Den andra stranden (1993)

Media (1 st)

Originaltitel	Den andra stranden
Svensk premiärtitel	Den andra stranden
Distributionstitel	La otra orilla
Inspelningstitel	Glöm inte oss

Regi	Mikael Wiström Lars Palmgren (medhjälp)
Idé	Mikael Wiström
Foto	Peter Östlund
Musik	Peter Bryngelsson
Klippning	Annika Geijerstam
Ljudtekniker	Lars Palmgren Per Strandberg
Research	Francisco Benaventes Lars Bildt
Ljudläggning	Per Carleson Bengt Andersson
Mixning	Per Carleson
Övrig medarbetare	Chachi Arabaolasa Antonio Gamarra Huiz Stefan Kaspar Francisco Benaventes

Natividad Barrientos
Daniel Barrientos
Sandra Barrientos
Judith Barrientos
Danielito Barrientos
Mikael Wiström
Isak Wiström

Produktionsbolag	Månharen Film & TV
	Sveriges Television AB Kanal 1		(Dokumentär)
	Film Film HB
Produktionsstöd	Garantinämnden för kort- och barnfilm
Distributör i Sverige (35 mm)	Folkets Bio AB	1993
Laboratorium	DuArt Films Inc.
	FilmTeknik AB
Mixning	Studio Lagnö AB

För sjutton år sedan vistades Mikael Wiström i Peru. Han var då en ung svensk stillbildsfotograf som på ett av Limas sopberg träffade och lärde känna Daniel och Natividad och deras nyfödda dotter, Sandra. Daniel och Natividad arbetade och levde på sopstationen och Mikael dokumenterade deras liv med sin kamera. De kom varandra nära och innan han reste hem till Sverige accepterade han att bli Sandras gudfader.

Åren gick och Mikael skaffade familj hemma i Sverige men höll sporadisk brevkontakt med sina vänner i Peru. Nu, sjutton år senare, när hans egen son är så pass stor att han kan lämna honom för en två månaders resa, bestämmer han sig för att återvända och träffa familjen Barrientos. Och han tänker dokumentera mötet med filmkamera.

Mikael lämnar Sverige och väl i Lima börjar han söka efter familjen. Det visar sig att de har flyttat från den soptipp där de tidigare arbetade. Han frågar sig fram i de fattiga kvarteren och bland sopbergsarbetare och hittar till slut familjen. De bor nu i ett kåkstadsliknande förortsområde.

Mikael är under sökandets gång orolig för hur familjen ska ta emot honom. Har de något att säga varandra längre? Men väl framme vid deras lilla skjul till bostad tas han emot med öppna armar och varma leenden.

Daniel är för tillfället arbetslös men söker arbete, dock utan resultat. I stället hjälper han till med hushållssysslorna hemma. Natividad arbetar som dåligt betalt hembiträde i ett av stadens finare kvarter. Till familjen hör även den nu sjuttonåriga Sandra, hennes något yngre syster Judith och lillebror Danielito, samt mormor. Vi får nu följa deras vardag: då Sandra och Judith går till skolan, Natividad på sin arbetsplats, Daniels fruktlösa försök att finna ett arbete och hur han i stället tar hand om göromålen hemma, mormors pysslande i hemmet tillsammans med Danielito m m.

Den värme och vänskap som mötte Mikael när han anlände sätts snart på hårda prov. I stället växer en spänning fram mellan familjen och den gästande svensken. Mikaels närvaro väcker känslor till liv och ju längre tiden går, desto tydligare uppenbaras de klyftor som finns mellan de olika kulturer de representerar. Det är inte helt enkelt att komma som privilegierad till en helt annan värld, och inte heller är det lättare för familjen att ta emot denna representant för ett rikt och främmande Sverige.

Frågor om solidaritet och jämlikhet ställs på sin spets och det hela leder till en allvarlig uppgörelse mellan Wiström och Daniel, som anser att Mikael håller på att ta över hans familj. Daniel märker hur Natividad och framför allt barnen tyr sig mer och mer till Mikael och själv känner han sig utanför. Hans roll som husets far är på väg att sättas ur spel.

De tycks dock komma fram till någon sorts försoning och när det är dags för Mikaels hemresa arrangerar familjen Barrientos en avskedsfest innan han reser hem till Sverige.

Censurnummer	131948
Datum	1993-03-25
Åldersgräns	Barntillåten
Originallängd	2334 meter
Kommentar	Aktlängder: 597-577-597-563 m.

Bildformat	1.66:1
Färgtyp	Färg
Bärare	35 mm
Hastighet	24
Längd i meter	2334 meter
Längd i minuter	85 min
Akter	4 rullar

Pressreaktion Svensk filmografi

Vad var Mikael Wiströms syfte med filmen? Vad har en dokumentärfilmare för ansvar gentemot publik och medverkande? Dessa frågor engagerade och delade recensenterna i deras åsikter för eller emot filmen. Vissa blev rentav arga och uppretade.

Jan-Olov Andersson, AB: "På ett känslomässigt plan fungerar filmen. Jag grips av familjens öde, samtidigt som jag blir förbannad på Wiström som tränger sig på, som utnyttjar familjen 'för konstens skull'.

Men filmen känns också oärlig (Wiström fejkar scener, helt i onödan) och ytlig; mycket blir svårbegripligt för dem som inte OCKSÅ läser Wiströms bok OM filminspelningen, 'Den första stranden'.

Filmen är ett intressant misslyckande. Fast för de inblandade hade nog återföreningen blivit trevligare om Wiström hälsat på utan filmkamera."

Hanserik Hjertén, DN: "Wiströms film visar att inget är självklart bra när den rika världen möter den fattiga, inte ens vänskap och hjälpsamhet.

Jag tycker mycket om den. Den har klarhet och närhet, den bryr sig om både människor och byrackor. Hunden som avlusas, tiken som glupskt dias av sina ungar och valpen som begravs blir också bilder av de existentiella villkoren.

Och Peter Östlunds kamera uppsöker gärna den talande detaljen, som när han visar tjänstekvinnan Barrientos villrådiga fingrar och arbetsgiverskans självsäkert hopknäppta.

Den andra stranden har en tilltalande enkelhet. Men att en inspelning aldrig är enkel visar Wiström i boken 'Den första stranden', som han samtidigt publicerar hos göteborgska Filmkonst och som berättar mera om både familjen Barrientos, Peru och Wiström själv.

Tillsammans ger de en bra uppfattning om dokumentärfilmarens yttre och inre resor."

Bernt Eklund, Expr: "Av reseskildringen har blivit ett plågsamt moraliskt drama.

I Stefan Jarls Det sociala arvet ställs frågor om filmarens ansvar. Han tvekar och backar när den blir alltför konkret. Mikael Wiström gör inte så. Han kliver in som ett slags god imperialist, välmenande och respektlös.

Det är den tveeggade styrkan i hans film att han lyfter fram sin egen dubiösa position i dramat. Så ger han en personlig och skakande bild av mötet mellan den fattiga och rika världen - och en drastisk illustration till dokumentärfilmarens ständiga dilemma."

Jeanette Gentele, SvD: "En av stötestenarna i dokumentärfilmsammanhang tycks vara att de medverkande måste få betalt på något sätt. Mikael Wiström har med sig 4.000 dollar som vid lämpligt ögonblick ska överlämnas. Familjen vill naturligtvis inte ta emot pengarna öppet. Men Wiström använder medvetet pengarna som en sorts utpressning för att få de bilder han vill ha. Det han vill skildra är hur Daniel och Natis äktenskap egentligen fungerar. Sanningen är ju den att Nati är den som drar in alla pengar till hushållet, medan den handikappade Daniel bara kan göra ströinsatser. Trots detta agerar han herre i huset. Att det förhåller sig så är uppenbart.

Själv tycker jag att Mikael Wiström går alldeles för långt när han tvingar fram Daniels skamsna tårar. Daniel påpekar helt riktigt att Mikael genom sina pengar försöker ta över husfaderns roll i hans hem. Dessutom ställer Mikael Wiström helt utan rätt villkor för hur pengarna ska användas. Mot slutet känns Mikael Wiström faktiskt som en sentida släkting till Ibsens Greger Verle i 'Vildanden', beredd att krossa familjen för det sanna äktenskapet.

Hur det gick med vänskapen? Personligen tror jag att den peruanska familjen drog en djup suck av av lättnad när Mikael Wiström hade rest hem."

Carl-Eric Nordberg, Vi: "Lyckligtvis hemfaller inte regissören åt någon slumnostalgi. Visst hälsas han först av varma skratt och kärleksfulla blickar. Men för den utslagne Daniel som haltar fram på sitt polioben växer en vånda. Han känner sin självaktning rämna. I sorgset bittra monologer vänder han sin misstro mot den privilegierade Gudfadern som viftar med 4.000 dollar och tänder lyckodrömmar i Sandras ögon. Är inte denne tillfällige välgörare i grund och botten en inträngling som håller på att splittra familjen?

Det är kanske filmens psykologiska-moraliska hjärtpunktsproblem. Särskilt mot slutet gestaltas den i såriga scener. Ändå liknar regissören - som ofta agerar framför kameran - mest en förbindlig observatör på avstånd. Desto mer - och ibland självupptaget - närvarande blir Wiström i sin samtidigt utgivna bok 'Den första stranden', som berättar om filmens komplicerade tillkomsthistoria och om hans egen tvetydiga roll.

Är kanske Gudfadern provokatör? Vill han bakom vänskapens mask i själva verket utlösa sådana känslokriser i Daniels familj som kan bli konstnärligt fruktbara på bioduken? Eller projicerar han tvärtom sin egen livsångest - symboliskt förtätad i skräckfantasin om vildhunden bakom hans rygg - på de utsatta och anklagade i Tredje världen? Var går gränsen mellan halvmedveten manipulation och äkta engagemang?

Vad är sanning?

Det är ju den avgörande frågan för varje faktarapportör som vill erövra verkligheten, den på en gång oundvikliga och undflyende. (-)

Hur som helst har Mikael Wiström genomfört ett utmanande experiment som borde få en stor och debattlysten publik!"

Sun Axelsson, Chaplin: "Mikael Wiström har lyckats att göra en oförglömlig film. Peter Östlunds bilder av slummens landskap äger en skrämmande, sällsam skönhet. Och dunkelt anar man kanske avsikten med filmens grymma närgångenhet. Arbetsmetoderna redovisas i boken 'Den första stranden' men inte resultatet. Wiströms många 'mea culpa' hänger som regndiset över Lima genom bok och film utan att filmen blir klarare och mera meningsfull. Men man glömmer inte Daniels gripande gestalt och hustrun Natis skygga blick som säger att hon förlåter filmarens intrång och naivitet.

Det är kanske trots allt en ganska bra film som kanske ofrivilligt, genom brutala metoder, uppnått något oerhört viktigt: att visa den djupa värdighet som Latinamerikas fattiga besitter, deras stolta men förlägna tystnad och tolerans när Nordmännen kommer för att övertyga sig själva och andra om sin insiktsfulla godhet förmedlad genom allmosor och förmaningar.

Trots att jag alltjämt är en beundrare av Wiströms konstnärliga skapande och hans intressanta och ärliga reflektioner, verkar det ändå i denna film som om de subtila resonemangen och analyserna inte kan utplåna voyeurens kyla."

Kommentar Svensk filmografi

Den andra stranden var Mikael Wiströms (f 1950) femte dokumentärfilm efter Mjuklandning av en fabriksarbetare (1982), om en fabriksarbetares sista arbetsveckor på en döende industri, Närkampen (1985/9), om unga killars förhållande till våld, och Exil - en mors berättelse (1989/4), om en salvadoriansk flyktingfamiljs öde. Till detta kan läggas en spelfilm, Brev till paradiset (1989/2) och en TV-dokumentär-serie i fyra delar om invandrare i Sverige, Nattens mödrar, Land i sikte, Ingen mans land och Främlingar kommer till byn (1989-90).

Den andra stranden gavs först ut som ett nummer av Göteborg Film Festivals tidskrift, Filmkonst nr 14, i form av en videokassett, tillsammans med en bok om filminspelningen, "Den första stranden".

Filmen ansågs från vissa håll kontroversiell, eftersom Mikael Wiström själv agerar framför kameran och styr/provocerar fram dramatiska situationer. Gränserna för vad som är dokumentärt och iscensatt tänjs på, vilket engagerade och upprörde vissa recensenter och skribenter.

Mikael van Reis skrev på Göteborgs-Postens kultursida (10.2.1993) under rubriken "En studie i ärlighet", i samband med att filmen visades på Göteborgs Film Festival:

"Med vilken rätt kommer han tillbaka - driven av ett dåligt samvete eller med ett gott humanistiskt uppdrag? Gapet mellan välståndets Sverige och kolerans, terrorismens och totalfattigdomens Peru verkar inte möjlig att överbrygga, svart tidvatten väller fram emellan, men likväl finns där en drivkraft att hela och försona. Det är den som styr, som motiverar. Den andra stranden är så betraktat en självsyn där 70-talets engagemang för tredje världen får en personlig färgning. (-)

Wiströms dokumentärfilm visar oss hur bräcklig balansen är mellan nederlag och stolthet.

Efter sjutton år har Daniel lyckats flytta sig några centimeter upp på den svagt-svagt lutande välfärdskurvan i Peru. Hustrun Nati arbetar som uselt betald hemhjälp. Daniel har lämnat sopbergen, men är utan arbete och har blivit sviken av Emmaus löften om arbete. Han har förbittrats och hans ögon glänser av lika delar sorgset självförakt och känslig självrespekt.

Den balansen är lätt att skada om man kommer utifrån med sin välvilliga men också välbeställda omsorg. Det blir lätt en emotionell imperialism."

Mikael Wiström uttrycker sin egen roll i filmen som: "Jag hade kommit till den situationen att dokumentärfilm är besvärlig, för att man befinner sig utanför. Deltar man inte, blir heller ingen kontakt förmedlad. Jag propsar inte på att det är en dokumentär jag gjort. Det viktiga är hur åskådarens inre möter filmen. (-)

Hade jag inte varit där med filmkameran skulle konflikten mellan oss aldrig drivits fram. Och jag antar att det är en del av min identitet. Att, precis som skådespelare kan göra, reagera på en hemsk situation med att samtidigt tänka 'Detta kan jag nog använda mig av i mitt arbete'" (Anders Hansson, GP 7.2.1993).

I en intervju i DN (Betty Skawonius 29.12.1993) i samband med att filmen skulle visas i Sveriges Television, sa Mikael Wiström:

"Om man över huvud taget ska komma människor nära i den typ av relationsdokumentärer som jag sysslar med, riskerar man hela tiden deras integritet, deras anseende och deras självbild. Det finns något väldigt upprörande i relationen. Men när man redigerar får man balansera det här och försöka se till att man inte skadar dem.

Det som förvånar mig är att de som reagerar inte är lika upprörda över den dagliga rapporteringen på TV. Ständigt får vi möta massor av människor som är utsatta för fruktansvärda situationer och aldrig ens tillfrågas om de vill vara med i bild. Reporterns eller filmarens situation redovisas aldrig. Där finns ju en pervers relation som aldrig syns.

I Den andra stranden syns den plötsligt. Jag vill hävda att vår relation är pervers på ett sätt: den är perverterad av ojämlikhet. Jag hävdar att alla relationer som är så till den grad ojämlika som vår är perversa.

Jag kan lämna skiten, jag har biljett därifrån. Och jag kan sitta i Sverige och avgöra hur pass mycket ansvar jag vill ta för situationen. Dom kan inte komma hit och ställa krav på mig."

		Peru
		Sverige

Sverigepremiär	1993-04-02	Zita - Folkets Bio	Stockholm	Sverige	85 min
Festivalvisning	2010-02-02	Roy	Göteborg	Sverige	85 min	33:e Göteborg Film Festival.

Compadre (2004)		Den andra stranden (1993)
Familia (2010)		Den andra stranden (1993)

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Kopia
Materialbas	Polyester
Bärare	35 mm

Typ	Duplikatpositiv
Bärare	16 mm

Typ	Originalnegativ bild
Bärare	16 mm

Typ	Tonnegativ
Bärare	35 mm

Typ	Ljussättningsinformation
Bärare	Kassett

Typ	Slutmix
Bärare	16 mm

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Storlek	Cirka 60 x 80 cm
Antal exemplar	2
Affischtitel	DEN ANDRA STRANDEN
Tryckeri	Katarina Tryck AB
Affischdesign	SMAK produktion

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Typ	Pressklipp

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Svartvitt papper	4
Album	Nej

Typ	Program/Reklamtryck