De två övriga kombattanterna i denna tragedi om synd och skuld, straff och förlåtelse, är Lena Granhagen, som spelar Mor, och Hampus Petterson, som spelar Pojken. Precis som Wollter lyckas de också ge sina figurer djup men befinner sig också stundtals nära överspelets rand, och berättelsen kantrar.

Till det svajiga intrycket bidrar även det faktum att Hellwig avkräver historien mer än den tål. Novellens koncentration talar för ett mindre format än 86 minuter, nu är den helt enkelt för uttunnad."

Bertil Palmqvist, Arbetet: "Det är möjligt att den unga och framgångsrika teaterregissören Hilda Hellwig i framtiden också har något att tillföra filmen, ett nytt sätt att använda filmberättandets speciella dramaturgi. En del detaljer tyder på det.

Som helhet drar den emellertid på ett oroväckande sätt mot pekoralet, en melodram, fritt baserad på en novell av Martin Andersen Nexø. Regissören, tillika manusförfattaren, har omplanterat den till jämtländsk miljö. (-)

För Hilda Hellwig har denna barska historia snarast gett anledning till ett slags postmodernistisk stillek. Större delen av filmen är i svartvitt (varför inte hela?), skådespelarna agerar stiliserat och dramatiskt övertydligt (vilket vållar så utomordentliga konstnärer som Lena Granhagen och Sven Wollter avsevärda problem).

Det hela blir en stumfilmsmelodram inspelad i nuet, replikerna är inte fler än att de kunde rymmas på inklippta textskärmar, slutet är en tårdrypande grimas."

Annika Gustafsson, SDS: "Dockpojken (-) är en känslomässigt stark och konstnärligt kompromisslös filmdebut långt från de kommersiella allfarvägarna.

Hellwig använder sig av ett reducerat, stramt och enkelt uttryckssätt i samklang med den på det yttre planet enkla historien. (-)

Sven Wollter gör ett av sina mest gripande, psykologiskt djupgående, rollporträtt, en prestation långt utöver det ordinära.

Dockpojken tar tid på sig för att komma fram till den befriande slutpunkten där individerna för första gången kan mötas utan förbehåll. Det är ett ovant tempo men ämnet kräver sin tid annars uteblir den djupverkan Hellwig söker åstadkomma hos publiken. Bibelns liknelse om den förlorade sonen finns tydligt i bakgrunden. Under alla omständigheter vittnar Dockpojken, ett säreget förstlingsverk, om en konstnär som helt går sin egen väg."

Carl-Eric Nordberg, Vi: "Hilda Hellwig debuterar som långfilmsregisssör och skapar redan från början en ödsligt suggestiv stämning kring den vintrigt mörka fattigstuga där tystnaden ofta bara bryts av ensamma fågelrop och av vindens eviga visa. (-)

Men det är inte den sociala protesten som glöder häftigast - även om handlingen hämtats ur en av Andersen Nexøs noveller. Det är i stället de såriga känslornas nästan ordlösa drama mellan tre människor som i grunden älskar varandra. Och ändå går vilse i stum fruktan och hjälplöst våld. Först när sonen en söndag spårlöst försvinner kan fadern finna de rätta orden och allt mer förtvivlat ropa ut sin saknad."

Kommentar Svensk filmografi

Hilda Hellwig föddes 1952 i Ungern och kom till Sverige 1974. Vid långfilmsdebuten med Dockpojken var hon sedan länge en av de tongivande teaterregissörerna i Stockholm, känd för experimentella och nyskapande uppsättningar på Teater Aurora, som hon också varit med om att grunda. Hon hade även regisserat radioteater.

Hellwigs filmmanus bygger på novellen "Dockan" av dansken Martin Andersen Nexø (1869-1954) - författare till bl a romansviten "Pelle Erövraren". Hennes manus är en utveckling av en barnpjäs hon skrev för Teater Aurora 1982.

Inspelningen skedde i Ottsjö i Jämtland 1989. Premiären planerades ursprungligen till december samma år, men försenades på grund av ett långt och besvärligt efterarbete. Dels var det tekniska problem med framkallningen eftersom filmen växlar mellan svartvitt och färg, och dels spelades Dockpojken in som pilotprojekt för den nya treperftekniken, dvs varje bildruta har tre perforeringshål i stället för fyra. Detta sparar 25 procent av råfilm och kopior. Däremot är systemet oetablerat i biografledet där speciella projektorer saknas. Filmen kostade inte mer än 5,7 Mkr att producera.

Dockpojken visades på Göteborg Film Festival 1993 och fick sverigepremiär kort därefter, den 26 februari 1993.

För Marie Kennedy (GP 15.1.1993) berättade Hilda Hellwig inför filmens premiär:

"Dockpojken handlar om en oerhört stor kärlek, misslyckande och botgöring. Filmen har oerhört få repliker och är sparsmakad med musik för jag ville göra en riktig 'filmfilm'. Den är gjord med små resurser men med stor omsorg."

Filmen förhandsvisades på Filminstitutet i Budapest. Hellwig berättade för Anna Ångström att hon på förhand hade väntat sig att filmen skulle uppfattas som exotiskt nordisk (SvD 7.2.1993):

"Dagen efter visningen ringde en kvinna och sa: Jag kommer från Transsylvanien. Det där var min pappa! (-) Men tonen är inte oförsonlig. Film behöver ge kraft och stöd. Jag vill visa att hur svår situationen än är, så kan du förstå och förlåta dina föräldrar. (-) Historien lämpar sig för film. Den är nära sagan och myten: ett litet hus, metaforen om granen som skymmer det enda fönstret, mamma, pappa, barn. (-) Jag ger mycket regi, men i samarbete. Alla var engagerade av materialet. Teatern har lärt mig att arbeta med skådespelarna. Många filmregissörer kan inte det. Skådespelarna går runt som vandrande pinnar. Det räcker inte att kunna film för att nå det magiska ögonblicket."

Hellwig berättade för Christina Kellberg (DN 27.2.1993) att när filmen visats på festivaler i Göteborg och Lübeck har speciellt män reagerat starkt:

"Män gråter och vill prata, om sitt liv och om sin barndom, och det har jag aldrig varit med om förr."

Filmen deltog under senhösten 1993 i barnfilmfestivalen i Udaipur, Indien. När filmen visades där var den överraskande klippt på två ställen. Festivalledningen uppgav felaktigt att kopian var nedklippt redan vid ankomsten.

Vid den internationella filmfestivalen i Annonay, Frankrike, tilldelades Hellwig i februari 1994 juryns specialpris för sin regi av Dockpojken.

Originaltitel	Dukken (Novell)
Författare	Martin Andersen Nexø

Jämtland

Ottsjö

Sverige

Sverigepremiär	1993-02-26	Fågel Blå	Stockholm	Sverige	81 min

Prix Spécial du Jury (juryns specialpris)	Annonay	1994		Hilda Hellwig	(regi)

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Acetat
Bärare	35 mm
Längd i meter	2210

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	35 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	35 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Ljussättningsinformation
Bärare	Kassett

Typ	Ljussättningsinformation
Bärare	Kassett

Typ	Slutmix
Bärare	17,5 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 70 x 100 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	DOCKPOJKEN

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Dialoglista
Manustitel	Dockpojken.
Omfång	6 s.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Doll boy.
Omfång	6 s.
Språk	Engelska

Typ	Inspelningsmanus
Manustitel	Dockpojken. Manus: Hilda Hellwig. Fritt efter en novell av Martin Andersen Nexö.
Omfång	92 s. + 15 s. rollista, miljölista och introduktion.
Språk	Svenska

Typ	Dialoglista
Manustitel	Doll boy.
Omfång	11 s.
Språk	Engelska

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	7
Färg papper	1
Bakombild papper	7
Album	Nej

Typ	Övrigt tryck
Språk	Svenska

Typ	Program/Reklamtryck
Språk	Svenska